onsdag 30 november 2011

jag passar på att vara i stunden och njuta av att det känns bra just nu

Egentligen har jag inte gjort så mycket mer eller annorlunda idag, ändå känns det så mycket bättre.
Sökt ett jobb, har jag gjort. Varit hos tandläkaren, hejdå 3000 spänn som jag inte har! Tur att min tandläkare är snäll och låter mig dela upp betalningen.
Jag sov bra inatt, det kan nog ha med saken att göra. Sov gott och vaknade i hyfsad tid.
Och så har jag ju fått sjunga. Dels igår, dels idag. Och så på lördag; genrep, och sen konsert på söndag.
Vi sjöng en av låtarna, som vi ska sjunga på konserten, på kören. Hångellåten, den där vi kastar oss över den manlige gästartisten. Den är jäkligt rolig och den passar oss väldigt bra. Särskilt mig. Jag har fått så mycket positiv feedback nu på sista tiden, så jag blir rent generad. Fast jag hör ju att jag utvecklas. Det är som om något har släppt och rösten bara växer. En jäkligt skön känsla, för shit vad jag har slitit mellan varven.
Det är nog en stor bidragande orsak till att jag mår bättre idag. Tänk om jag inte hade sången. Kören och kvartetten. Hur skulle jag överleva?

Annars ska jag på dejt imorrn. Fast först hänga med M, det ser jag fram emot. Alltså, inte msn-M som bodde hos mig, utan fina nya vännen M. Och jag funderar på att färga håret rött igen, typ såhär.


Fast det är ju längre nu, förstås. Men färgen. Vad tror ni?


tisdag 29 november 2011

återigen

Så blir det som det brukar.
Jag kommer iväg hemifrån, får gå utanför mig själv och min självömkan ett tag och livet känns lättare att leva.
Det är ju så.
Det är skönt att det är så.

..och jag vet ju varför.

Jag tror grejen är så här. Eller jag vet.

Det är snart december. Julmånad.
Jag brukar tycka om julen. Julen har aldrig varit full av måsten i vår familj, kanske för att jag haft flera familjer att fira med, skilsmässobarn som jag är. Traditioner har aldrig hunnit cementeras, vi har mest sett julen som en anledning att samlas. Det enda beständiga är att jag och min bror alltid firat tillsammans. Oavsett om vi firat hos pappa eller mamma. De enda gånger vi inte gjort det var nåt år när han var utbytesstudent och ett år då han var i Mexico och surfade.
I år firar vi inte tillsammans.
Vi hade lite andra traditioner också, han och jag. Han gav mig alltid te i julklapp och jag gav alltid honom rökelse. Det råkade bli så några år i rad upptäckte vi och så skrattade vi åt det och gjorde det till en grej.

Just i år skulle jag inte ha nåt emot om julen bara kunde ställas in. Hade jag råd skulle jag åka till nåt land där man inte firar jul, men jag är arbetslös och pank. Den som tror att man klarar sig bra på a-kassa kan ju tänka om, snabbt.
Mamma och jag har i alla fall bokat rum på ett fyrstjärnigt hotell i Göteborg under juldagarna, nån deal på nåt kort hon hade. Det känns bättre att vara i en stad utan koppling till brorsan. Mer än att vi är födda där då, men vi firade i alla fall inte nån jul jag kommer ihåg. Så, vi åker dit, äter på restaurang och simmar i poolen. Typ. Jag tror det kan bli mysigt, det gick bra när hon var här nu.

Sen är det svårt att hålla isär grejer när måendet inte är på topp, jag märker det. Och när man har tid att fundera. Imorrn ska jag lämna papper på Vikariepoolen. Jag hoppas verkligen att de har jobb till mig snart, för jag behöver det. Rutiner. Och pengar vore inte fel det heller.

Jag vet att det blir bättre. Just idag (tisdagar, vad fan är deras problem?) är det piss, men det blir bättre.

A not so good day in my life

Det är som att jag har pms hela tiden nu.
Jag är trött, sjukt trött. Inte sjuk i övrigt, bara trött. Jag pendlar mellan att känna mig okej till mods och att deppa ihop totalt över småsaker. Och stora saker. Förstås.
Jag fick precis reda på att min faster gör en ballongsprängning idag. Hon åkte in akut för kärlkramp förra veckan. Msn:ar med min kusin, som känner sig jäkligt hjälplös och långt borta i London. Jag förstår hur det känns, kommer ihåg känslan när mamma fick hjärtinfarkt. Hon i Norrbotten, jag i Stockholm. Fan, hundra mil har aldrig känts så långt.
Mamma är i alla fall ok nu. Så okej hon kan vara, i dagsläget. Det var skönt att ha henne här igår, faktiskt. Det gick bra.

Bra saker framöver:
Coachning ikväll.
Rep på onsdag.
Yoga workshop på fredag och sen drinkkväll med massa roliga människor.

Det finns ljuspunkter. Det finns det. Jag håller fast vid dem.
Och för varje "not so good day" borde det ju komma "a very good day"? Eller hur?


söndag 27 november 2011

Lite bakis, lite ångest, lite snurr...

Tillbaka efter intensiv sånghelg.
Och har lite småångest, så här i eftertankens kranka blekhet.
Vill jag verkligen träffa konstnären igen? Hångla med honom? Eller var det alla glas vin som gjorde att det kändes som en bra idé? Han vill adda mig på Facebook, men jag vet inte..
Det kan vara lite bakisångest också. Det blev en del vin igår med och alkohol har ju den effekten. Dessutom känner jag mig väldigt känslig idag. Har redan gråtit massor när vi jobbade med karaktär i balladen. Tänker mycket på min bror. Det är väl julhelvetet också. Det påminner om att det inte är som det ska, att det aldrig blir det. Och så fick jag mens igår.
Allt är liksom lite ihopsnurrat just nu. Jag ska nog bara strunta i allt, ta ett bad och umgås med mamma när hon kommer om nån timme. Hon ska åka till Bryssel och mellanlandar här idag och imorgon. Det blir bra.
Skulle behöva träna också, men det får vänta till tisdag.
Önskar att livet kunde vara lite lätt, men det är väl inte så. Helt enkelt.

fredag 25 november 2011

Hångel!

Dejt med konstnären ikväll.
Och...
Japp. Om jag hade velat hade jag legat ikväll.
Vet inte om det är bra eller dåligt att jag måste upp så tidigt imorrn...
Så jag sa nej. Trots att han hävdade att han kunde försvinna tidigt imorrn.
Han var bra på att kyssas, så det bådar gott. Och nu har han bjudit hem mig på middag... När jag har tid. För jag är så sjukt busy... ;-)

torsdag 24 november 2011

Dagens uppräkning

Så, vad har jag gjort idag?
Tvättat och pratat med en liten tvättstugetant. En sån där som verkar hålla ordning och reda.
Mailat med 26-åringen i Australien. Han som har ett roligt nick och som vill bli självförsörjande ute på landet när han kommer hem. Om han inte kommer på nåt annat kul, som han skriver.
Msn:at med söta killen, han jag önskar att jag kunde bli lite kär i när vi väl ses. Och han i mig, såklart.
Msn:at med han-som-bara-vill-ha-sex. Var ett tag sen vi hördes, för jag blev så trött på honom sist vi chattade, men idag dök han upp med en bra låt som fredsgåva.. Sen tog det väl inte så lång tid innan han kom in på det igen... Nåja, han hymlar ju inte i alla fall och han är ganska rolig. Men det stannar nog där, brukar vara så att de som snackar mest inte har så mycket att komma med när det väl gäller, eller?
Annars är jag grymt hångelsugen. Det var ju ett bra tag sen nu.
Hittat ett jobb jag vill söka, som hör och häpna är något jag faktiskt är utbildad för. Jag vill inte bara söka det, jag vill HA det!
Promenerat en timme och snusat in härlig höstdoft, multnande löv och skorstensrök.
Lyssnat på coachningen från i måndags.
Slängt in en kyckling i ugnen.

Men jag skulle verkligen vilja hångla. Inte för sakens skull, men för att få känna mig.. kåt. Sexig. Levande...

Tillåtande tankar

Sådärja.
Nu har jag sett till att komma på nytt möte på Vikariepoolen på tisdag, så förhoppningsvis börjar jag jobba igen på onsdag. Och, därmed sluta tänka för mycket.
Fast jag ska inte vara så hård mot mig själv.
Jag är ju mest irriterad över att jag tänker mycket på M. Men det är ju inte så konstigt att han spökar i huvudet. Vi har trots allt bott ihop och sovit ihop i två månader, det är klart att jag inte bara kan stänga av honom. Jag ska vara snäll mot mina tankar. Säga "jaha, är du där igen? Jaja, var det du, tills du känner dig klar" och inte obsessa så mycket omkring det.

onsdag 23 november 2011

Dags att skaffa jobb så jag inte hinner tänka så mycket..

Det är tungt nu. Jättetungt.
Jag förstår ju varför. Har inte varit ensam sen den 19 augusti och nu är jag plötsligt själv. I lägenheten alltså. Jag vet ju att det finns folk runt mig som bryr sig. Men jag lever ensam igen och då kommer det. Jag inser att jag fortfarande har svårt att vara riktigt sådär ledsen som jag är, inför andra. Vill inte besvära dem med min sorg. Orkar inte blotta mig, orkar inte vara svag, för jag är inte säker på att de stannar. Och den insikten gör också ont, så jag är ledsen för det med. Allt snurrar liksom ihop sig.
Fast det kanske inte är så konstigt. Att inte vilja fulgråta inför andra. Ibland behöver man inte ens nån som tröstar, för det finns inget att trösta med. Det behöver bara komma ut.
Jag tänker för mycket igen.
Nu skiter vi i det här för tillfället. Jag går och fikar med en fin människa istället och sen dyker jag in i musikvärlden och kommer inte ut förrän på söndag kväll (med ett litet avbrott för en dejt på fredag..).

tisdag 22 november 2011

Trist dejt och evig saknad

Äsch.
Dejten var sådär. Trevlig, men inte helt lättpratad. Lägg sen till att han är nyseparerad och verkligen ute för att dejta loss. Plus att han har tre tonårsbarn. Inget för mig, med andra ord.
Fast det känns ändå trist. Man hoppas ju alltid lite, ändå.

När jag satt på tågen hem fick jag sms av M. Det visade sig att vi satt på samma tåg, så han följde med hem och drack te och lite vin. Det var trevligt, men det blev mycket dejtingprat och tillslut blev jag bara så less. Det är jättekul ett tag att prata dejting och nyttigt att få höra "andra sidan", och jag förstår att han vill prata om den här tjejen han är förtjust i, men jag vet inte. Jag tappade bara sugen. Han gick nu vid nio. Jag öppnade datorn, gick in på facebook och det första jag får se är en stor bild på min bror, som en kompis till honom lagt upp. Då bara brast det. Jag saknar honom så sjukt mycket. Så sjukt mycket! Jag vill prata med honom nu. Berätta om hela den här knäppa situationen med M, om mitt dejtande, om semesterresan.. Min första tanke när vi landade på Lanzarote var att jag skulle texta honom och berätta att jag var där, men så kom jag på att det inte går.
Och nu fulgråter jag med eyeliner som rinner och en näsa som korkas igen av snor.

nattsömn, dejttankar och kondominköp..

Okej, det gick rätt bra att somna själv igår. Okej, jag gick och lade mig efter 12. Och jag pratade i telefon med M i en timme först. Jag tror vi kände oss ungefär lika malplacerade i ensamheten. Men det var skönt att prata med honom. Ibland går jag bara och tänker för mycket och det var skönt att bara få prata som de vänner vi faktiskt är. Och, jag sov ända till morgonen! Inget vakna klockan fem och börja tänka. Det var så skönt att jag faktiskt struntade i tvättiden klockan sju och sov ända till nio.

Nu är adrenalinet igång lite igen, för jag ska ju på dejt, gubevars! Fast det är lite av en minidejt. Föremålet ifråga måste jobba över, men smiter ifrån nån timme för att träffa mig. Vet inte riktigt, kanske är jag som är cynisk och bitter, men jag tänker direkt att det är ett sätt att säkra.. Lite som att be en kompis ringa mitt i dejten för att kunna ursäkta sig och gå om det är trist. Men jag vet inte, det är ju egentligen skitsamma. Är det trevligt får vi väl ses igen, och är det inte det så.. Då kan det ju lika gärna vara.

Idag har jag köpt kondomer. Jaha, tänker ni, vad är det med det då? Jo, för det första var det jäkligt längesen jag köpte kondomer och för det andra.. Jag hatar att köpa kondomer, av nån anledning tycker jag det är lite pinsamt! Lite som att ställa sig på torget och ropa "JAG SKA HA SEX!!!".
Jag vet. Jag är fånig. Jag är 37 och borde kunna köpa kondomer utan att rodna. Men nu är det gjort i alla fall. Jag fixade det på apoteket, det känns lite lättare där. Insomningstabletter, treo citron och kondomer, undrar vad apotekaren tyckte om den inköpslistan...

Jaha, nähä. Dags att sminka sig lite då.

måndag 21 november 2011

Ältande, självömkan, men klarare ögon och en känsla av att livet faktiskt kan fortsätta nu..


Såhär är det, hörni.
Jag vill inte alls skriva om det här, för jag vill inte att det ska påverka mig. Men det gör det, så jag måste nog skriva om det för att få det ur mig. Jag måste få älta lite för att se på det med friska ögon.

M har flyttat. Han hämtade sina möbler förra helgen och flyttade det sista innan han hämtade mig på Skavsta. Sen sov han iofs över och vi åt frukost ihop igår, vilket var trevligt eftersom vi inte setts på ett tag. Det är bra att han har flyttat. Nödvändigt, till och med. Inte för att det har varit jobbigt att ha honom här, utan för att det har varit för trevligt. Mysigt. Ha en varm kropp i sängen, nån att dricka te med på kvällarna, nån som kommer hem. Jag blir bekväm, fastnar och kommer inte vidare. Och visst, jag fick lite känslor för honom. Inte förälskelsekänslor, men nån slags.. känsla av att han ska vara min. Och det är han ju inte. Precis som jag inte är hans. Jag vill faktiskt inte ha nån som
1. Inte är kär i mig
2. Inte har sex med mig
3. Inte ens efter att ha bott med mig i två månader vet vilka dagar jag repar
4. Dejtar andra tjejer

Och det var ju just det. Han dejtar andra och nu har han träffat nån som känns intressant. Mycket intressant. Och jag är så svartsjuk. Inte för att jag vill ha honom, det vill jag som sagt inte, men för att han hann först. Kunde inte jag ha fått vara den som lämnar nån enstaka gång? Den som hittade nån först?
Jag vet att detta egentligen är ologiska känslor och det är det som stör mig. För det första har han dejtat mycket mer än jag, så chansen att han skulle hitta nån intressant var klart större. För det andra har det varit svårt för mig att dejta när han har bott här, det har känts konstigt, även fast jag vet att han varit ok med det. Nu när han har flyttat kommer jag att kunna dejta med mer öppna ögon, så att säga. Och jag har en del på gång, absolut.
Men ändå. Jag blir liksom otålig. Det känns som om jag står stilla och alla andra bara går förbi.

Det här är självömkan. Det är ju inte så att livet bara händer, den enda som kan få saker att hända är jag. Och ja, jag har pausat lite. Lite medvetet, tanken har funnits att jag skulle ta tag i saker och ting nu efter semestern. Så egentligen går det enligt plan. Utom just att han skulle träffa nån på riktigt.
Han är väldigt noga med att det inte är så att vi kommer sluta umgås. Vare sig för att han dejtar nån eller för att han flyttat. Han pratar mycket om att vi ska göra saker, åka dit och dit, äta på den och den restaurangen. Han vill på nåt sätt få mitt godkännande angående den här tjejen, att jag också ska tycka att hon verkar bra. "Jag tror du kommer gilla henne" säger han. Och vet ni vad det skumma är? Jag är glad för hans skull. Jag är det, för han är ju min vän och jag gillar honom. Samtidigt så tycker jag att det är så orättvist! Jag vill ju också! Jag tycker fan det är min tur nu!

Grejen är att det här egentligen är en piss i rymden. Jag har varit med om det värsta och detta är inte ens i närheten. Det här är bara ett något större väghinder, som dessutom hjälper mig att öppna ögonen. Så egentligen är det bra, allt det här. Jag ska bara komma ur min självömkan och komma ihåg att jag styr mitt eget liv och vet ni, bara att skriva hela den här skiten har hjälpt jävligt mycket!

Så nu torkar vi tårarna, lyfter huvudet och går vidare. Och skulle vi bryta ihop lite igen, för att svagheten och självömkan kommer över oss, då är vi snälla mot oss själva, klappar oss på kinden och berättar igen att detta inte är det värsta utan egentligen bara något bra.

Ja fy fan, livet....

söndag 20 november 2011

back

Semestern är slut, för denna gång.
Vet ni, semester i november är inge dum idé alls. Det är snarare en väldigt bra idé.
Jag har haft det fantastiskt. Solat, badat, ätit gott, rört på mig, sovit.. Det har funkat jättebra med kusin och faster. Enda smolket i bägaren var två gigantiska kackerlackor på fredag morgon, men de kom troligen utifrån.

Nu är jag hemma. Själv. Är inte sambo längre, vilket känns konstigt och tomt, men jag vet att det är bra. Fast jag skriver mer om det imorgon. Måste älta lite. Nu ska jag sova, tänkte jag, ska upp och tvätta imorrn.

lördag 12 november 2011

Semester

London är avklarat. Tre underbara dagar. Jag har blivit så omhändertagen och bortskämd hos min kusin. Gått en massa, sett en massa, upplevt en massa.
Idag kom vi till Lanzarote. Molnigt, men varmt. Jag har knappt några pengar, men det skiter jag i. Här ska bara solas och slappas.

tisdag 8 november 2011

I väntans tider

Sitter på cityterminalen. 20 minuter tills bussen går. Det är väldigt lugnt här idag.
Jag har haft stora packnojan hemma. Sprungit runt som en yr höna, börjat med en sak, fortsatt med en annan. Men nu är jag lugn. Det som inte är med nu får stanna hemma. Passet är med, boardingpassen och plånboken. Tandborsten också.
Det blir bra det här.

måndag 7 november 2011

Resfeber

Imorgon åker jag.
London först och sen Lanzarote.
Det liksom smög upp på mig. Hela tiden har det legat så långt fram i tiden och nu är det dags. Jag pratade med min kusin, som jag ska bo hos, och när vi la på sa han; vi ses i övermorgon. Herregud!
Jag älskar att resa, men jag blir alltid lite förstörd dagarna innan. Kan inte äta ordentligt, blir rastlös. Sen, när jag väl sitter på planet, då är det lugnt.
Så idag ägnar jag mig åt att tvätta och att lite planlöst irra fram och tillbaka i lägenheten och inte få nåt gjort. Sov länge gjorde jag också. Det har varit så upp och ner i helgen. Dels att det har varit allhelgona, mycket tankar på brorsan, mycket tårar. Och så den här ärlighetsgrejen jag körde med M, som jag är jävligt nöjd över att jag gjorde, men som tog mycket energi. Det är jobbigt att förändras.
På lördagen fick jag komma hem till färdiglagad middag och veta att jag är bäst.. Sen satt vi och drack vin och lyssnade på musik hela kvällen. Så nån konstig stämning blev det inte. Skönt det i alla fall.
Men det är också en anledning att det är bra och skönt att åka iväg. Jag behöver en liten paus, allt är så nära hela tiden och jag kan inte riktigt värja mig. Jag behöver lite avstånd.
Och när jag kommer hem har han förmodligen flyttat, vilket känns tråkigt, fast skönt. Tror inte vi lär sluta umgås, men det blir bra att det inte är så tight. Plus att jag behöver hångla och det känns ju märkligt så länge han är kvar, eftersom vi sover så tätt, men inte hånglar. Fast han får hämta mig på flygplatsen i alla fall, det tycker jag inte är mer än rätt. Orka åka buss från Nyköping mitt i natten!

Allt snurrar bara runt just nu. Packning, sambo, dejter, sången... Resfeber.
Blir bra med en paus. Från allt.

lördag 5 november 2011

Sånt händer

Jag körde visst på en liten vägbubbla. En sån där som gör att man tappar fart. Men vet ni. Jag är snart över den och då väntar en raka! Det är jag säker på.
Ja jäklars. Man lär så länge man lever...

fredag 4 november 2011

nåt roligare

Nej, jag ska berätta om dejten istället.
Jag var alltså på dejt igår. En fika.
Min första tanke när jag såg honom var att han såg trött ut. Nu är han ju studerande, så då sitter man väl uppe på nätterna. Han var ingen direkt snygging, hade mer ett trevligt utseende. Ett sånt där som kan växa i längden, tror jag.
Vi pratade bort två timmar. Han var ingen sprudlande person, mer lugn, men det blev ändå inga pinsamma tystnader. Det blev lite jobbigt ett tag, då han frågade om jag har några syskon. Vad skulle jag säga, liksom. Och eftersom det är som det är, blev jag ledsen. Jag tycker det är jobbigt, att bli ledsen inför främmande, för man vet aldrig hur de reagerar. Han tog det bra. Varken tystnade eller försökte byta ämne. Det var fint.
När vi skiljdes åt sa han att det var trevligt och att det här gör vi om. Jag sa att det gör jag gärna. Det känns som om det skulle kunna bli en andra dejt, att den känslan var delad,  men hell, jag har haft fel förr! Vi får se.
I vilket fall, det var en trevlig stund och när jag gick från dejten var jag genuint glad.

Minns den känslan!

Att säga vad man känner, oavsett konsekvens

Idag gjorde jag en sak jag inte ångrar.
Det kanske inte var så smidigt, och kanske inte ens någonting jag egentligen kan kräva, men jag sa en sak till M. Jag bad honom att inte ligga med nån så länge han bor här. Eller i alla fall så länge jag är hemma. Jag sa att det skulle kännas jävligt märkligt att veta att han varit hos nån annan och sen kröp ner i sängen hos mig. Även om vi inte ligger med varandra.
Det kom inte helt ur tomma luften. Jag var ju på en dejt igår. En väldigt trevlig dejt. Inte kärlek vid första ögonkastet, men en jag gärna träffar igen. M frågade och jag berättade och han blev lite avundsjuk. Så när jag skulle ut med en kompis ikväll, skulle han få till en dejt. Grejen var att den tjejen ville ha en hemma-hos-henne-dejt och då började vi diskutera varför man skulle vilja ha det och ja.. På den vägen var det. Det slutade väl med att han sa att han skulle hem till henne och ligga.
På väg till tuben funderade jag på det där. Det kändes bara så fel, skoj eller ej. Inte för att jag vill ha honom eller så, det varken vill eller ska jag, men just det där med att liksom gå från en säng till en annan. Jag vet ju inte ens om han skulle göra det. I alla fall så kände jag att jag var tvungen att få det ur mig, så jag ringde.
Och jag ångrar det inte. Det är så jag känner och jag är glad och stolt över att jag står upp för mig själv. Sen kan man ju diskutera om jag har rätt att be honom om nånting i den stilen, men det är inte det som är grejen för mig.
Jag har alltid haft väldigt svårt att få ur mig just såna här saker, av nån märklig anledning. För att jag känner mig jobbig och krävande, typ. Men vet ni, jag skiter i det nu. Och om han tycker att jag har fel, eller om han tror att det betyder att jag är kär i honom eller nåt, så får han tro det.
Men jag sa vad jag kände. Det är jag jävligt glad över. Hur det än landade.

Nu när jag kom hem är han inte hemma. Det trodde jag inte han skulle vara heller. Det är nästan lite skönt. Lite jobbigt är det att ha sagt det jag sa och det är både skönt att få en liten respit från att träffa honom, samtidigt som jag såklart vill veta att allt är ok och inte konstigt. Fast blir det konstigt, så blir det.
Faktiskt så tycker jag inte att det är så mycket begärt heller. Vi snackar ju inte månader, här.
Det vore tråkigt om det blev konstigt mellan oss på grund av detta, men jag ångrar ändå inte att jag sa vad jag kände.
Så är det.

torsdag 3 november 2011

Värde

Jag behöver komma ihåg att det finns människor som tycker om mig. Som behandlar mig med respekt, för att jag är värd det. Och för att de tycker om mig. Som inte trampar på mig för att jag är snäll. Det är de människorna jag ska fokusera på. Det är de som betyder nåt.

Allt annat, alla andra - är inte värt ett smack.

Ont

Jag vet inte om det är mensen, vädret, allt prat om allhelgona eller vad det är. Kanske att hans namn dyker upp på facebookchatten hela tiden.
Men jag saknar så väldigt. Tårarna ligger och bränner bakom ögonlocken hela tiden. Jag blir lättirriterad och känslig och framförallt så påminner allt om honom.
Och det är så sjukt, för nu börjar det kännas som vanligt. Det är fel! Det ska inte vara som vanligt att han inte finns. Det gör för ont!
En del av mig vill bara krypa under täcket och sova. Gömma mig för världen. Den dåliga självkänslan gör sig påmind, varför ska jag ens försöka, jag betyder väl inget för nån. Men den andra delen vet att det inte är så. Det blir inte bättre av att sluta leva. Det där har jag ju redan testat, i flera år, och det funkade inte. Så jag ska inte isolera mig. Jag ska fortsätta utsätta mig. Sjunga, träffa vänner, filma, dejta. Så får det väl göra ont då.
För det är väl så, livet gör ont.

onsdag 2 november 2011

igår vs idag

Dagen igår var inget att minnas.
Gick runt och var allmänt trött och seg, sådär som jag blir när mensen inte riktigt vill sätta igång utan bara hotar och småskvätter. Nära till självömkan och låghet.
Två jobb sökte jag i alla fall. Och diskade.
Sen åkte jag och sjöng och blev mycket gladare. Så är det ju nästan alltid.

Idag då.
Jo, jag har sovit bättre. Eller, jag har sovit rätt kasst, men jag tog ingen tablett och jag kan inte skylla på M. Fick myrkryp i bena och snurrade runt som bara den, så var det nån som var arg på nån inatt, så var det förmodligen han. Sen sov jag alldeles för länge på morgonen, men det kan jag ju unna mig än så länge.
Hittills är det en äta frukost-kolla datorn-dag. Snart tänkte jag att det ska bli en gå-ut-och-promenera-i-höstrusket-dag. Kanske en måla-bordet-i-köket-dag. Senare blir det åka-och-repa-dag.
Pretentiösare än så blir det inte.

Jag gillar idag bättre.

tisdag 1 november 2011

pmsnatt

I natt var jag arg.
Riktigt jävla förbannad.
I morse fick jag mens.

Inte för att jag inte hade anledning att vara arg.
M hade tagit en sömntablett och lagt sig före mig, vilket innebar att han sov sjukt tungt när jag skulle lägga mig och var liksom inte alls lika... anpassningsbar, som han kanske kan vara. Det var trångt, varmt och.. trångt! Plus att han låg på rygg och, inte snarkade, men andades högt.
Jag hade planerat att somna utan hjälpmedel, men när jag i ren ilska gått upp och lagt mig i soffan och läst en halvtimme och klockan började närma sig 3, insåg jag att jag fick vara ståndaktig nån annan natt. Bara att ge upp och ta en halv insomningstablett. Det tog väl en halvtimme, men sen fick jag sova.

Och sen kom mensen. Man måste älska dessa sammanträffanden...