torsdag 29 september 2011

Vad ska man säga

Jo jag bröt ihop igår då.
När jag kom hem från middagen kom det över mig. Att det är sant och på riktigt och så jävla orättvist. M var inte hemma när jag kom hem heller. Och seriöst, han har verkligen ingen plikt att hålla sig hemma. Vi är inte ihop och det är bara bra att han är ute och roar sig. Men nånstans igår, i alla känslor, kom känslorna från mitt förra förhållande tillbaka, alla kvällar jag satt och väntade utan att veta vart exet var. Återigen, M har inget med det att göra. Han brukar dessutom höra av sig. Det gjorde ju inte exet. Men känslan kom tillbaka och allt blev ännu lite jobbigare.
Sen kom han ju hem och fick ta hand om det skakande, hulkande vrak som var jag. Och det gjorde han bra. Inte massa onödigt prat och sån tröst, bara hålla om och låta mig få ur mig eländet. Det var faktiskt skönt, att ha nån att gråta ut hos. Jag är inte så bortskämd med det.

Idag har vi pratat med en journalist. Eventuellt blir det inget, det var tydligen nåt med att de trodde det hänt på trottoaren och så var det egentligen nån meter in på gatan. Whatever. Fotografen var snygg i alla fall.
Sen åkte jag och hängde hos en av de finare, en av dem som jag är så glad för att hon hamnat i mitt liv.
Nu gör jag kantarellsoppa. God blir den också.

M är ute en sväng ikväll igen. Njuter av sin nyfunna frihet, I guess. Det är bra. Jag gillar honom verkligen, inte som pojkvänsmaterial (it would kill me!), men som vän. Och det är besvarat, det vet jag. Så det är bra, jag har honom att öva lite på. Sambopraktikant, typ..
Och det är inte fel att få skeda varje kväll. Eller att vakna av att nån killar en på ryggen. DET kommer jag sakna när han flyttar.

onsdag 28 september 2011

skit

40 dagar sen och jag är så arg.
Jag är så arg och ledsen.
Fan, folk blir påkörda varje dag och överlever. Kunde inte min bror fått överleva då?

Så jävla orättvist.

tisdag 27 september 2011

En dag på stan med mamma

Nackdelen med att ha en inneboende är att det är begränsad bloggtid. Fast jag är ju hemma på dagarna denna vecka också, så hittills är det väl rätt ok.
Idag har jag träffat mamma på stan. Vi gick upp till minnesplatsen och tittade på stenen som min brors vänner lagt dit. Jag hade inte varit där sen de la dit den, så det var fint. Det var skönt att hänga med mamma också. Ha tid att verkligen prata. Jag tycker hon verkar hyfsat samlad ändå. Vetskapen om att hon har de här samtalen framför sig och att hon ska få möjlighet att reda ut en massa knutar hjälper nog också.
Imorgon ska vi ses allihopa enligt rysk sed. Man träffas 40 dagar efter ett dödsfall, för då menar man på att själen har landat. Man äter, pratar och umgås. Och dricker Vodka. I alla fall om man är i Ryssland. Jag är inte helt säker på hur mycket vodka det blir imorgon.

Jag sov dåligt inatt, men är inte så speedad ändå, vilket är skönt. Nu ska jag göra musli.

måndag 26 september 2011

Andas...

Håller på att tvätta.
Ena tvättmaskinen hakar upp sig, den vill varken tvätta klart eller släppa ifrån sig tvätten.
Människan före mig har tvätt i torktumlaren. Det är okej tycker jag, i alla fall en halvtimme-45 minuter in på nästa tvättid. Så lång tid tar en normal maskin, så det blir lite av en oskriven regel att det är ok.
Nu har det gått ca 1 timme. När min tvätt, i den icke-trasiga tvättmaskinen, är klar, tar jag ut hennes tvätt och lägger den på bänken. Hon kommer ner när jag lastar i min tvätt och jag säger; "din tvätt ligger på bänken". Hon tar upp tvätten, tittar på den och säger lite surt; "Detta är mitt barns, det var lite smutsigt på bänken, kan du lägga den någon annanstans nästa gång?". (Det var inte speciellt smutsigt på bänken. Alls) Jag säger: " Ja, jag hann inte tänka på det, blev lite stressad nu när maskinen gick sönder". Hon står kvar. Tittar fortfarande på den (icke)smutsiga barnfilten och frågar: "Har du mycket tvätt?" Dumma människa! Ser du inte att jag har en stor tvätthög kvar på bänken, plus att jag precis talat om att den andra maskinen är trasig?
"Ja", säger jag, "jag fyller definitivt min egen tvättid i alla fall!". Jag tryckte lite extra på just "min egen" för att hon kanske skulle fatta att hon faktiskt dragit över på min.
Ärthjärnan står kvar! Fortsätter se sur ut och titta på sin tvätt. Sen går hon ut och står i säkert fem minuter och tittar på tvättidslistan, som för att visa hur svårt det skulle bli att få en ny tvättid och hur hennes lilla barn nu skulle lida.
Det var inte smutsigt på bänken!!! Möjligen lite tvättmedelsrester, men det går ju att skaka av, herregud!!! Gå upp och handtvätta då, om det nu är så jävla känsligt.

Jag har väldigt dåligt tålamod med idioter nowadays...

Nu ska jag snart ner och se om tvättmaskinen släpper min tvätt...

update

Upp och ner.
Jag har skrivit det förut och det gäller fortfarande. Ena stunden känns allt ganska okej, andra stunden vet jag inte vart jag ska göra av mig själv i all sorg.
Helgen var lång. Lördagen bestod av tidig uppstigning och bilfärd till grannstaden för musikalisk utbildning och träff. Roligt, men väldigt känslosamt. Många som visste vad som hänt, men som inte träffat mig förrän nu. Mycket musik och därmed mycket känslor. Vet inte hur många gånger jag bröt ihop under dagen. När jag kom hem, sent, på kvällen var jag helt utpumpad och bestämde mig för att stanna hemma dagen efter.
Därför blev det sovmorgon på söndagen och sen promenerade M och jag in till söder. M är msn-killen, btw. Vi gick förbi hans hus dit han ska flytta, stannande en stund på Liljeholmstorget och så småningom åkte vi långt ut i förorten och åt på persisk restaurang.

Det är ganska skönt att ha nån hemma, sådär. Samtidigt blir det mer och mer tydligt att han inte är nån jag ska falla för. Han är inte en sån jag ska ha som pojkvän. Vän, absolut, men inte andra känslor. Än så länge funkar det faktiskt väldigt bra, trots att vi sover ihop. Vi har faktiskt inte gjort mer än att sova sen första kvällen och det finns en tanke med det, i alla fall från min sida. Jag vet att det blir svårare när man blandar in sex, i alla fall för mig. Konstigt nog gör det inte så mycket att vi ligger och håller om varann hela nätterna. Det blir väl inte lika laddat, ändå.

Mamma kom ner idag. Hon bor ute hos pappa nu. Jag ska försöka se till att träffa henne imorgon. Pappa och jag var och hämtade henne på stan och åt lunch sen. Jag behövde åka hem, för jag skulle repa, så de skjutsade hem mig. Nu blev repet inställt, så jag funderar på att baka eller göra musli istället. Springa ska jag göra också, för det behövs. Av flera skäl. Och så tvättar jag.

Ja. Jag vet inte. Livet går vidare, på nåt konstigt sätt. Ibland känns det självklart, ibland blir jag bara så ledsen. Kan vara så små saker som triggar igång det. Igår pratade M med sin  bror i telefon och jag blev så avundsjuk. Det är så orättvist att jag aldrig får prata med min bror igen. Så jävla orättvist.
Usch, idag är lite av en bergodalbanedag.

fredag 23 september 2011

Bra. Just här och just nu är det bra.

Jag var trött igår. När jag är trött äter jag dåligt. När jag är trött och äter dåligt blir jag speedad och får tendenser till ångest.
Efter en timmes joggning och ett yogapass på 1,5 timme lugnade jag ner mig lite.
Och det gick mycket bättre att sova inatt. Dels var vi så trötta så vi verkligen bara orkade sova, dels blir det ju lättare ju längre man sover ihop. Lär sig hur den andre ligger och så. Och så tog jag en hel lugnande, det kan ju ha hjälpt också...
Idag har jag varit ute i solen med en av mina äldsta, bästa vänner. Min "storebror", han som finns där no matter what. Detta trots att vi typ ses en gång i halvåret. Vi promenerade, åt lyxig lunch och pratade, pratade, pratade.
Jag trodde nog han skulle bli lite fundersam över min inneboende, men han är rolig på det sättet, för han reagerar inte alltid som man tror. Han tyckte bara det var bra. "Så länge det är okej för dig" säger han bara.

Och det är det ju.

Grejen är så här. Mycket av min tidigare problematik har ju kommit sig av att jag funderar för mycket. Jag funderar på det som har hänt, på det som kanske kommer att hända. Det gör jag istället för att vara i nuet.
I och med min brors död och det sorgearbete jag just nu går igenom, så står det ännu klarare att det enda rätta är att vara i nuet. Inte så att man inte ska planera saker, men i det stora hela. Det som har hänt har hänt. Vad som kommer att hända har jag ingen aning om. Uppenbarligen kan jag gå över en gata och bli överkörd, det är ju nu en smärtsam sanning.
Jag är väldigt glad att jag har möjlighet att hjälpa någon annan just nu. Att det innebär att jag även får nån att fika med på kvällarna, nån att skeda med, lite värme och närhet, det är en bonus. Visst vet jag att det finns risker i det här, att nån av oss blir mer känslomässigt engagerad än den andre, men jag är en stor flicka. Om det händer får vi väl ta det då.

Just nu, just idag, mår jag bra och allt känns bra.

Bra så.

torsdag 22 september 2011

gick nån på den lätta?

Alla som trodde att han skulle sova på madrassen räcker upp en hand...
Nä, tänkte väl det.
Klart som korvspad att han sov i sängen. Eller sov..
Och det kanske inte är det smartaste att göra just nu.Eller så är det det smartaste. Jag har bestämt mig för att gå på känsla och just nu funkar det. Känns det annorlunda sen får jag ta det då. Som sagt. Jag orkar för en gångs skull inte hålla på och analysera och undra. Jag tror inte jag behöver. Jag tror jag vet vad det här är och just nu räcker det.
Idag är jag så sjukt trött. Är man van att sova ensam så blir det lite märkligt när det plötsligt ligger två i 120-sängen. Jag slumrade mest och drömde att det var trångt och saker överallt. Ändå kan jag inte riktigt vila nu på dan.
Ska ge mig ut på en springtur snart och så får det bli yoga ikväll, så jag tröttar ut mig fullständigt.
Jag vet inte riktigt när han kommer hit, han jobbar ju. 18 sa han, vill jag minnas. Men det spelar ingen roll, jag ska ju på yogan, så..
Kanske får bli en liten vilostund ändå. En liten powernap innan löpningen. Så jag inte svimmar.

onsdag 21 september 2011

inackordering

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, är det inte så?

Msn-killen ringde imorse. Han har blivit utkickad från ex-sambon och har ingenstans att ta vägen innan han får tillträde till sin lägenhet. Han kom ju med nån halvt skämtsam förfrågan redan i helgen om han kunde få nyttja mitt golv lite mer. Jag sa att jag skulle tänka på det och det gjorde jag. Jag tänkte på vad min bror skulle gjort och då var det självklart. Dessutom känner jag att det är min tur att pay it forward lite nu. Så jag nämnde det i ett sms och han svarade att han var jättetacksam, men skulle försöka hålla sig "hemma" tills han flyttade.
Det verkar ha gått så där med det. Nu var det tydligen världskrig. Han hann inte berätta mer nu, så han får väl göra det ikväll.
Så nu ska han få låna madrassen. Två veckor blir det, såvitt jag förstår.
Och ska jag vara helt ärlig så känns det ganska skönt att få fokusera på någon annans kaos ett tag. Få vara den hjälpande handen.

tisdag 20 september 2011

vad man vill och vad man ska.. Eller inte.

Just nu vill jag så himla gärna ha närhet. Jag skulle vilja ringa msn-killen och be honom komma hit och hålla om mig och just därför ska jag inte göra det. Han ska inte vara den personen för mig, för han är inte det. Ska inte vara. Vi känner inte varann så väl och kanske är det just därför det är honom jag tänker på. Nån som inte känner mig innan. Inte svårare än så. Men som det är nu skulle jag bara blanda ihop känslorna. Jag vet det och därför hör jag inte av mig till honom.
Så inser jag att jag fortfarande är arg. Jag är arg på mamma. Eller på situationen och idag när det blev som det blev så blir det dit ilskan riktas. Jag tror att det är för att jag känner mig sviken. Jag vill vara liten, få luta mig mot. Inte bli lutad mot. Och jag vet att jag inte kan vara liten nu. Det går inte längre. Rollerna har kastats om, vi är jämlika i sorgen. Men det är svårt och jobbigt att det är så och det blev så tydligt idag. Jag vill inte vara stark. Jag vill vara liten och svag. Det är bara det att vi alla är små och svaga i det här.

När jag träffar såna som inte känner mig så väl är det lite lättare att hålla masken. Att pausa. Så det är därför jag tänker på msn-killen, tror jag. Förutom att han är den senaste jag var nära rent fysiskt. Men det var just det. Det var fysiskt. Inget annat, egentligen. Jo, vänner, men inget mer. Och börjar jag dra in honom i min sorg så blir det fel.

Edit: Men skulle han ringa och vilja komma hit så skulle jag inte kunna säga nej. Så jag är glad att telefonen är tyst just nu. Trots allt.

återfunnen

Fast hon var väl aldrig borta, egentligen.
Varit ute och åkt, funderat och tänkt.
Hade tappat telefonen i en vattenpöl, det var tydligen därför den inte funkade.
Men jag sa. Jag sa att jag var orolig, ledsen och arg. Att hon gärna får vara ensam, ta sig såna dagar, åka bort och fundera, men att då måste hon säga till. Så lovar jag att göra detsamma.För jag fixar inte sånt här. Jag orkar inte. Min sorg är för stor, jag kan knappt bära den. Jag kan inte bära hennes också.
Det sa jag inte, men så är det. Just nu går det inte att luta sig mot mig, alls. Jag har fullt upp med att stå själv.
Det är väl därför jag blir så arg när det blir som det blev idag. För jag orkar inte.

Nu är jag helt slut. Hade tänkt springa, men det blev så sent och så mörkt. Jag ska ta ett varmt bad, tända ett doftljus jag fått och försöka sova tidigt.

hur mycket ska en människa tåla?

Nu är min mamma försvunnen.
Precis när allt börjar lägga sig, när sorgen är lika stor men lugnare, då flippar hon ut. Och jag förstår det!!! Jag förstår att man flippar ut! Men jag blir så rädd, för jag vet inte vart hon är! Och jag får dåligt samvete, att jag borde hört av mig mer, funnits där, men jag har det! Jag har hört av mig! Och jag har ju fullt upp med mitt! Min sorg är också stor!
I söndags hade hon en jättejobbig dag, det vet jag. Igår verkade det som om hon fått kontakt med en läkare och skulle få krissamtal. Men i natt hade hon tydligen sms:at sitt ex och varit arg för att han skulle resa bort. Då skulle hon också resa, var det sista. Nu på morgonen har hon först inte svarat i telefon och nu är den avstängd. En kompis till henne har varit i lägenheten. Hon är inte där och bilen är borta, men pass och resväska är kvar.
Min svägerska ringde och berättade det här, så det är andrahandsuppgifter, men mobilen är fortfarande avstängd.
Och jag blir arg. Jag blir så arg. Jag behöver inte det här. Det kanske är ego, eller det är väl det, men jag vill inte ta det här också!! Jag orkar inte!

Det jag hoppas på är att hon är på ett sånt där krissamtal. Att hon inte orkade prata med nån innan och att hon sen stängt av telefonen.
Annars vet jag inte.

måndag 19 september 2011

Hemma

Nu är jag hemma. Ska sova hemma. Själv. Utan vare sig familj, katt eller VMF.
Det känns lite läskigt, men ändå mest skönt. Jag vet att jag fixar det och jag längtar lite tillbaka till mitt liv. Vill ha tillbaka det. Det kan aldrig bli som förr, jag vet det, men jag behöver rutiner.
Jag var hos kuratorn idag igen. Vi pratade om mycket, men kanske framförallt det där jag vet. Att jag sätter andra framför mig själv. Tar inte den plats jag behöver och ska ha. Och att jag behöver fortsätta jobba med det, för jag ska ta plats. Min plats.

söndag 18 september 2011

så det kan bli..

Ja vad ska man säga.
Anden var villig, men köttet var svagt.
Men jag känner litegrann att vadå då. Jag behövde det. Behövde närheten, framförallt.

Det lustiga var att jag var så himla fröken duktig på kvällen. Vi ses på ett uteställe. Första intrycket; lång, snygg, trevlig. Efter lite olika krogbesök landade vi hemma hos mig. Så blev det sent. Vi blev trötta.Visst fick han sova över. Fram med madrass, täcke och kudde, varsågod att sova i vardagsrummet. Så då hände ingenting. Det var idag, då vi efter frukost, bägge rätt bakis, lade oss för att vila på min säng. Först bara ligga bredvid. Sen lägger han en hand på min mage. Jag blir livrädd och helt stel. Samtidigt är det så skönt att vara nära någon. Jag vänder mig, så vi skedar och då vet jag. Fast jag tänker hela tiden att jag inte ska. Men han gjorde precis rätt, fjäderlätta långsamma smekningar över mage och nacke, så efter ett tag tänkte jag bara; Äh vad fan. Det var ett och ett halvt år sen sist.

Sen gick vi och åt pizza och jag åkte och repade.

Jag känner att det kanske inte är helt fel att ha en VMF just nu. Nån som bor nära, som man kan hänga med, kolla film med, mysa lite med. Risken är ju bara, som alltid, att det blir känslor med i bilden. Jag får vara uppmärksam. För, trots allt, jag vill fortfarande inte bli en språngbräda.

Sen är det skönt att få tänka på annat ett tag. Visst blev det lite prat om det som hänt också, alltså med min bror, men vi pratade om mycket annat. Och det är skönt. Jag vet att det fortfarande kommer att bli hemska dagar,men jag har inte lika dåligt samvete de dagarna som känns okej.

lördag 17 september 2011

Idag går jag inte på dejt

Jag ska inte på dejt idag.
Absolut inte.
Men jag ska ta en öl med msn-killen.
Det är dags nu, jag kan inte nobba honom längre. Det börjar bli löjligt. Så en öl får det bli. Han föreslog promenad i förmiddags, men vi fick aldrig till det med att vara i samma del av stan samtidigt, så det kändes enklare att bestämma en tid ikväll.
Och det är ingen dejt. Dels för att jag är jävligt osugen på att dejta just nu. Har gått upp några kilo, känner mig allmänt svullen och osnygg. Dels för att jag vet att han har/har haft tjej alldeles nyss och jag tänker inte vara nån språngbräda. Men att bara ta en öl med en snubbe som jag pratat med i flera år på msn, det känns faktiskt ok.

Hela den här dagen har varit rätt okej. Igår var rätt okej också, vilket får mig att bli lite rädd. För snart kommer en dag då det inte är okej. Jag vet ju det. Samtidigt försöker jag njuta av att det känns okej precis just nu, just för att jag vet att de andra dagarna kommer. Ibland, ganska ofta, tror jag att jag tänker för mycket.

Jo, så har jag bestämt mig, det blir Lanzarote med faster och kusin i november och kanske några dagar i London innan. Ska försöka se till att boka resan snart, så allt är klart. Jag behöver saker att se fram emot.

Men nu ska jag göra mig klar för att inte gå på dejt.

torsdag 15 september 2011

Tacksamhet

Det är tungt.
Hela tiden är det tungt, men ibland lättar det lite.
Som när msn-killen överraskar genom att ringa när jag tror han ska försvinna. Som när jag får träffa kusinen, hon som vet. Som när någon sträcker ut en hjälpande hand utan att veta mer än vad som står i den här bloggen.
Det är så underligt, det där med stöd. Jag har upplevt det förr. Det kan komma från håll där man minst anar det. De håll man tror det ska komma ifrån, därifrån är det tyst. Och jag förstår det. Jag skuldbelägger inte, för jag har själv varit den som inte hört av mig så mycket som jag önskar att jag gjort. För att ens eget liv är så stort och svårt, eller i alla fall stort, just då, just nu. Jag förstår och vet att tankarna nog finns där.

Och just för att jag varit en av dem som kanske inte funnits där alltid, så blir jag så oerhört rörd och.. glad, när någon jag minst kunde ana plötsligt finns där.

Jag har så mycket. Jag har förlorat mitt ena ben, jag har ingen balans, men jag har så mycket. Det finns så mycket kärlek. Så mycket att förvalta.
Och jag är tacksam. Trots allt.

tisdag 13 september 2011

Livets bergodalbana

Upp o ner. Ner o upp. Livet är en bergodalbana och trots att det är det attraktionerna jag föredrar på nöjesfälten, så är det inte så jäkla kul just nu. Bara jobbigt.

Dagen igår blev bättre, trots allt. Först hos kuratorn, få gråta av sig, använda upp alla hennes näsdukar. Sen vandra runt själv i stan. Sen fika med kusinerna från England. Sen middag hos andra kusinen, min klippa just nu. Hon jag springer med, som vet hur det är.

Idag åkte mamma hem. Kusinerna från England likaså. Jag ska väl också åka hem, snart. Egentligen vill jag inte åka hem, bara bort. Men det ska jag också. Antingen blir det Spanien, yogaresa igen, om de får ihop deltagare. Annars har jag en plan b, att åka med min faster och kusin till en av Kanarieöarna i november. De har redan hyrt en lägenhet och jag får plats. I såfall kanske jag tar några dagar i London också. Det känns bra att ha saker att se fram emot. Pengar till resa har jag fått av farmor, hon tycker att jag behöver komma iväg. Kanske är ansvarslöst att resa när man är så pank som jag, men samtidigt hade jag ju inte haft de pengarna ändå. Och jag behöver saker att se fram emot.
Så får jag en anledning att ta hand om mig också. Jag tycker inte att jag äter så fel, ändå sväller jag upp. Jag har inte vägt mig, men kläderna sitter tight, tycker jag. Det har blivit en del fika nu när släkten varit här, kanske är det det som satt sina spår. Nu är det slut med det i alla fall. Jag sprang idag, det var skönt.

Och så en lustig grej. Msn-killen. Han hörde av sig och ville vara spontan o ta en öl. Först på sms, sen loggade han in på msn och så föll det sig så att jag berättade. Tänkte att nu blir han väl skraj och drar öronen åt sig, inte så konstigt, vi har ju aldrig setts så det är ju inte så svårt att fada ut och försvinna. Istället skriver han: " jag ringer upp dig, du får svara om du vill". Vi pratar väl en 20 minuter, både lite om det som hänt, men också om annat. Och vi ska fortfarande gå och ta en öl, sen när jag känner för det. Inte som en dejt, sa vi, bara för att kolla in vem det är vi snackat med i flera år. Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Det finns hopp om människor.

måndag 12 september 2011

Måndag morgon. Allt känns rätt ok.
Saker börjar gå fel, först ett ord, sen kommer tankarna.
Panikångest. Jag skriker, slår i väggen, på mig själv. Skam. Över att inte kunna behärska, inte kunna vara bekväm. Sörja bekvämt. Gråta, vara ledsen, ta emot folks beklagningar. Kunna vara storsint, förstå andra när de sörjer, inte ta för stor plats.
Inte skrika, slå i dörrar och vara obekväm.

Jag vet inte. Jag orkar inte med mig själv i det här.

söndag 11 september 2011

Det var fint.
Jag har gråtit, skrattat... Känt.
Min bror har så fina vänner. Många. Drygt 300 personer trängdes i salen. Vi har en fin familj. Lite galen, men fin.
Fyra timmar gick på ungefär en sekund. Efteråt gick vi till stamhaket, åt och pratade. Min 18-åriga lillkusin drack två öl på fastande mage och blev tipsy, vi retade henne skoningslöst. Det hade min bror gillat.

Jag vet inte vad som händer nu. Har svårt att gå och lägga mig, vill inte att dagen ska ta slut. Men kusinerna kommer hit imorgon också och det lättar. gör det lättare att gå vidare efter idag.

Det hade inte kunnat bli bättre idag. Jag är glad för det.
Samtidigt... Så ledsen.

torsdag 8 september 2011

näsan ovanför ytan...

...men det är knappt.

Mamma kom hit igår. Det känns bra. Så bra som nåt kan kännas.
Jag har börjat skriva på det jag ska säga på lördag, efter att ha haft en dröm då jag inte förberett något. Tro mig, det lär bli jobbigt nog ändå.

Just nu finns bara minnesceremonin på lördag, sen inget. Har ingen aning om hur jag kommer känna, må, vara på söndag. Allt efter lördag är ett vitt blad.
Och det får väl vara så då.

tisdag 6 september 2011

vill inte

Jag städar min lägenhet, för att släkt ska kunna bo här i helgen. Under minneshögtiden.

Jag vill inte ha nån jävla minneshögtid! Jag vill inte städa av den här anledningen!
Jag vill att allt ska vara normalt igen. Det känns som om jag klivit in bakom spegeln till nåt twistat bakoframland där allt är fel. Jag vill inte vara här, men det finns ingen väg tillbaka.

Idag är en jävligt jobbig dag.

söndag 4 september 2011

orden tar liksom slut. Det blir bara ältande.

Jag har inte riktigt några ord just nu.
Det är som om jag pratat och pratat och nu är de slut. Oftast i alla fall. Särskilt med familjen. Det blir som om vi bara fastnar och ältar, så jag orkar inte.
Men jag gråter igen, så psykopat är jag väl inte i alla fall.
Besöket hos kuratorn var bra. Välgörande. Bekräftande. Jag ska dit igen, måndagen efter minnesceremonin.

Igår träffade jag en av de finaste. En, som jag haft dåligt samvete för, för jag har inte varit den bästa av vänner. Jag har inte funnits där för henne, särskilt inte under depressionen. Jag ville, men orkade inte. Men hon finns för mig nu, och det ska jag inte kasta bort. Aldrig mer kasta bort en vänskap. No matter what.
Henne kunde jag prata med nu.

Och idag. Löpning med kusinen och efterföljande middag i det bullriga hemmet. Henne kan jag också prata med och idag behövdes det. Idag var en skitdag. Efter renande springtur och middag med pasta och köttfärssås, ostar som var över efter deras fest igår, samt presentpraliner, så kändes det bättre.
Så kom jag hem hit till pappa.
Det enda han gör just nu är att sitta och pilla med bildspel till ceremonin. Först tänkte jag att det var bra, som terapi, men jag vet inte. Det är det enda han pratar om. Det, och vilka som hört av sig med kondoleanser. Inget om hur jag haft det, eller jo, han lyssnar snabbt, men sen kommer nåt igen.
Och jag vet. Vi sörjer på olika sätt. Det finns ingen tävlan, inget rätt och fel.
Men jag lever faktiskt! Jag finns här!
Och det kanske inte är rätt att bli arg, eller särskilt rationellt. Kanske är det en egogrej, vad vet jag. Men jag vill också bli sedd. Jag försöker ju se honom, genom allt det här hemska.

Nu är jag inte lika arg längre. Och det kanske är sorgen det här med. Imorgon ska jag springa lite till, tror jag. Och sjunga.

Nåt helt annat. Msn-killen hörde av sig. Han flyttar till min stadsdel nu. Jag orkade inte säga nåt om vad som hänt, inte på sms, och vet ni. Det var lite befriande. Att messa med nån som inte visste, inte ömkade. Inte för att jag inte behöver ömkande. Men jag behöver normalitet också. Eller nåt som liknar det. Fast det aldrig blir normalt igen.

Det fanns visst några ord kvar ändå.
Tack för att ni läser. Ni betyder nåt för mig, på riktigt, trots att jag inte ens träffat de flesta av er.

Ta hand om er.