måndag 31 oktober 2011

Vad är väl ett fylleinlägg mer eller mindre..?

Jag valde att låta fylleinlägget ligga kvar. Inget jag är stolt över, men det är ju sån jag blir ibland. Det är jag. Det med.

I vilket fall funderade jag länge på om jag skulle säga något till M, att jag kände mig besviken och dissad. Det känns lite sådär att komma och säga det i efterhand, när jag hade chansen att säga det på en gång. För det hade jag ju. Jag fattade bara inte att det skulle kännas så förrän senare. Jag har aldrig påstått att jag är snabb.
Så, jag har bestämt mig för att inte säga nåt nu, men skulle samma sak hända igen, så säger jag till. Mera beredd, liksom.

Idag har jag startat dagen med att äta choklad och jellybeans. Mest bara för att få ut dem ur huset, för nu är det nog, igen. Förra veckan var skräp. Denna vecka ska bli nyttig. Idag ska jag ut och powerwalka/springa för första gången på 3 veckor. Det lär bli tufft, men fan, jag vill igång igen! Och nu är förkylningen borta, det känner jag.

fredag 28 oktober 2011

fylleinlägg

Såhär.
Jag är lite dragen.
Vi har delat på tre småflaskor vin, sambon och jag. Jag köpte småflaskor, för det är mest jag som brukar vilja ha vin. Naturligtvis ville han också ikväll. Så, jag som inte tål så mycket längre är ganska behagligt berusad.
Fast.
Jag menar, vi är inte ihop eller nåt. Jag vet att han är ute på dejtingsajter, likväl som jag är det. Men att dra iväg en fredag kväll, typ nu, för att ta en öl med nån från dejtingsajten? Så jävla boring och trist. Tycker han kunde stannat hemma och druckit mera vin med mig och lyssnat på musik. Men, återigen, that's why we're not ment to be. Han har limmat en stol åt mig idag i alla fall.
Fast det stör mig ändå.
Så jag var inte intressant nog ikväll, liksom. För jag är inne i en sån period just nu, när jag inte känner mig good enough. Det kan ju inte han veta, för det säger jag inte.
Men så är det.
Jag öppnar nog en flaska till.

man kan visst välja, har jag hört..

Man kan välja, har jag hört.
Fast ibland glömmer jag bort det. Eller glömmer bort och glömmer bort. Väljer fel, kanske.
Igår, till exempel.
Jag hade varit på bra humör i stort sett hela dagen, trots att jag fortfarande är hängig.
Varit och mysfikat. Repat.
Så kom jag hem och humöret tvärvände. Jag segade ihop totalt. Vet inte om det var backlashen av en trevlig dag, jag funkar så ibland, om det var att jag glömt äta mat under dagen, att M var tråkig och satt vid datorn.. Men jag blev jättegrinig och tyckte plötsligt livet var pest.
Insåg efter ett tag att det inte skulle bli roligare än så, så jag gick och lade mig. Vaknade idag, hostig och harklig. Eller vaknade. Drog mig upp i tid till yogan klockan 12 och det var när jag var på väg därifrån som jag kom på det. Jag kan välja att vara sur och grinig för att den här jävla luftrörskatarren aldrig går över, att jag inte kan träna ordentligt, att jag inte får några roliga mail på dejtingsidan. Eller, så kan jag välja att vara glad över att jag lever, att jag i alla fall kan träna yoga, att jag ska på fest imorrn och att jag är smart och inte desperat nog att svara på vilka töntmail som helst...

Så jag väljer det.
Idag, i alla fall.

onsdag 26 oktober 2011

som sagt, en av de där skitdagarna

Jaha.
Den här dagen blir ju bara bättre och bättre.
Jag fick ett sms från dagens dejt. Han har blivit sjuk med feber och kan inte träffas.
Det läser jag precis när jag fixat håret och sminkat mig klart. Ok, han skickade det redan vid 12, men jag hade missat att kolla mobilen.

Jag säger ju det, det är en sån där dag idag.

Jaja. Jag hinner ju dricka en kopp kaffe till (till magens stora fasa), förrepa lite och åka och köpa en almanacka innan repet.
Fast det är ändå åt helvete. Hela den här skitdagen. Hela skitlivet. Just precis nu, i alla fall.

En av de andra dagarna

Det låga hänger i lite även idag.
Känner mig tjock, både inuti och utanpå. Hostar fortfarande upp små gröna läskiga saker och jag känner mig svullen i ansikte och om magen.
Typiskt, när jag har en dejt.
Samtidigt känner jag att va fan. Han får väl ta mig som jag är, svullen och dan. That's me, liksom. Jag är svullen och låg ibland.
Nu kommer jag väl inte att vara låg på dejten, lite social kompetens har jag ju. Men ändå, det är skillnad mot att vara på topp.

Har ni tänkt på att vissa dagar känns allt så lätt, det bara funkar. Man bara flyter med i livet och det känns bra. Andra dagar är allt tungt och trist, minsta lilla grej blir ett projekt och allt är jobbigt. Idag är en av de andra dagarna.

Och så är jag less på att vara snäll jämt. Det där jävla karma verkar ju ändå inte funka, så jag kanske ska bli en bitch istället. Funderar på det.

tisdag 25 oktober 2011

den sociala bitens baksida...

Det här är så typiskt.
Jag har varit social idag, först med min mammas ex och sen med dejten och det är som att det tar musten ur mig.
Nu är jag alldeles trött och lite låg.
Skulle behöva äta, men orkar inte riktigt laga nåt. Allt som känns enkelt är fullt med kolhydrater.

Edit: Jag tänker tröstäta pasta nu. Skiter i kolhydraterna, får ta en lång promenad imorgon... Den här veckan har verkligen inte börjat bra matmässigt... :S

Dejt no 1 - men...

 Att det alltid ska vara ett "men" med i bilden.

Första intrycket: trevlig, men lite.. slarvig?

Det höll i sig. Han var jättetrevlig. Lätt att prata med, vi har mycket gemensamt i sången. Men det räcker ju inte bara med ett gemensamt intresse. Han har inget fast jobb och, som det verkar, inga planer att skaffa sig ett. Hans klädstil var.. Ungefär som om han inte brydde sig.
Inget av detta är något egentligt fel, det är bara det att jag söker något annat. Jag vill träffa nån med stabil ekonomi, nån som bryr sig om sitt yttre lite lagom i alla fall, nån som liksom inte är lite av en förvuxen tonåring.
Vi satt och pratade i tre timmar och ja, jag kommer nog träffa honom igen. Mest för att kolla om första intrycket följer med även till andra dejten.

Imorrn ska jag träffa en konstnär. Apropå det där med stabil ekonomi. Hmm, hur tänkte jag där?
Men jag blir ju så nyfiken på de där estetiska killarna.

märkliga killar på dejtingsajten, del ???

Det finns en kille på dejtingsajten som mailade mig en av de första dagarna.
Han var inte alls min typ, samt bodde i norrland, så jag kunde dissa honom rätt enkelt pga avstånd.
Grejen är att han är inne på min sida flera gånger om dagen. 18 besök, liksom. Varför? Han skriver inget, så jag ser inte direkt nån anledning att blocka honom, men vad ska han där att göra när jag redan sagt nej tack?
Om en kille dissat mig så ser jag ju till att undvika honom, liksom...



Inte på riktigt

Hade ett intressant prat med M igår, om relationer och sånt.
Han bekräftade återigen min bild av att han inte är nån som jag ska ha en kärleksrelation med. Eller han sa såhär, att han inte trodde att han nånsin skulle "slå sig till ro" för att han mentalt har fastnat nånstans i 20-årsåldern. Och att han vet att det är han som förlorar på det i längden.
Det är ju det jag känt, fast inte kunnat sätta ord på. Precis så var det med mitt ex också, han ville inte släppa taget och gå in i nästa fas. Det vill jag göra. Det ville jag redan då.
Vi pratade även om vad man vill ha och hur det ska behöva vara för att det ska funka i en relation.

Det var ett bra och intressant prat. Kul att få veta hur andra sidan tänker.
Sen sa jag att det är bra att han bor här, så jag får öva på sambobiten när det inte är "på riktigt".
"Vadå på riktigt" sa han, "det är väl på riktigt?"
"Ja, fast vi är ju inte kära?"
"Det är väl på riktigt ändå, nu tycker jag att du är lite dum"

Jag tror han blev lite sårad där, för att jag inte tyckte att det var på riktigt. Men det är ju inte på riktigt! Inte på riktigt så som jag vill ha det.
Jag kan längta ihjäl mig efter kyssar, till exempel. Det och när nån tittar på en som om man är den enda människan i världen.

Men det kommer väl, nån gång.
Idag ska jag på dejt, i alla fall.

måndag 24 oktober 2011

saker som gör mig skeptisk

När en kille skriver "hihi" i ett meddelande.

Skeptisk och... avtänd...

söndag 23 oktober 2011

lätt till sinnes

Tänk vad skönt det är att prata om saker som känns lite obra. Och vad bra det kan bli när man pratar om det och reder ut sånt som bara känts.
Att få sitta och planera och sätta mål ihop. Äta indiskt och strunta lite till i Dukan.

Det är sånt som motar söndagsångest.

Random

Fortfarande inte ett ljud från väninnan. Ja, förutom att hon skriver på Fejan om hur synd det är om henne för att hon är sjuk, samtidigt som hon checkar in på lokala puben om kvällarna. Jaja.

Jag har visst råkat boka in två dejter nästa vecka. Och jag har inte sagt nåt till M. Inte för att jag behöver det. Visst inser jag att jag gör detta lite av självbevarelsedrift, för att komma ihåg att det finns andra killar och för att få bekräftelse. För jag är ju där och balanserar på kanten, ni ska inte tro att jag inte vet om det. Bara för att jag vet att M inte är rätt kille, så betyder det inte att mina känslor fattar det. För han är liksom här hela tiden och har är ju verkligen inte bara dryg och ytlig, herregud. Han är ju rolig och trevlig och go också. Jag gillar ju honom. Annars skulle han inte få bo här.
Men det blir bra med dejterna. Jag har bestämt med mig själv att jag inte behöver säga nåt så länge det inte blir en andra dejt.

Nu ska jag snart åka och repa, vilket känns kul, men lite.. obekvämt. Vi behöver ha ett snack nämligen, om prioriteringar och att göra det man ska mellan repen. Det är väl framförallt en av oss som inte gör det och det sinkar oss. Inte så kul. Men, lika bra att ta det nu.

Jag har ätit choklad i helgen och det var gott. Nu är det tillbaka till den smala vägen.

Och om drygt två veckor åker jag...

lördag 22 oktober 2011

MILF

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Jag och min choklad

Om man vill undvika att hamna i ett skönt och soft mood efter ett yogapass en lördag förmiddag, då ska man dra och handla direkt efter.
ALLA handlar på lördagar, tydligen. och ALLA har med sig sina skrikiga ungar. Varför??? Det kan ju inte vara kul varken för föräldrar eller barn.

Nu är jag i alla fall hemma. Här är lugnt och skönt, M är i sin lägenhet och slipar eller nåt, så jag är själv. Jag och min choklad.
Idag gör vi ett medvetet avsteg från Dukan och njuter av chokladpraliner från den lokala chokladfabriken. Senare blir det fisksoppa.
Jag behöver det, för min jävla förkylning har kommit tillbaka. Då får man vara lite snäll mot sig själv.

fredag 21 oktober 2011

Att vara sann mot sig själv

Jag skrev ett mail till min väninna.

Hej XXX
Tänkte bara förklara lite hur det känns just nu.
Du säger och skriver att du saknar mig och att du vill ses, men du tar inga initiativ till att göra det. De gånger vi bokar in att ses så bokar du av samma dag, utom de gånger jag ska komma ut till dig.
Samtidigt ser jag att du gör saker med andra.
Det gör att det känns som om jag inte betyder så mycket. Jag har börjat ta för givet att du ska boka av när vi ses och det är så trist när jag får rätt.
Jag vet hur det kan vara, XXX och jag tror inte att du gör det för att vara taskig. Samtidigt tycker jag att jag är värd lite effort. Lite ansträngning. Och när det inte verkar så blir jag ledsen och besviken. Så är det. Därför orkade jag inte svara på ditt sms igår.
Hoppas att din mensvärk är bättre idag.
Jag är inte sur eller arg, bara just ledsen och lite besviken.
Ta hand om dig,
kram A


Jag känner att det inte är min grej att bara svälja längre. För varje gång jag gör det så liksom lossnar en liten bit av mig och jag försvinner. Jag vet inte hur hon kommer att ta det. Det är ju faktiskt inte så att jag vill avsluta vänskapen, jag vill bara förklara hur jag känner. Man kan tycka att det är fegt att ta det på mail, men jag är tydligast i skrift, helt klart. Jag blev ledsen och besviken, då ska jag tala om det.
Sen blev jag ju lite arg och sur också, men det gick ändå över rätt snabbt...

Realitycheck

Jag vill egentligen inte skriva så mycket om M. Tänker att han inte ska få ta för stor plats, men samtidigt.. Tankarna snurrar ju, de gör ju det på mig. Inte lika mycket nu, som förr, men ändå. Och då behöver de skrivas ner, så är det.
Idag var han så där jobbig, som han kan vara. Och det var bra. En liten påminnelse, just ja, det var så han kunde vara.
För den här senaste tiden har varit så himla... Trevlig, ser ni. Trevlig och mysig. Mysigt att ha nån som kommer hem. Mysigt att dricka te ihop. Mysigt att äta ihop. Jävligt mysigt att sova ihop, särskilt som han är precis lika kramig som jag. Vi trivs ihop, helt enkelt. Han skulle ju egentligen flyttat för flera veckor sen, men det är strul med badrum, möbler som ska hämtas i andra delar av Sverige och får jag stanna? Och jag är inte nödbedd nu när jag vant mig vid att ha nån här och när det funkar så bra, som jag nog aldrig trodde. Jag kommer sakna att ha honom här och han kommer sakna att vara här, det vet jag. Det har vi pratat om. Han kastade till och med fram ett förslag om att skaffa en stor lägenhet och bo i varsin ände. På skämt, men ändå inte.
Jag har inte gått och blivit kär i honom, det har jag inte. Jag passar mig, för det vore katastrof. We're not ment to be, inte som par. Han är en sån som jag har fallit för in the past, en sån jag inte ska ha nu. Jag skulle försvinna igen, är jag rädd. Börja ge avkall på mig själv. Som det funkar nu är det alldeles lagom, även om jag stör mig lite på att han uppenbarligen inte tänder på mig. Jag menar, vi sover tillsammans varje natt och han försöker inte ens! Det är bekräftelsedemonerna. Men jag vänjer mig liksom vid honom, att han är här i min lägenhet, i mitt liv. Ibland är det svårt att se skillnad om man bara flyter med.
I alla fall, garden är uppe, men det är svårt när det är så mysigt! 
Men idag, i morse, då kom den där mindre trevliga sidan fram igen. Den där lite gapiga, ytliga sidan. För han är ytlig och gapig och generaliserande, jag kan störa ihjäl mig på det.
Det var bra att den gjorde det. Mysigheten har en tendens att nöta ner min gard lite, men nu är den uppe igen.
Fine with me.

torsdag 20 oktober 2011

Sömnlös och besviken...

Jag har en vän. En väninna.
Jag gillar henne, såklart. Annars skulle vi inte vara vänner.
Men jag funderar lite på vad jag egentligen är värd där. Jag tycker nämligen inte att jag märker nån direkt ansträngning från hennes sida.
Hon skriver på Facebook att hon saknar mig. Men ska vi träffas, då är det jag som får åka. Planerar vi att ses nån annanstans än i hennes trakter ställer hon alltid in. Är det inte huvudvärk, så är det mensont, så är det inga pengar. Fast då kan jag läsa att hon är ute och dricker öl några dagar senare.
Det tråkiga är att jag börjat ta för givet att hon ställer in. Senast idag hände det. Jag försökte få till en träff. Hon sa att hon ville, men gjorde inget för att hjälpa till att hitta en tid. Då lackade jag ur och menade att om hon inte vill så behöver vi inte träffas alls. Hon skrev tillbaka att hon ville, men att hon är pank.
"Kom hit och fika då" sa jag. Ja, det ville hon. Tills imorse. Först var det tjo och tjim, men sen.. Mensvärk. Och det är säkert så. Det är bara det att jag hade rätt, igen.

Jag kanske är lite extra grinig idag. Inatt har jag knappt sovit alls. Kom i säng vid 2, efter webcasttittande, och kunde inte somna. Vid fem gick jag upp och kissade och då vaknade M till och frågade om jag inte kunde sova. Så kramade han lite extra på mig (vi sover så sjukt ihopslingrade. Hur nära kan man komma utan att ha sex, liksom?), mysigt, men då blev det ju så varmt att jag absolut inte kunde sova.
Sen har vi i och för sig haft en mysig morgon, han tog sovmorgon, så vi åt frukost ihop, men det här med väninnan drar ju ner dagsbetyget lite. Jag vet fortfarande inte om hon dyker upp, men jag tvivlar starkt.
Det sista jag skrev till henne var. "det blir ju ofta bättre om man gör nåt" och det har jag inte fått svar på.

Kommer hon inte idag så ger jag upp, då är det hennes call.

onsdag 19 oktober 2011

lättnaden i att ge upp

Ett smärre sammanbrott igår igen.
Eller sammanbrott. Anfall av sorg stämmer kanske bättre.
Det bara kommer över mig, en känsla av tyngd. Tankar på brorsan. Tankar om att trivas bra i situationen här hemma, fast egentligen inte alls, eftersom det inte är på riktigt. Förvirring. Men mest tankar på min bror. Att han inte finns längre. Att han är död.
Och vet ni. Ibland är det lättare att tänka att han är död, än att han har levt. För när jag tänker på att han har levt, men inte gör det längre, då blir det så övermäktigt.

Först gick jag in på toa. Jag vet att jag kan gråta inför M, men jag orkar inte. Orkar inte vara så svag och liten. Sen gick jag ut i köket och sorterade plastbyttor, för att göra nåt konkret, nåt som fick mig att tänka på annat.
Sen gick jag och lade mig. Skedställning, en arm runt magen och jag inser att det inte är nån idé att försöka vara stark och behärskad. Varför ska jag vara det? Han är inte ens nån jag vill imponera på.
Så jag sa att jag var ledsen. Grät en stund. Fick större kram, mer närhet.
Och vet ni. Bara genom att ge upp. Att erkänna att jag var ledsen. Att våga vara lite besvärlig.
En slags lättnad.
Kanske ska ge upp lite oftare...

tisdag 18 oktober 2011

tiden läker inte, men den mildrar

För ett tag sen, några veckor sen, trodde jag aldrig att jag skulle kunna skriva ett sånt inlägg som jag gjorde tidigare idag. Kunna skriva ett sånt banalt vardagsinlägg igen. Det fanns liksom inte på kartan.

Jag är på nåt sätt glad att jag kan göra det igen. Ändå.
Även fast det fortfarande är tungt. Även fast jag fortfarande tänker på honom varje dag och gråter nästan varje dag, så är det inte lika akut överjävligt. Sorgligt och orättvist, men inte det där enorma svarta hålet, som grävde sig in i bröstkorgen första tiden. Nu är det mer molande. Inte riktigt lika svårt att leva med.

Och jag kan skriva vardagsinlägg igen.

kommer inte loss..

Skitväder ute och jag har ännu inte disciplin att ge mig ut och springa i sånt väder. Annars var det liksom temat för dagen, att komma ut i löparspåret igen.
Istället fastnar jag framför datorn och datingsiten. Ja, jag är där igen.. Skyller allt på M. Han tjatade på mig om att återaktivera min profil så han fick se hur andra killar skriver. Och så håller ju han på, inte dejtar, men kollar. Och då vill jag ju inte vara sämre. Sen är det ju det där med bekräftelse också, och det får jag, skoja inte. Vet inte vart alla de här killarna höll hus när jag nätdejtade senast, men ganska många verkar riktigt vettiga. Mailar gör de dessutom, hela tiden.
Så nu sitter jag här och mailar hej vilt..
Jo, vi har ju stolpskotten också, så klart. och 23:åringarna...

Lite kryp i kroppen börjar det bli, ändå. Kanske ska ta mig ner till gymmet en sväng. Skulle egentligen på middag hos en gammal kollega, men hennes barn är sjuka, så jag vet inte..
Åh, jag borde bara resa på mig nu!

måndag 17 oktober 2011

5 grejer med att ha en sambo

1. Sängkläderna blir smutsiga fortare när man är två om dem.
2. Man får se sitt namn skrivet med annan handstil på tvättlistan. Weird.
3. Ibland är teet färdigt lagom tills man kommer hem sent på kvällen.
4. Duschen är (så gott som) alltid högst upp på duschstången när man ska duscha.
5. Det ligger ett par andra glasögon än mina på nattduksbordet.

söndag 16 oktober 2011

sex appeal?

Jag har nåt slags oro i kroppen.
Adrenalin, som liksom surrar runt. Jag alternerar mellan att vilja göra saker, skura fönster, städa och att sunka ner mig totalt framför datorn.
Inatt kunde jag inte sova. Jag var helt slut efter heldagsrepet. Väl hemma lagade vi mat och slappade i var sitt soffhörn/vid datorn hela kvällen, men sen... Klarvaken.
Och det liksom stramar åt över bröstet och tårarna tränger fram, men jag orkar inte gråta när han är här. Jag orkar inte riktigt vara så liten. Orkar inte blotta mig. Jag vet att jag kan, men jag orkar inte. Orkar bara hålla det på en lättsam nivå just nu.

Nu fick jag plats på yogan i eftermiddag, så jag hoppas att lite av frustrationen försvinner där. Sen åker jag direkt ut till pappa för söndagsmiddag.

Jag vet att jag skrivit det förut, men det skiter jag i. Min blogg, mina ord, mina tankar. Det är fan trevligt att ha nån här. Inte alls speciellt jobbigt, vilket jag hade trott. Och det kanske är det som är frustrerande. Att det finns nån här och att det känns bra, fast det inte är på riktigt. Nån att laga mat med. Nån att vakna med. Att äta frukost med. Att smågnabbas med.
Och jag vet att det är bra att vi inte har sex numer, jag vet att jag har lätt att blanda ihop känslor när jag har det regelbundet med nån och det vore verkligen bara skitjobbigt. Det är tillräckligt med att det kommer att kännas tomt när han flyttar, för det kommer det. Det är mysigt att ha nån att kramas med också, om än lite frustrerande ibland. Samtidigt går det inte att komma ifrån, jag känner mig lite ratad. Varför försöker han inte ens, liksom? Är jag så osexig?
Inte för att jag tar några initiativ heller. Skulle aldrig falla mig in. Tänk om jag skulle göra det och han skulle nobba? Det skulle mitt självförtroende aldrig överleva. Plus att hjärnan vet allt det där med confused feelings och allt det där.
Jag måste dejta lite snart, tror jag. För att hålla isär, om inte annat. Eller för att få bekräftelse, ja, det är nog det som är grejen. Jag behöver bekräftelse.
Patetiskt?
Ja.
Men det bjuder jag på.

fredag 14 oktober 2011

lite känslor

Känner mig lite låg, lite ensam, lite hurven och... Jag vet inte.

Jag vill ha bekräftelse. Av män. Eller nån man, i alla fall. Nån som jag själv skulle finna attraktiv.
Att nån tycker att jag är bra. Smart, snygg, sexig. Beundran.

Kanske är det att jag ätit knasigt idag. Kanske är det att jag är trött. Att jag känner mig lite hängig igen.
Jag vet inte.
Kanske är det en reaktion på att typ leva med nån, fast på låtsas. Det går bra, verkligen, men risken är ju att jag vänjer mig vid nåt som inte kommer att vara. För snart flyttar han ju. Och nej, vi har inte sex. Eller, några gånger i början där. Men nu är det bara kramar. Själv känner jag att det är bra, eftersom jag har lätt att blanda ihop känslor annars. Det gör jag inte nu, faktiskt. Men det är ändå det där, att få en smak av nåt. Hur det skulle kunna vara, fast det inte är. För jag vill ju ha det, fast på riktigt. Med nån som är för mig.

Som sagt. Jag vet inte. Jag är lite låg, bara, just nu.

mindre och mindre

- 0,5 till idag.
Det gör ju inget. Och då vägde jag mig ändå med nattlinne på.

Sen blev det lite knas ändå, eftersom jag drog in till stan. Det var väldigt trevligt, men det hann gå lite för länge mellan måltiderna. På väg hem blev jag lite yr och nästan illamående. Väl hemma vräkte jag i mig två grillade kycklinglår och två kycklingspett. Nu är jag proppmätt. Inte att rekommendera, men nån dag då och då funkar det ju.
Jag tycker det börjar synas nu. Lite, i alla fall. Det som märks är att jag blir lite slappare också, så det är bara att fortsätta träna. På söndag ska jag springa igen, nu är jag frisk, bestämmer jag.

Förresten.
Jag funderar på att byta till Wordpress. Gillar att kunna lösenordsskydda inlägg. Nån som vet om man liksom kan flytta hela bloggen?

torsdag 13 oktober 2011

rullar på, typ

Idag har jag inte vägt mig, men jag har skött mig bra. Hoppas se resultat på vågen imorrn med. Inte helt säkert eftersom jag redan tappat 2 kilo, men vem vet?
Annars vet jag inte.
Det händer inte så mycket. Helgen blir lugn den med, vi repar och jag dietar. Nästa helg ska jag fuska, för då blir det 30-årsfest.
Jag skulle vilja skriva mer, men känner mig lite.. låst. På flera plan.
Vi får se imorrn.

onsdag 12 oktober 2011

Dukan och jag

- 2 kilo!
På två dagar. Jag älskar Attackfasen i den här dieten!

Jag tänkte berätta lite om dieten jag precis börjat med. Det är samma som jag gjorde i våras. Dukan, kallas den, efter dietisten Pierre Dukan, som kom på den.
Enkelt förklarat så har dieten fyra faser. Den första, Attackfasen, då man plockar bort alla kolhydrater. Man äter enbart protein och magra mjölkprodukter. Inget fett. Mycket vatten. Denna fas är en kickstart och man får bara stanna här 3-10 dagar. Oftast tappar man många kilo här. Visst är det vätska och grejer, men ändå, så uppmuntrande! Sen kommer Cruisefasen. Då kör man 50/50 rena proteindagar och dagar då man äter protein och grönsaker. Man kan ta varannan dag, eller 5/5, eller lite som man tycker det funkar. Denna fas stannar man i tills man gått ner det man ska. Nästa fas är Konsolideringsfasen, som du ska stanna i 10 dagar för varje tappat kilo. Här lägger man till frukt, bröd, ost, två stärkelserika livsmedel och två festmåltider i veckan. Sist, men inte minst, har vi Stabiliseringsfasen. Här äter du vad du vill (förhoppningsvis har du lärt dig hantera mängder osv), men du har en dag i veckan då du bara äter protein. And that's for life!

Det jag gillar med den här dieten är inte bara att man tappar kilon, det är även att jag slipper räkna och väga! Jag lär mig hur mycket jag behöver äta för att bli mätt. Eftersom jag vet att jag får äta så mycket jag vill (typ!) så behöver jag aldrig vara orolig att min ranson ska ta slut och då kan jag lyssna på kroppen istället. För mig, med gammal ätstörningshistorik, är det skitbra. Jag blir dessutom mättare på protein. En annan fördel, som jag märkte när jag körde detta i våras, är att magen mår så bra. Min laktosintolerans försvann helt och hållet, trots att det blir en hel del magra mjölkprodukter.
Visst finns det nackdelar också. Det är ganska dyrt med protein. Dyrare än pasta och linser och sånt i alla fall. Visst saknar man ett glas vin ibland. Men det gör man ju i alla dieter, typ, och här får man i alla fall se fram emot att äta "som vanligt".
Och så kan man ju fuska lite, nån gång. Bara det inte blir varje helg.

Så nu kör vi. 10 kilo bort till jul, det tycker jag är en lagom målsättning!

Om ni vill läsa mer om Dukan, klicka "här"

tisdag 11 oktober 2011

just nu

Inte så mycket att rapportera.
Allt är ganska lugnt. Faktiskt.
Jag har börjat med Dukan igen, nu jävlar ska kilona bort! Fast det är fan svårare när man inte är ensam hemma. Men det skiter jag i, nu är det nog. Och så vet jag ju att magen mår bra.

Så det är väl det.
Kramas kanske lite för mycket. Jag gillar att vara fysisk, risken är att man vänjer sig och att det blir jäkligt trist sen. Jaja.

söndag 9 oktober 2011

men vilken fin lördag kväll

Jomen det var fint serru.
Ut på stan med kompisen.. Kolla in kompisens kusins konsert. Många k.n där.. Men, så bra det var! Så vi blev kvar ett tag, ute. Och nu är jag hemma. Klockan tre. Känns bra i tantryggmärgen det här. Eventuellt tar jag en kopp te, eventuellt stupar jag i säng... Låtsas-sambon är på äventyr i de norra förorterna. Frågan är när han tänker flytta på riktigt. Funderar på om han, som jag, får lite separationsångest? För man vänjer sig ju ändå. Själv kan jag känna att det vore skönt att veta när han tänkte sig vara klar med flyttandet.
Fast jag tänkte ju iofs inte börja dejta innan Lanzarote. Så egentligen är det skitsamma. Utom att det är trängre i sängen.

lördag 8 oktober 2011

lördag

Sovmorgon, men jag vaknade rätt tidigt ändå.
Somnade ok, men vaknade innan M kommit hem och fick flashbacks till den där jobbiga tiden då såna situationer var vanligt förekommande. Alltså, att jag vaknade och den som skulle ligga i sängen bredvid mig gjorde inte det.
Det här är ju inte samma sak. Jag vet det, men känslan överföll mig lite. Som tur är har jag verktyg nu, så efter en liten stund somnade jag om. Sen kom han inte så långt efter det.

I alla fall, frukost och irriterande politiska diskussioner. Hyfsat uppretad tog jag mig ner till yogan och kände mig stel som en pinne. Men, som alltid... Efteråt var jag lugn, harmonisk och mjuk. Plogen har väl aldrig gått så bra.

Sen, bara slappat själv här hemma. Slösurfat, badat... Nu är det snart dags att fixa mat, sen ska jag på lokal minsann! Fashing väntar, tillsammans med en god vän.
Dags att öppna vinflaskan, tror jag. Från och med måndag är ju såna kolhydrater förbjudna. Nu ska tjocka tanten väck!

fredag 7 oktober 2011

Ännu ett steg

Jo.
Vi var i lägenheten idag.
Min brors lägenhet, alltså.
Jag, pappa och en kompis till brorsan.
Vi packade ner det mesta av hans böcker, skivor, såna personliga grejer.

Och det var så jävla sorgligt. Jag kunde inte låta bli att gråta. Så fort jag såg hans ytterdörr kom tårarna.
Alla hans saker.
Ännu ett steg på vägen i den smärtsamma processen att förstå att han faktiskt aldrig kommer tillbaka. Aldrig nånsin. Han kommer aldrig att sms:a och fråga om vi ska gå och träna eller ta en öl. Eller berätta om nån spelning för nåt av banden och undra om jag vill komma. Eller ge mig te i julklapp. Och vem ska jag ge rökelse till nu?
Helvete.

Jag tog med en av hans skivor som jag inte hade och lyssnade på den när jag kom hem, i badet. Kände igen hans stil, hans musik. Och grät igen. Sen åt jag upp en påse med nya Polly och blev helt illamående.  Och så kom låtsas-sambon hem och vände igen, ut på AW. Jag skulle egentligen åkt på spa-kväll, men orkade inte. Är så trött, efter en natt med fuckin' mensont, och så förkylning och röjandet på det. Fysiskt och psykiskt slut. Ska bara ligga i soffan och slötitta på tv och spela Wordfeud, om nu nån lägger nån gång. Kanske ta ett glas vin. Fixa lite gröt, så jag inte blir skithungrig senare. Är så pepp att starta med Dukan igen på måndag. Är trött på att inte vilja se mig själv på bild för att jag inte känner igen den tjocka tanten som är jag.

Ja. En sån kväll är det. Eller dag. Splittrad och slut.

torsdag 6 oktober 2011

och kom ihåg, please

Världen kretsar inte runt mig.
Allt är inte mitt fel.
Om nån är på dåligt humör behöver det inte vara på grund av mig.

Tro det eller ej, men jag är inte en ständig del av alla andras tankar, förhållningssätt eller problem.

Thought I should know...

onsdag 5 oktober 2011

Nya upplevelser, gamla fördomar och nygamla insikter

En ny upplevelse, det här med casting. Man kommer in i en stor, öppen lokal. Unga mediamänniskor med fyrkantiga, svarta glasögonbågar. Saccosäckar på golvet. En kille har ett pingisbord som skrivbord. Ingen vet riktigt vem jag ska träffa, eller vart den personen är. Nej då, här fick man inte alls sina fördomar om mediaföretag besannad. Efter en liten stund fick jag i alla fall fylla i tusen frågor på ett papper och så småningom bli fotad och filmad. Jag tror nog inte att jag får det, men det var kul att testa. Och kul att det faktiskt var de som ringde upp mig, till att börja med. Bekräftelse...
Jo.
 Jag försöker låta vardagen ta över just nu. Jag orkar inte riktigt vara ledsen, fast en del av mig vet att det finns mycket kvar. Jag väljer att låta saker som sång, jobbsökande, låtsassambos och sånt ta täten.
Fast just låtsassambo kommer jag ju inte vara länge till. Vilket känns kluvet. På ett sätt skönt, förstås. Få sova hela nätterna för att jag har sängen i fred, slippa förhålla mig till att nån är här eller kommer hem. För trots att jag inte egentligen bryr mig, så förhåller jag mig, jag märker det. Det gillar jag inte riktigt. Alls, faktiskt. Ska jag förhålla mig, då ska det vara till någon som tycker om mig, på riktigt. Nån som tycker att jag är vacker och säger det, nån som bryr sig om mig, som stöttar, uppmuntrar och bekräftar. Sen går det inte att komma ifrån att det är mysigt att sova med nån. Särskilt med nån som tycker om att ligga nära, att hålla om och bli omhållen. Men det är fortfarande inte på riktigt.
Ibland blir det så att man fastnar, när man har en sån här pseudogrej. Att man inte orkar söka efter det där riktiga, för att man har nåt som är ganska ok. Så känns det inte nu och det är skönt. Jag blir bara ännu mer angelägen om att faktiskt träffa nån som är på riktigt. För nu har jag fått en liten liten försmak och jag vill ha mer.
Jag är faktiskt väldigt glad över det här. Efter alla dessa år som singel och de senaste som total eremit, på grund av depression och allt som den förde med sig, så behövde jag nåt sånt här för att öppna upp och inte vara så rädd. För grejen är ju att det där, som låter som en klyscha, inte alltid är det. Det är sant. Jag har bara ett liv och det är bara jag som kan leva det. Och det är lika bra att leva det, för jag har ingen jävla aning om när det tar slut.
Jag önskar att jag inte hade behövt lära mig förstå det den hårdaste vägen, men nu vet jag. Nu är det bara att köra. Allt annat vore bara.. Fel.
Vare sig det gäller casting eller dejting.

med eller utan kemi

Hostar vidare här hemma. Jag känner igen symptomen. Nu hoppas jag bara att bomullen i huvudet ger med sig snart, för det är nästan det jobbigaste. Att vara såhär seg och trög. Igår gick jag och lade mig helt utan kemiska substanser i blodet. Nån liten treorest kanske fanns kvar, men inga ångestdämpande och inga insomningstabletter. Det gick ganska bra. Alltså, ungefär samma som utan, faktiskt. Tog lite längre tid att somna. Sen vaknade jag ju efter några timmar, men det har jag gjort i alla fall så länge jag har haft besök i sängen. Det var skönt att se att det funkade okej utan. Jag vet att det inte betyder att det kommer funka varje kväll, men nu har jag i alla fall provat. Nu ska jag iväg på en casting. De ringde igår från ett reklamfilmsbolag angående en grej för Röda Korset. Jag har flera gånger varit på väg att ringa och avboka, eftersom jag känner mig tjock och ful och pms:ig, samt har bomull i huvudet. Men nu är det ju så, vill jag minnas, att jag lovade mig själv att inte avstå från saker på grund av hur jag känner att jag ser ut. Så jag åker på den där jäkla castingen och så får de väl säga nej till mig den här gången. Om det nu är så.

tisdag 4 oktober 2011

it goes on and on..

Jag vet inte... Hur knäpp är man på en skala om man sitter och lyssnar på "Cell Block Tango", från Chicago, och sitter och sjunger med och tycker att det känns alldeles normalt och rätt?
Bitter på män? Jag?
Eller män. Jag är inte bitter på dem. Jag är bara allmänt bitter. Särskilt idag. Hej PMS!

Surt och bittert

Idag är jag inte liten och ledsen, idag är jag irriterad.
På allt. Och alla.
Nä, inte alla. Inte på henne jag snart ska träffa och låta mig inspireras tillsammans med. Och det finns väl några undantag till.
Annars är det surt. Nästan lite bittert.

Tänk att man ska påverkas så en gång i månaden, bara det gör mig så förbannad!
Och så förkylning på det.
Gulgröna klumpar som hostas upp ur luftrören. Ingen kondis.

Fan.

måndag 3 oktober 2011

Så liten..

Idag är jag bara liten.
Hängig, ledsen och liten.
Inte kan jag göra av med den negativa energin nånstans heller, eftersom det har satt sig på luftrören. Jag blir andfådd a att gå i en liten backe, så då kan jag knappast springa.

Idag får det bli ett varmt bad, ett glas rött och en gryta istället. Kanske hjälper det lite.

söndag 2 oktober 2011

En plan

Seg söndag.
Jag vet inte. Kanske är pms på gång, men jag känner mig hängig och lite på g att bli sjuk. Längtar efter... Nåt. Det blir så tydligt, när man har nån så här nära, fast ändå inte. Missförstå mig rätt, allt känns fortfarande ok i den här situationen. Det är bara det att... Jag blir påmind. Om vad som skulle kunna vara. Fast jag vill ha nån som vill ha mig. På alla sätt. Och som jag vill ha. På alla sätt.
Men jag har en plan. Från och med nu är det operation komma i form. Jag kör Dukan igen, borr med kolhydraterna! Det vet jag att magen gillar också. Dukan och träning i en och en halv månad, sen Lanzarote. Så kommer jag hem, brun och fräsch och redo att börja dejta. Eller nåt...

lördag 1 oktober 2011

att få må bra

Jag har just ätit en underbar måltid, tillsammans med en ännu underbarare vän, samt hennes pojkvän som jag träffade för första gången. En mycket trevlig person.
Ärligt talat, vad jag är lyckligt lottad. Jag har så många fina människor i mitt liv.

Just nu har jag en ljuvlig matkoma. Det känns som bomull i hela magen. Den har inte varit bortskämd idag, magen. Först sovit dåligt för att jag blev lite dragen igår, när jag var ute med andra fina vänner. Sen åkt till IKEA en löningslördag, med M, för att han skulle köpa lampor eller nåt. Han har för övrigt varit rätt störig hela dagen. Alltså, jag gillar honom, men han är störig. Jag är faktiskt väldigt glad att det blev som det blev med att han bor här, för det har gjort att vi har lärt känna varann snabbt. Det i sin tur har lett till att jag ser att han är en sån som jag definitivt inte ska ha ihop det med mer än som vän, eventuellt med lite extra förmåner då. Vi är så på olika plan och jag är så glad att jag kan se det och att det funkar utan att jag får för mig att jag har andra känslor. Så skönt!!! Alla timmar i terapi kanske har lett till något..

Sen längtar jag ju efter nåt riktigt, Idag, när jag träffade min vän och hennes pojkvän. Hur han tittade på henne. Så vill jag att nån ska titta på mig. Och det kommer att hända, jag vet det.

Just precis nu mår jag bra. Kom ihåg det.