måndag 31 december 2012

Hejdå 2012, hej 2013!

Vaknar och känner mig utsövd för första gången på länge.

Idag väntar ingen stor fest. Inget hångel vid midnatt, inga partyhattar eller raketer. Däremot väntar god mat och trevligt sällskap och det är i mina ögon ett alldeles utmärkt sätt att lämna något bakom sig och gå in i något nytt.

Gott nytt år på er!


fredag 28 december 2012

Det där 2012

Alltså, vad tror vi om det här året?
Ett överlevnadsår, menar jag. Ett år att ta sig igenom. Så många "första utan", så många nya sätt att förhålla sig. När man dejtar till exempel, eller överhuvudtaget lär känna nya människor. När berättar man?
Och det är svårt att inte ta ansvar för reaktionen, även om jag vet att det absolut inte är något jag kan eller ska ta på mig.

Fast det har varit lite av en nystart också. Jag har påbörjat saker. Byte av jobb och framförallt yrke. Alldeles i slutet på året kom inspirationen, i form av en gammal bekantskap, och det satte igång saker som jag trodde aldrig skulle bli av. Nu kanske de blir det, chansen är i alla fall mycket större. Börjat jobba med min syn på mig själv (igen) på flera olika plan. Övat på relationer, jag är redo att ha en igen, jag känner det. Det var ju bara 8 år sen sist..
Resor, fler än på länge. Det vill jag fortsätta med. Måste bara komma på ett sätt att finansiera dem.

Det är svårt att skriva om året som bra eller dåligt. På ett sätt kommer alla år efter augusti 2011 att vara dåliga år. Men så är det ju inte heller. Det händer ju saker, bra, dåliga, tråkiga, spännande saker hela tiden. Kanske är jag lite mer öppen för de sakerna nu, än vad jag varit innan. Det känns så.

När jag går tillbaka och läser gamla blogginlägg så ser jag hur rädd jag varit. Rädd och avstängd. Så vill jag inte leva längre och det gör jag inte heller, inte alls lika mycket.

Så vad är då nyårslöftet för 2013?
Inget, egentligen.
Mer en önskan om att våga, att utsätta mig, att leva fullt ut och att inte begränsa mig för att jag är rädd.

Och att ha mer sex.

onsdag 26 december 2012

Someone got lucky...

Hemma.
I vardagsrummet ligger mamma i soffan.
I lägenheten ovanför ligger de. Punkt. Och de behöver verkligen se över skruvarna på sängen.
Men jag ska inte säga nåt, jag har väl delat med mig av min beskärda del, även om den inte varit så stor de senaste åren. Sa hon bittert. Grejen är att jag är så hångelsugen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Har en rent fysisk längtan efter att få ta på, kyssas, hångla... Den känns liksom inne i bröstet, längtan, som ett hål som måste fyllas. Hångelhål. Frågan är bara vem som ska fylla det.
Jag vet inte.

måndag 24 december 2012

From Budapest with love

Är fortfarande lite kär i den här stan. Vill hit igen, med vänner eller helst mån att vara kär i. Den känns romantisk på något sätt, staden. Jag vill veta mer, undersöka ställena vi åkte förbi med buss idag. Strosa i gränder, dricka bubbel på små krogar.. Hångla i hotellets bubbelpool.

Idag fick jag sms från dejten. "God jul och hoppas ni har det bra och mysigt, nästa år blir det väl i Spanien." Typ. Så inte bara ett hej och god jul heller.

Efter hur länge? Två veckor? Varför inte tidigare, varför höra av sig nu?
Jag förstår mig inte på dem. Jag hade ju bestämt mig för att skita i honom eftersom han uppenbarligen inte var intresserad.. Jag var ju klar. Och så messar han igen, how rude, liksom!

Jaja.
Vill i alla fall önska er alla en fin kväll, vad ni än pysslar med.

söndag 23 december 2012

Budapest

Saker jag uppmärksammat:
- det används mycket ö'n i det här landet.
- folk är smidiga, jag har knappt gått in i en enda person trots julmarknadsträngsel.
- de har väldigt mycket kakor i det här landet.
- det finns massor av gamla hus att titta på

I love it!

Men nästa gång vill jag åka hit med nån jag är kär i.

lördag 22 december 2012

Snart drar jag från landet, igen

Nu är det snart dags.
Mamma har redan åkt ut till hotellet vid flygplatsen, där vi ska bo i natt. Jag åker lite senare, eftersom jag har tvättid och behöver få lite grejer rena till resan.

Jag tror det blir bra det här. Det känns helt okej. Kanske börjar vi lära oss. Mamma hade kollat upp saker att göra, så kanske hon också förstått att vi behöver göra det. Att det är mellantiden som diffar.

På måndag, julafton, blir det termalbad. Imorrn blir det väl att ta en tur på stan när vi checkat in, kanske ta en turistbuss. Sen finns det ju fitnesscenter och spabad på hotellet. Tisdag vet jag inte, kanske lite sightseeing, lite shopping..

Jag har gått upp de kilona jag gick ner i somras och känner mig tjock och ful, men jag åker ju inte dit för att ragga. Kanske tar en liten snabbkur när jag kommer hem, innan nyår. Bara som en kickstart. Sen blir det tillbaks till VV. Jag har ett mål, en siffra jag ska komma under innan min födelsedag i mars.

Hotellet ska ha gratis wifi, men om vi inte hörs så ha en riktigt GOD JUL, hur ni än firar eller inte firar.


fredag 21 december 2012

börja om från början..

Det filmsnöar ute.
Man skulle promenera omkring i snön, försöka fånga snöflingor på tungan och allt det där. Men det är inte lika kul själv.

Nope, inte ett ljud. Vare sig sms eller nåt annat. Så, han var tydligen inte that in to me.

Jaja. Jag vill ju ändå inte träffa nån som inte vill träffa mig, så jag är glad att jag inte hörde av mig.

Nu börjar det om... För jag vill träffa någon, det vill jag. Känns så jobbigt bara, börja om, lära känna. Fast, när man väl kommer in i det så är det ju inte så jobbigt. Inte när det är något intressant.
Ibland önskar jag att M och jag kunde bli ihop. Det vore så enkelt, honom känner jag ju redan. Finns bara det där lilla problemet; vi skulle driva varann till vansinne. I alla fall som det ser ut, som vi är idag. Fan, det gör vi ju redan, eller han mig. När han är skitdålig på att svara på sms, till exempel. hade vi varit ihop hade jag analyserat sönder, trott att det berodde på mig och mått skitdåligt. Nu kan jag bli skitirriterad, men andas djupt och inse att det inte har med mig att göra.

För övrigt, det nya är tydligen att flörta via Quiskampen. No more Wordfeud..

måndag 17 december 2012

hormoner, hormoner

Den här PMS:en.
Den tar knäcken på mig. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att det är kemiskt, hormoner.. Det är för jävla jobbigt, jag vet inte vart jag ska göra av mig själv.
Sen är det klart att det inte blir bättre av att det sammanfaller med att jag (förmodligen, fast jag vet inte) gjort en ganska stor miss på jobbet, som jag inte vet om det går att rätta till, att jag är ledsen på M för att jag inte tycker att han värdesätter vår vänskap, i alla fall visar han det inte, att jag inte får nån lön i december pga tidigare strul med min tjänst, att jag gått upp i vikt igen och att dejten inte har hört av sig...

Så jag försöker påminna mig. Det finns ljuspunkter.
En fantastiskt trevlig tillställning igår, till exempel. Gott fika, mysiga människor. En plan för nyår.
En avslappningsresa över jul. Femstjärnigt spa. Umgås med mamma, vilket på många sätt är bra och trevligt. Ska bara peppa upp mig inför det och planera in tiden, så det inte blir den där dötiden som vi inte hanterar.
Planerade roligheter under juldagarna, filminspelning, ölkvällar, inspirationsträffar...
Människor som tycker om och uppskattar mig, trots att jag känner mig avgrundsaktigt ensam just i denna stund.

De där jävla hormonerna.

lördag 15 december 2012

kan man inte få bli klar...?

Kommer hem efter en himla trevlig kväll med julkonsert och middag med god vän, som jag träffar alldeles för sällan på tu man hand.
Är glad, fast ändå inte. Kämpar så hårt med att bryta känslomönster just nu. Att inte gå igång på saker, läsa in, övertolka. Köra på gamla beteenden. Ena sekunden är jag nykter och klok, andra sekunden ett självömkande, frustrerat känslomonster. Agera, inte agera. Står jag upp för mig själv eller förstorar jag saker i onödan?
Att det inte kan räcka med att förstå saker för att det ska bli så? Att man måste öva, träna och jobba och att det måste vara så jobbigt och ta sån tid?

En sak vet jag i alla fall.
Det är alltid bra att sova på saker. Så jag ska göra just det, strax.
Nya tag imorgon.

att bryta mönster

Det handlar om egot. Ganska mycket i alla fall. Eller om gamla erfarenheter kanske.
För hur intresserad jag än är av den här killen, så finns det en sak som talar mot honom. Det har hela tiden varit jag som hört av mig. Sms:at först. Jag har inget emot att dra tillsammans, men att dra hela lasset, please.. Jag är så färdig med det. Så nu är det upp till honom, faktiskt. Och... Han har inte hört av sig. Och då är han väl inte intresserad, hur trevligt det än har varit på dejterna. Fine.
Det ÄR fine, jag vill såklart inte träffa någon som inte vill träffa mig. Men visst svider det i egot. Och visst drar det i tummen, skulle vara så lätt att skicka iväg nåt. Tack för senast, typ. Men, nej. Nu gör vi på ett annat sätt.

Nu går vi vidare.
Sovmorgon, datakrångel, kaffe med mjölk och Leila K på radion. Julkonsert med vänner och middag ikväll. Nu kör vi.

fredag 14 december 2012

Det där jäkla dejtandet

Så här är det.
Jag hade nästan bestämt mig innan dejten. Det här blir inget. Han är så himla off, det är jag som tar kontakt hela tiden. Han är väl helt enkelt inte intresserad.
Vet ni, det kan jag vara utan. Jag har varit i så många lägen där det är jag som drar allt och det är inte bra. Jag vill inte ha det så. Jag har inget emot att dra OCKSÅ, men inte hela tiden.
Så ses vi och han är himla trevlig. Det blir pub och mat, för fiket är stängt. Vi pratar, skrattar...
Han vore så himla rätt. Det är så mycket som stämmer. Samtidigt... Nu får det vara han som tar kontakt om vi ska ses igen. Nån jäkla måtta. Jag vill bli uppskattad, faktiskt.
Så nu får vi se...
Imorrn blir det aw med 19-åringarna på jobbet. Typ. Ok, alla är inte 19, men nästan.

måndag 10 december 2012

Feberyra

För er kanske 37,5 inte låter så farligt. Men jag kan tala om, att när man i vanliga fall har 36,4, då blir i alla fall jag ganska spak när termometern hoppar upp ett steg.
Snorig är jag också.
Och lite nojig inför dejten på torsdag.
Jag försökte förklara för M varför det blivit så stort det här, men det enda jag kunde komma på är det att det här är det första intressanta på så länge. När jag är intresserad blir jag osäker, för de jag blir intresserad av brukar inte bli det tillbaka. (Fast det är ju en sanning med modifikation, inser jag. Så är det ju inte alls jämt. Ofta, men inte jämt) Och om det skiter sig så måste jag börja om och det känns så tröttsamt...
Och så blir jag trött på mig själv, för jag hör ju hur knäpp jag låter. Egot sticker upp sitt huvud och vill vara med och tala om för mig hur tråkig och tjock jag är. Hur kan han vara intresserad när du har värsta dubbelhakan och när du är den du är...
M bara suckar åt mig i telefon. "Han vill ju dejta dig igen, eller hur?" "Ja, men det kanske bara är för att han är för snäll för att säga nej?" säger jag. "Jo, så är det nog" säger M med så tydlig ironi att till och med jag fattar.
Och jag vet ju att jag bara övertänker och snurrar in mig i saker.
Det är därför jag måste ventilera. Skriva här, prata med vänner som säger olika saker, prata högt med mig själv...
Just idag kan jag ju skylla på febern...

söndag 9 december 2012

kan nån visa vart avstängningsknappen finns?

Man kan bara tycka om helger som den här.
AW, slappfredag, kvartettrep, middag med vänner. Fikor med andra vänner och yogapass, första på alldeles för länge.
Nu saknas bara en sak...

Jag sms:ade i fredags em, Tack för senast, det var trevligt och det gör jag gärna om, typ, och fick positiv respons. Han tyckte också att det var trevligt och vi får skissa på nån kväll nästa vecka. Men eftersom jag är skadad och lite knäpp, så har jag svårt att ta det till mig och undrar istället om det är så att han kanske bara är feg och inte vågar säga att det inte var intressant. Bara för att han inte sms:ar hela tiden och bekräftar mig massor. Bokar en ny dejt på en gång. För att vi inte hånglade i torsdags. Hur snett har det blivit när man, bara för att man inte hånglar på första dejten, inte vågar tro att någon är intresserad? Bara för att jag fick en känsla för det här. Vill veta mer.
Och det är så läskigt att känna. Spelar ingen roll hur lite. En gnutta, ett uns. Ett känsloembryo.
Det är läskigt, för det kan ju göra ont.
Men så gör det då.
För alternativet är att inte känna alls. Att sitta hemma, osårad och i tryggt förvar, men ensam.

Jag har ingen lust att vara ensam mer!

Nu har jag messat igen. Berättat om min helg och undrat hur hans vecka ser ut.
Fortsätt hålla tummarna, är ni snälla.

Och jag tänker alldeles för mycket. Kan någon bara stänga av mig?

fredag 7 december 2012

Dejt

Snö, kallt, ruggigt ute.
Varmt, vin, mat och öl inne. Samtal, om det ena och det andra. Inga pinsamma tystnader.
Det här är intressant. Det intressantaste på... Jag vet inte ens hur länge.
Vad han tyckte.. Jag vet inte det heller. Kan inte läsa sånt längre, inte när jag blir intresserad själv.
Snälla kärleksgudarna, var lite sjyssta nu?
Håll tummarna..?

onsdag 5 december 2012

väder

Från 15 grader och sol till snöstorm.
Men jag klagar inte. Faktiskt, på riktigt.
Hade inga problem att vare sig ta mig till jobbet eller hem. Nästan lite synd, jag hade gärna jobbat hemma imorgon. Suttit med datorn i knät i soffan, med en hemmalatte bredvid.

Däremot hade jag tråkigt på jobbet för första gången på... länge. Kanske nånsin? Jag brukar inte ha tid att ha tråkigt.

Annars.. Har jag gått upp några kilo av vin och mat, ska jag gå och träna imorgon och sen gå på dejt.. Som jag hoppas på. Jag vill så gärna.. Och jag behöver byta skiva i huvudet.

söndag 2 december 2012

Borta

Det är inte jättevarmt i Spanien. Inte sådär som jag hade hoppats, att man skulle kunna gå utan jacka.
Men det är skönt i solen och på stranden sitter tanterna i baddräkt.
Jag dricker café con leche på strandpromenaden och njuter av vågskvalp och sorl.
Tänker för mycket på saker jag inte vill tänka på, inte ska tänka på, men samtidigt... Det går över.
Vill tänka nytt.
Alla mataffärer är stängda på söndagar, vi kan inte köpa frukost. Man lär sig.
Jag ser fram emot att komma hit igen, senare, varmare.

lördag 1 december 2012

Jag drar

Egot.
Det där ständiga egot som sticker upp sitt trista nylle lite här och då..

Men nu får hon pausa ett tag, jag orkar inte med henne. Jag flyr, drar till varmare breddgrader. Kommer förhoppningsvis hem påfylld av d-vitamin, solsken och värme.

Igår satt jag och läste igenom gamla blogginlägg. Alltid en märklig känsla, både lite kul och lite hemskt.Vad mycket bättre jag mår nu. Hur dåligt jag än kan må ibland, så är det inte den där ständiga känslan jag hade då, som en gammal filt som låg över livet. Visst finns det pissiga dagar, stunder, veckor... Men inte så.
Jag hade skrivit om M också, på den tiden vi bara hade msn-kontakt. Och jag hittade en sak som en vän sagt om mig, som var så himla fint och sant. Måste citera det igen.

"Du är som en randig tröja. Du är oftast så stark, det är de stora ränderna och sen kommer skörheten som de smala ränderna däremellan. Jag har nog aldrig träffat nån som är så både och, som du."

Min fina storebror by choice.

Nu drar jag till solen. Hejhej!

fredag 30 november 2012

mitt ego presenterar sig

Hej.
Det är jag som är Antoinettes ego.
Jag tror att allt kretsar runt mig. Allt. Vilket humör någon än är på, hur någon än agerar, vad någon gör... Allt har med mig att göra. Till exempel blir jag jättefrustrerad när en vän som har det tufft, inte vänder sig bara till mig, utan söker tröst även hos andra. Sen att vännen ringde mig först av alla, det spelar liksom ingen roll. Jag blir sårad och stött när vännen tröstar sig i annat sällskap, såklart. Det är ju mig det handlar om, eller hur?
Sen är det ju väldigt synd om mig emellanåt. För det är ju ingen som tycker om mig, ingen som bryr sig. Jag är så himla ensam. Eller... Hur var det nu.
Sen är jag ju lite bättre än alla andra också, förstås. Egentligen. Fast jag är rätt dålig också. Jag är liksom mest av allt.
Jag lever på bekräftelse, det är mitt bränsle. Se mig, hör mig, bekräfta mig.
Ibland får jag inte så stort utrymme. Då krymper jag, gömmer mig.
Men så plötsligt blåser jag upp mig igen, syns, hörs och snurrar till det.

Fast nu är det nog dags för mig att backa lite igen. Motvilligt, men ändå.

tisdag 27 november 2012

kompisar från förr

Vissa människor bara känns så självklara. Som att det inte alls gått 7-8 år sen man sist sågs. Som att det bara var ett litet tag sen, sådär lagom mycket så att man har massor att prata om.

Så var det att träffa min gamla pluggkompis idag. Vi satt i drygt tre timmar och bara pratade, pratade och pratade. Om kursen vi gick för längesen, om övningar vi gjort, om singelskap och förhållanden (mitt singelskap, hans förhållande), om terapi och att jobba med sig själv, om träning och yoga, om att vilja pröva sina vingar och starta eget men inte riktigt våga, om sorg och glädje, om att inspireras... Det var ett häftigt samtal, nästan organiskt i sättet det böljade fram och tillbaka mellan samtalsämnena. Så där så att vi bägge två var tvungna att säga det flera gånger; "vilket häftigt samtal detta är!"

När vi skulle gå och ställde oss upp så bara tittade han på mig, tog mitt ansikte i sina händer och gav mig en smällkyss på mungipan. Sen kramade han om mig i säkert 5 minuter.
Han är en väldigt fysisk person, den här mannen. Han har lätt för att ta i folk, det är naturligt för honom. Jag minns att det stressade mig lite då, när vi hade kontakt senast. Nu kändes det bara så himla gott.

Jag är så glad att han hittade mitt nummer i telefonen och sms:ade på vinst och förlust.
Jag tror det blev högvinst.

måndag 26 november 2012

som vanligt

Men ja!
Jag måste bara få saxa ur en kommentar från förra inlägget, för den är så klockren;
"Inget är förändrat. Du vill fortfarande inte vara ihop med honom och du är bara hög nu på att ha fått vara nära någon som du tycker om och som tycker om dig. Men inte som pojkvän/flickvän och det vet du" 
Ja. Precis så! Tack Saga, för att du sätter ord på det som är. Du känner mig..

Förresten tror jag det är lugnt. Jag har precis varit där, hos M. Han ringde, för han hade fått veta en jobbig grej, som jag inte kommer skriva om här eftersom det här är en blogg om mig och inte om honom. Så jag sa: "Jag kommer över", åkte dit och vi pratade skit, drack te, åt mackor och kollade tv. Som vanligt. Så nu kan jag släppa det där.

It's complicated..? Or is it just me? Ja, förmodligen...

Idag har jag lite ångest ändå.
Inte för det som hände, mest för att om det blir konstigt. Och för att jag fortfarande är lite bakis, man skall icke förakta den kemiska effekten på psyket... Jag kände att jag ville höra av mig, så jag skickade en länk till honom, en låt vi skrattade åt i lördags. Vi gör ju så ibland, skickar länkar på grejer. Jag har inte hört något från honom än. Det är iofs inte ovanligt att det går några dagar utan att vi hörs. Ibland är han skitdålig på att svara på mess. Jag kan bli galen på det även i vanliga fall, senast förra veckan, men det är klart att det blir lite känsligare nu.
Dumt nog, för det är ju inte så att jag vill att nåt ska förändras. Jag vill ju bara att det ska vara som vanligt.
Men jag kan bara svara för mig själv, mina känslor och vad jag vill. Skulle han av någon anledning inte vilja hänga lika mycket eller på något annat sätt, så kan jag inget göra i alla fall.

Fan, jag visste ju att det här skulle komplicera saker och ting. Eller är det jag som sitter och vecklar in mig? Det kanske inte alls är komplicerat egentligen. Förmodligen inte. Förmodligen överanalyserar jag. Igen. Nu vill jag bara att det ska gå nån vecka och så ska det bli som vanligt igen! Så!

Annars hände en rolig sak imorse när jag just slagit upp mina blå. Jag fick ett mess från en gammal pluggkompis. Vi hördes en del efter kursens slut, han bjöd på en helt fantastisk lunch en gång, bland annat. Kanske hade vi en liten flört också, väldigt outtalad, men ändå. Kanske var det det som gjorde att jag drog mig undan en aning och att vi tappade kontakten. Men så idag kom det då ett mess. Ett mess med ett förslag, som vi ska prata vidare om över lunch imorgon. Det ser jag fram emot.


söndag 25 november 2012

Ooops...

För att citera en känd popsångerska...

Ni vet ibland när man dricker massa alkohol? Ni vet att man säger att där spriten går in går vettet ut och allt det där? Att saker plötsligt känns som en väldigt bra idé, fast man sagt till sig själv innan att det nog verkligen inte skulle vara nån höjdare?

Ja. Just det.

Igår kändes det tydligen som en jättebra idé att ha sex med M. Och sen kändes det tydligen som en jättebra idé att ha det två gånger till i morse. Skadan var ju redan skedd, så varför inte passa på?

Det är väl inte så farligt egentligen. Jag visste att det skulle ske nån gång, det har byggts upp ett tag nu, de senaste gångerna vi setts. Sist vi sov tillsammans och kliade varann på ryggen, fast ryggen satt väldigt långt ner, till exempel. Så när han tackade nej till eget täcke, så förstod jag väl nånstans i mitt alkoholdimmiga sinne att det skulle bli åka av. Och jävlar vad vi åkte.

Det är det som stör mig lite. När vi hade sex senast, när vi precis träffats för lite drygt ett år sen, så minns jag det som att det var okej. Lite fumligt, men okej. Rätt bra att ha i backspegeln när man ska försöka ha nån slags platonisk vänskap.
Nu känner vi varann. Jag känner mig trygg med honom. Nu var det jävligt bra sex. Det stör mig lite, det förändrar bilden jag hade. Det var bättre med minnesbilden att det var fumligt okej.

Men jag tänker inte ångra något. Det är ju liksom ingen mening med att göra det. Jag har haft bra sex, tack för det och så går vi tillbaka till det platoniska, för jag kan inte ha bra sex med nån jag tycker så mycket om. Då blir det förvirrat och jag vill inte, säger inte, bli kär i den mannen. It's not meant to be, inte här och nu i alla fall.
En gång om året kan väl vara ganska lagom i vårt fall.

Fast nästa gång kan det få hända i en annan del av min cykel. Min säng såg ut som om någon styckmördats i den. Inte ens det stoppade oss...

Nu är jag bara lite rädd att det ska bli konstigt mellan oss. Att det ska bli outtalade frågor, missförstånd om känslor. Jag tror inte det, men det vore så tråkigt.

Fast jag har haft bra sex. Bortsett från allt annat så är det väldigt nice.

lördag 24 november 2012

som tur är

Men det blir bättre.
Det är bättre, till och med.

En mycket bättre dag igår, som avslutades med en liten släktträff på finrestaurang.
Sedan sov jag som en kratta. Vaknade med ont, ont ont, flera gånger. Varje gång tog jag starka värktabletter, så imorse var pupillerna som nålshuvuden och det blev frukost framför x-faktor istället för yoga.
Och så har dagen gått. Med tv, dator och bok. Regn ute, men varmt och skönt ute.
Ikväll får jag besök, så det blev ett litet ryck med disken, som stått ett tag i diskhon. Ska väl rycka tag i mig själv också snart, så jag blir hyfsat presentabel.

torsdag 22 november 2012

skulle det inte bli bättre dagen efter en riktigt pissig dag?

Jag är så väldigt, väldigt ledsen.
Hela dagen har tårarna legat och bränt precis bakom ögonlocken. Det är en lite avvaktande stämning på jobbet efter vår lilla dispyt igår. Inte lika... Hjärtligt som annars, kanske.
Det är inte därför jag är ledsen.
Livet känns bara så himla svårt. Jag känner mig bara fel och det känns som om folk försvinner. Att jag inte är värd att stanna hos, inte är rolig, intressant eller spännande nog. Sen skam för att jag tänker så.

Fast det är ju inga sanningar, jag vet det. Det är mina knäppa tankar, som jag vet inte är fakta, inte ens i närheten.
Det finns massor av folk som tycker om mig, trots, nej FÖR att jag är den jag är.
Just nu går det i vågor. Fem minuter tröstlös gråt, fem minuter av insikt om hur det egentligen är. Om och om igen.
Men det är inte bara den där sjuka självömkansledsenheten. Egentligen är den bara en liten fjantig del. Det är sorg. Ren sorg. Den har varit borta ett tag. Undanstoppad, jag har inte orkat.
Och nu kommer den. Den bara väller ut och jag kan inte göra något åt det. Fulgråt.
På något sätt är det lite skönt också. Att fulgråta. Ut med skiten bara. Lite som en rening.

onsdag 21 november 2012

Skit, piss och helvete

Ibland är det bara en sån där jävla pissig dag.
Det var det idag.
Jag är ledsen för att det känns som att min chef inte tycker att jag prioriterar mitt jobb rätt.
Jag är ledsen för att en vän verkar må dåligt och visar det genom att dra sig undan, vilket sårar mig enormt.
Jag är ledsen för att det känns helt jävla omöjligt att träffa nån som älskar mig just som den jag är och som jag älskar tillbaka.
Jag är ledsen för att jag har PMS.
Jag är ledsen för att min bror är död.

Jag är glad för att jag ändå har så många jävla bra människor i mitt liv.
Jag är glad för att jag får sjunga och för att jag har ett sammanhang.

Men just nu, precis just nu, tar det ledsna ändå överhanden.

tisdag 20 november 2012

the shallow in me

Så var det dags igen.
En dejt.
Fixa håret, sminka mig, välja kläder. Inte för uppklätt, men ändå nåt som framhäver det jag vill framhäva.
Förväntningar. Inte ha för höga, men tänk om det här ändå.. Om det kunde vara Han, med stort H, den här gången. Tänka på att inte döma för snabbt, det måste inte alltid säga klick precis på en gång.

Och så ses vi.

Det är trevligt. Vi är bägge två bra på att hålla igång en konversation. Vi har saker att prata om. Tre timmar går ganska fort och ölen är god. Och jag skulle så gärna vilja, men jag kan inte ta mig igenom min egen ytlighet. Han är inte ful, inte så. Han är bara inte alls min stil. Inte nånstans och jag kan inte se mig själv tända på honom, kyssa honom. Inte nu, inte efter fler dejter, inte alls.
Så vi tar tunnelbanan tillsammans, eftersom vi bor åt samma håll och på perrongen säger vi "tack" och "det var trevligt" och "det får vi göra om, kanske en promenad" och jag tror vi bägge vet, att det där, det är allt det blir.

Och så är jag tillbaka på ruta ett.

söndag 18 november 2012

En helg, en vecka, ett liv

Helgen har varit full med sång. Hela lördag, hela söndag. Ja, hela onsdag kväll och torsdag kväll med, det började redan då.
Det här med att ta det lugnare efter resan... Fast jo. Lugnare är det ju. Inte samma press på just mig. Och det är roligt. Svårt, utmanande, frustrerande och så himla roligt.

Dagarna går. Att jobba halvtid är enormt skönt, men svider i plånboken. Nån gång måste jag ta tag i det där, men inte den här veckan. Inte imorgon i alla fall. Jag har fortfarande råd.
Killar. Män. Jag ska träffa en imorgon. Vi har mailat nån vecka, han verkar intressant, men samtidigt.. Mina knäppa tankar vill få fotfäste, undrar vad han gör där om han är bra. Jaa. Vad gör jag där? Om det ska vara så, liksom? Jag ser inte direkt mig själv som en social paria, ändå hänger jag på dejting sajt.

Vi får se. Öppet sinne!

Och jag är så himla färdig med att vakna ensam på söndagsmorgnarna.

fredag 16 november 2012

man väljer vänner, inte släkt

Telefonen ringde för nån dag sen. I andra ändan var en av de bästa, en av favoriterna. En av dem som hängt med längst. En av dem som alltid finns kvar.
Vi pratade ett tag, kom ikapp. Han är heltidsarbetande småbarnspappa, jag gör det jag gör, så vi ses inte så ofta.
"Vi ska gå på julbord" sa han. "Kommer du ihåg det? Ett riktigt gammaldags julbord."
Jo, det kom jag ihåg att vi pratat om och det vill jag gärna. På jobbet får vi ju inget i år och på själva julafton är jag i ett helt annat land än Sverige och äter förhoppningsvis helt andra saker än sill och julskinka.
"Ja", sa han. "Jag sa till min tjej att hon kunde ta med sin syrra, så kunde jag ta med min. Fast då kom jag på att den jag menade inte var min riktiga lillasyrra, jag menade ju dig."

Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det.

Min storebror by choice. Jag är inte helt ensam ändå.

söndag 11 november 2012

Mitt liv som film

Annars är det ju ganska bra.

Jag är sugen på att träffa nya människor. Jag behöver det. Män. Jag fastnar annars. Med han den där som är min vän, fast på något sätt mer. Och som jag egentligen inte vill ha på något annat sätt än det vi har idag, för det är inte vår tur, om det nu nånsin blir det. Det får jag bevis på nästan dagligen och det är helt okej.
Men.
Om mitt liv vore en chick-litfilm, då skulle det bli vi i slutet. Det skulle vara så upplagt.
Såhär:
Flicka och pojke lär känna varann genom dejtingsajt. Hörs via nätet i flera år, träffas till slut under stormiga (i respektive liv) omständigheter. Bor ihop under en period. Lär känna varann på riktigt. Har sex nån gång, men inser att vänskapen är viktigare.
Han; poppis bland brudarna, dejtar vilt. Har alltid nån tjej på g. Desillusionerad, tror inte på äkta kärlek längre.
Hon; lite rädd för det där med förhållanden, halvtaskig självkänsla, har svårt att komma igång med dejtandet. Trots det en romantiker.
De skämtar om att de borde hålla sig till varann. Bo tillsammans. De trivs ju ihop, så varför inte? Måste det finnas massa kärlek med i bilden, säger han. Ja, det måste ju det, säger hon.

Han träffar en tjej som han håller ihop lite längre med, men tror fortfarande inte på kärleken.
Hon börjar dejta lite mer seriöst, vill verkligen träffa någon nu. Han vill inte att hon ska träffa någon säger han, halvt på skämt, för då har hon ju inte tid med honom. Så du ska ha nån men inte jag? säger hon. Ja, kan tyckas egoistiskt, säger han, men så är det.

Hon träffar någon. Någon som det känns seriöst med, någon hon faktiskt kan bli kär i.
Han inser att det han känner för henne är kärlek. Nu gäller det att få henne att förstå att hon vill ha honom och att det här är på riktigt. Eftersom detta nu är en film, så kan han såklart inte bara säga det rakt ut.
Men, i slutändan, efter förvecklingar, förvirringar och förändringar så står det klart, de kan inte låta varandra vara. Precis när man tror att det är kört, att de aldrig ska ses mer, då vänder det. Filmen slutar i rosenrött och med ljuv musik som tonar bort tillsammans med eftertexterna.

Fast livet är ju ingen film.
Och jag är faktiskt inte kär i min vän, även om han betyder massor. Och han är definitivt inte kär i mig.
Men det är ändå lite lustigt att se det utifrån...


Mamma

Varje gång hon hälsar på drabbas jag av det.
Det dåliga samvetet.
För att jag inte räcker till. Inte orkar vara den där roliga dottern, inte hittar samtalsämnen som räcker till, inte kan vara "kompis". För att jag hittar fel, letar efter dem till och med. För att jag säger fel saker, påpekar onödigheter och för att jag blir irriterad. För att jag känner mig trängd. För att det bara är jag kvar som kan ta det och då måste jag liksom dubbla. Finnas där dubbelt så mycket för att min bror inte gör det. Och jag blir trött av det. Blir snäsig, kort i tonen. Sen, samvetet. Varför kan jag bara inte hålla igen?

För samtidigt älskar jag henne. Annars hade jag väl inte brytt mig. Jag älskar henne och är stolt över henne, hon är stark och hon uträttar så mycket. Hon är en förebild och uppskattad av sina vänner. Hon har många vänner.

Ändå funkar det inte riktigt. Och hon vill så gärna, hon försöker.
Men en del av anledningen till att jag är som jag är, är ju just för att hon är den hon är.

Jag antar att det är det som är pudelns kärna.

torsdag 8 november 2012

Dejting - all over again

Igår aktiverade jag mitt konto på dejtingsidan igen.
Nästan genast fick jag ett mail från en kille jag mailade med en del innan jag gick ur.
Över hälften av namnen i online-listan var bekanta.

Det är sorgligt på något sätt. Vad är det som gör att en del är kvar, år efter år? Jag är ju själv en del av den listan, även om jag pausar emellanåt. Men vad beror det på? Är vi för kräsna? För ytliga, sållar vi för mycket? "Nej, han snusar, nej, hon har barn. Han har ingen högskoleutbildning, bort med honom!" Eller är det helt enkelt så att de flesta inte är ute efter nåt seriöst?
Jag sprang på en flashback-tråd igår, som handlade om hur man bäst hittade ligg på dejtingsidor. Vad man skulle skriva och inte skriva. "Ljug så mycket som möjligt" var ett råd.
Underbart. Det gör mig verkligen peppad att ge mig ut i nätdejtingen igen.
Å andra sidan.. Jag vet vet att jag behöver träna upp mig lite. Komma ut, flörta och prata. Okej, få bekräftelse, jag är inte större än så.

Och jag är väl romantiker då, för jag hoppas fortfarande att det ska finnas nån vettig människa där på sidan.
Hoppas bara att jag inte sållar bort honom...

onsdag 7 november 2012

Home sweet home

Jag är hemma.
Ensam. Det är skönt, men lite tråkigt.
10 dagar med folk omkring mig 24/7, man både vänjer sig vid det och längtar efter ensamheten.
Det har gått bra. Fort, har det gått, samtidigt som det kändes som om jag var där hur länge som helst. Man skapar rutiner.
Och det gick... Bra. Okej. Inte så bra som vi ville, men okej för att vara första gången. Nu måste vi kvala till nästa år, det känns lite jobbigt. Det borde gå bra, ändå. Om vi gör som vi ska, så går det bra. Vi blev övertända nu, tog i för mycket. Nu måste vi backa lite. Back to basics. Men det ska bli roligt, faktiskt. Vi vet vad vi ska göra och vi har en plan för hur vi ska göra det.

Nu tänkte jag börja ha ett liv igen. Fortsätta gå ner i vikt. Träna. Dejta.

tisdag 30 oktober 2012

Jag har det bra

Ville bara säga det. Sover lite kasst fortfarande, men annars fixar jag jetlagen ganska bra.
Har knappt lyckats shoppa nåt, men det är ju några dagar kvar.
Och nej, jag är inte i närheten av orkanen. Guskelov.
Imorrn börjar det på allvar...

tisdag 23 oktober 2012

snart är det fredag

Tre sovningar kvar. Tre.
Det är märkligt hur tiden fungerar, alldeles nyss var det ju jättelänge kvar.

Jobbet är massor som vanligt, hur jag ska hinna jobba undan innan jag åker vet jag inte riktigt. Det viktigaste blir gjort, det andra får faktiskt vänta. Herregud. Det är bara papper, inte the end of the world.

Annars.
En lite märklig spänning. Sovsällskap i lördags, vi har ju sovit ihop så många gånger nu. Och så plötsligt, en spänning. Men jag vill inte, inte med honom. Jag tycker för mycket om honom. Kan tyckas vara en paradox, men jag vill bevara det vi har, inte rubba balansen.

Nu är det bara att köra jobbet ända in i kaklet, sen... Sen glömmer jag jobb, svenska hösten och vardagsliv. I 10 dagar.

Och jag har nästan packat klart.

fredag 19 oktober 2012

Hösten och vad den för med sig

Som en filt lägger det sig över hela mitt liv, mörkret. Hösten. Regnet, allt man måste, allt man ska, allt man vill. Inte bara dåligt, mysiga stunder med tända ljus och varma filtar. Nystarter, en lust att förändra. Baksidan, ensamma stunder med nån slags övergiven känsla.
Lite av allt, det här med mörker och höst. Men framförallt trötthet, ett sömnbehov och ett återhämtningsbehov som blir större och större. Samtidigt som det inte hjälper med bara vila och återhämtning, det måste hända saker också. Träna är viktigt, men har bortprioriterats och nu är det svårt. Komma igång är svårt och det blir att jag tänker "Sen. När jag kommer hem", fast jag borde tänka "Nu! Nu kör vi!"

För om en vecka åker jag. Går in i en tiodagars bubbla av kvinnor, musik, glädje och konkurrens. Det kommer bli jobbigt, pressande, roligt, uttröttande, nyskapande och alldeles alldeles underbart...

Och sen. Jag har fått en fristad. Eller kanske egentligen inte jag, men jag har tillgång till den. Ett annat land, sol och värme, bara en flygbiljett iväg. Nästan när jag vill. Vilken frihet!
Jag längtar redan.

lördag 13 oktober 2012

Äggets dag

"Det här är tydligen inte min dag" skrev jag på facebook. "Nej" svarade någon snabbt, "det är ju äggets dag".
Äggets dag.
Ja, min var det i alla fall verkligen inte.
Ni vet, när man blir stämplad på foten på tunnelbanan, nätverket lägger ner på jobbet, man trampar snett och gör en tokdykning inne på en klädaffär i city och när man slutligen kliver på rulltrappan så stannar den...
En sån dag blir jag inte ett dugg förvånad att höra att det är äggets dag.
En sån dag är det bara att ge upp och åka hem.

Skönt att det inte är äggets dag varje dag.

tisdag 9 oktober 2012

Men tänk dig för, mänska!

Direkt när jag säger det så inser jag att det ju inte är så smart. Sant, absolut, men inte smart.
Jo, jag vill jobba minst 80%. Jo, jag kommer att ha svårt att klara mig på 50%. Nej, jag har egentligen ingen lust att ha två 50% jobb, fast jag kanske sa i våras att det nog skulle kunna funka. Jo, jag kommer bli tvungen att söka andra jobb om jag inte får fler timmar här.

Men ibland måste jag komma ihåg att chefen inte är min kompis. Inte på det sättet.
Det där med att tänka innan man pratar har aldrig riktigt varit min grej.
Visst löser det väl sig, det kommer det göra. På ett eller annat sätt. Det är inte den här chefen som avgör min arbetstid heller.
Fast lite snurrar det i huvudet, dock. Och i magen.

lördag 6 oktober 2012

6:e oktober, morgon

Mobilen surrar till.
Det räcker för att väcka mig, jag är lättväckt. Naturligtvis kan jag inte somna om utan att titta efter vad det gäller. Inte för att jag väntar något sms. Jag har ingen som sms:ar mig just nu. Ingen sån som jag väntar på sms ifrån.
Det är ju ingen heller. Det är mobilföretaget som tackar för min inbetalning. Men nu är jag vaken och det är lite för sent för att det ska kännas rimligt att somna om.
Så jag ligger där, tittar upp i taket, funderar. Tänker att det var längesen jag vaknade med någon bredvid mig i sängen. Tänker att jag länge tyckt att det varit väldigt skönt att få vakna själv och ifred och att jag nog tycker det idag med, men att jag vill vakna med någon bredvid mig, snart.

söndag 30 september 2012

pusslet som är jag

Jag bestämde mig redan i veckan.
Söndag blir en ledig dag. En oplanerad dag, en göra-vad-jag-vill-dag.

För det behövs nu. När världen snurrar så fort så behöver jag pausa. Intrycken blir för många, min själ hinner inte med. Jag vet inget bättre sätt att förklara det på.
Därför, efter en fullproppad arbetsvecka, ett sent gig och en heldag med information, utbildning, rep och konsert, gav jag mig själv en paus.

Så dagen startade med en morgon utan väckarklocka, fortsatte med frukost på fik med M. Äta, prata, bara vara med en människa jag tycker om och som jag kan slappna av med. Vara rolig och intressant, tråkig och ointresserad om vartannat. För dagen fortsatte, med miniroadtrip utan mål, fika i en annan stad, middag i en annan. Avslutas sent, med te i mitt orimligt stökiga hem.

Och jag inser att jag inte, som jag nog har trott, alltid måste ha ensamtid för att tanka på. Ibland räcker det med att vara med någon som man kan bara vara med.

Ibland får man nya pusselbitar till det där pusslet som är jag.

tisdag 25 september 2012

kärlek via SMS

Det kommer ett mess.
"De, förutom min familj, som jag tycker bäst om..." med tre punkter nedanför.

Och mitt namn är överst.

Mitt hjärta blir alldeles varmt. Det behöver inte vara sex och passion, det är något helt annat. Men det är kärlek. Ett slags kärlek.

Han ligger väldigt högt på min lista han med.


Förtydligande

Jag älskar så många och är älskad av så många.

Jävligt fint, är vad det är!

söndag 23 september 2012

rätt väg, med lite pucklar

Men lite bättre blev den, dagen.
Självförtroendet dock, inte på topp. Inte alls.
Jag tycker om mig själv, jag duger som jag är, med alla fel, brister, goda egenskaper och allt. Jag gör det. Jag gör det. Säger jag det tillräckligt många gånger blir det sant.

Hjulet snurrar så snabbt nu igen. Vissa dagar känner jag mig i fas, vissa dagar är jag ohjälpligt och skoningslöst efter. Jag hinner sjunga och jobba, inte mycket mer. Det är så nu och det får vara så. Äter lite för mycket igen, motionerar lite för dåligt.
Nu ska det bli bättre.

Jag har i alla fall inte tråkigt.

Strategier

Sova mycket.
Gå hem i tid från jobbet, efter mina 6 timmar.
Träna, promenera.
Ta varma bad.
Äta bra mat.

Tycka om mig själv...

den där bättre dagen..

Jag önskar att den dagen var idag, men så verkar det inte vara.
Vill inte, har inte tid, varför kommer det nu?
Varför inte sen, efter?
Orkar inte, hinner inte och det är väl just därför.

lördag 22 september 2012

Alla dagar kan inte vara bra

Det börjar bra.
Vaknar i tid, duschar, äter frukost, fyller termosen.
Kommer iväg i tid, bara en sån sak.

Sen.
Allt rämnar. Jag blir liten, självmedveten, otillräcklig.
Och jag skäms för att jag har de här känslorna. För att jag inte kan hålla tillbaka, inte kan vara rationell. För att jag måste vara en sån diva, bara gråta hela tiden.
Det är nästan det värsta, skamkänslorna. Det är de som gör att jag inte kan sluta.

Och så känner jag mig ensam. Visst, jag klarar mig. Men jag vill inte, just idag hade jag velat bli omhändertagen. Inte klara mig själv.
Och jag messar M och han svarar att jag är världens bästa. Det vet jag att han tycker. Men jag är ändå jäkligt singel och jag vill inte längre.

Jag vet att en annan dag kommer vara bättre än den här.

onsdag 19 september 2012

kan man lära gamla hundar att sitta?

Jag vet inte, men jag inspireras.
Av andra som kämpar, som försöker, som lyckas.
Av att själv lyckas, eller att i alla fall försöka.
Lite är jag rädd att jag ska ge upp om jag inte klarar det perfekt på första försöket, men jag tror inte det. Jag tror att jag har förändrats.
Jag hoppas det, i alla fall.

tisdag 18 september 2012

En promenad om hösten

Träning, som skulle bli yoga, som blev promenad.

Regnvåta gator, trots att det inte droppat på flera timmar. Fukten ligger liksom kvar i luften och lämnar gatorna svarta.
Höstdoften.
Skorstensrök från brinnande vedträn, nedfallna plommon på trottoaren, multnande löv.
Rådjur, som knappt syns bland träden. En kanin på en uppfart. En padda.
Sommarpratare på podden i örat.

Just nu, precis just nu, är livet skönt att leva.

söndag 16 september 2012

Nej, inte ännu.

Jag har inte börjat om, inte än.

Just nu pausar jag lite, försöker fundera på hur jag vill ha det. Hur vill jag skriva, vad vill jag dela med mig av. I vilken form.

Lite så.

Annars är det bra.
Helg; wok och bio med fin vän. Sen M, linssoppa, öl och film, samt en hel del prat om allt och inget. Fast mest allt. Heldagsrep; sång, förkylning, glädje, frustration och återfunnen röst.

Imorrn är det jobb igen...

måndag 3 september 2012

Behöver jag starta om?

Jag vet inte vad det är.
Skrivkramp?
Ointresse?
Trötthet?
Mår jag för bra? För jag har ju en tendens att behöva skriva av mig när jag mår sämre..
Har jag fastnat i nåt som jag inte kommer ur? En form jag inte riktigt trivs med längre?

Behöver jag en nystart?

Bara för nyfikenhets skull.. Om jag startar om, vilka vill veta vart jag tar vägen?
Lämna en kommentar, eller om du inte vill att folk ska veta att du läser; skicka ett mail. Adress finns en bit ner till höger.

måndag 27 augusti 2012

ledig måndag

Måndag.
Jag älskar lediga måndagar.
Jag kommer nog inte att älska dem lika mycket när nästa lön kommer, men just nu njuter jag.

Livet går sin gilla gång.
Jag har lillkusinen här och det går bra. Riktigt bra. Hon är speciell, men mysig. Idag är hon första dagen på sin nya skola, ska bli spännande att höra hur det var. Igår hade vi tunnelbaneträning, först åkte vi tillsammans, sen fick hon ge sig ut på egna äventyr för att inse att det inte är så svårt.

Jag har aktiverat mig på en dejtingsida igen, mest för att jag fick ett mail som inte gick att läsa om man inte var betalande medlem. Sen kom det ett erbjudande och ja.. Vad fan. Varför inte, liksom. Jag är inte alls inne i nåt dejtingflow, känner mer att jag vill öppna alla vägar. Jag har redan spisat av en snubbe som efter tre mail undrade om jag "tyckte om att mysa".
Ingen stress, inget bråttom.. Känner jag för det så träffar jag nån, så får vi se vart det tar vägen.

Nu har jag en ganska full vecka framför mig, men det är roligt fullt. Sen är jag ju ledig på måndag igen och kan vila upp mig.

torsdag 23 augusti 2012

jag är inte försvunnen

Jag har nytt jobb.
Det gör mig mosig i huvudet och trött på kvällarna.
Inte så mycket ork och inspiration kvar att skriva här.

Men jag mår bra. Eller, jag mår okej. Eller bra.
Idag har jag varit arg och promenerat en massa. Det blir så ibland, när jag känner mig tagen för given.
Nu är jag lugnare. Mer tillfreds.
Och imorrn är det fredag.

söndag 19 augusti 2012

Ett år sen

För ett år sen blev mitt liv fullkomligt uppochnervänt.
Världen tappade sin färg, allt blev svartvitt.
Vid den här tiden var jag på väg till Karolinska i en taxi för att få det absolut värsta besked jag någonsin fått. Att min lillebror blivit påkörd, fått sin hjärna i princip mosad och att han aldrig skulle vakna upp igen.
Jag har fortfarande, ett år senare, så svårt att förstå att det verkligen hänt på riktigt. Jag vill fortfarande sms:a honom när jag ser en häftig musikdokumentär på tv, jag tror fortfarande att jag kanske ska dyka på honom inne på söder. Jag ser honom fortfarande då och då.

För ett år sen förändrades mitt liv. Jag förändrades. Och jag kan helt ärligt säga att jag skulle ge nästan vad som helst för att det inte skulle ha hänt.

lördag 18 augusti 2012

jag kommer tillbaka

Lördag och jag vaknar till sol och en katt som pratar. Eller pratar.. Skriker, gör han. Fast han tror nog att han pratar, döv som han är.
Pallrar mig upp, släpper in katten, äter frukost och fixar kaffe.

Om en stund ska jag ta en tripp till Ikea och köpa de sista lådorna, sen ska jag hem och röja. Idag är det röjdag och senare ikväll ska jag träffa en människa det känns som att jag känner, men faktiskt aldrig träffat förut.

Jag börjar känna igen mig själv.

Jag har lättare att prata med folk jag inte känner igen, sådär som jag alltid gjorde förr. Jag kommer tillbaka, sakta men säkert. På sistone har det flera gånger hänt att jag knutit nya kontakter, med nya kollegor, på viktväktarna.. Inte för att jag känner att jag borde, utan för att jag vill. Sådär som det var förr. Innan.

Det är en märklig, men häftig känsla.

Det tog många år, men jag är så välkommen tillbaka.

torsdag 16 augusti 2012

minskar

Minus 1,1 idag och jag är så jäkla nöjd med att jag tog tag i det här.
Man kan helt uppenbart äta massa mat, dricka vin och ha det bra samtidigt som man går ner i vikt.

Nu har jag gått ner 5% av min kroppsvikt.. :)

tisdag 14 augusti 2012

Babysteps

Jag har en plan.

Efter att mitt sociala liv sakta men säkert gått i stå, beroende av överbelastning på jobbet, sorg och väldigt mycket sång, så tänker jag att det kanske inte bara är att börja socialisera sig hej vilt. Eller, jag märker ju att det inte funkar. Folk liksom glömmer bort att man finns när man tackat nej ett otal gånger.

Så jag tänker att jag får ta det pö om pö, också för att orka med. Jag känner mig själv, vet ni. Risken finns att jag bokar in nåt varje dag och sen får tokpanik och bokar av allt, för säkerhets skull. Overload, hej hsp!
Planen är att försöka göra något socialt varje vecka, som inte har med jobb eller sång att göra. Spelar ingen roll vad. Det kan få vara en fika med en person, en aw, ett mingel.. Med en person eller flera. Naturligtvis kan jag göra fler saker om jag känner för det, men minst en gång per vecka.

Den här veckan har jag till exempel varit och fikat med en kompis som blev mamma igen för tre veckor sen. Och, jag ska träffa en annan kompis på torsdag. Så, två sociala grejer redan, det börjar bra!
Ibland får man faktiskt inte lyssna på vad kroppen och själen vill. De är bra på att fejka ibland, de där. Få en att tro att man hellre sitter hemma själv framför tv'n. Alla kvällar i veckan utom repdagar. Mmm. Kul liv.
Man får helt enkelt köra lite tough love ibland.

Den där KBT*n var fan inte helt bortkastad, faktiskt.

söndag 12 augusti 2012

Inställda utgångar

Skulle gått ut i fredags, men det blev inställt.
Skulle gått ut igår, men det blev inställt.
Ska eventuellt gå ut idag, vi får väl se.. Trenden är ju inte direkt uppåtgående.

Det fina i kråksången är ändå att det inte är jag som ställt in. Okej, jag har inte blivit jätteledsen över att det inte blivit av (jo, lite igår ändå, jag var rätt pepp), men jag har inte ställt in.

Däremot har jag besökt både Ikea och ÅVC i helgen.

fredag 10 augusti 2012

Livet just nu

Jag uppdaterar dåligt, märker jag.
Har ingen direkt skrivlust, det händer inte så mycket.

Nu har jag Ikeashoppat i alla fall. Fick hjälp av lilla pappa och av M. M har även hjälpt mig att skruva ihop möblerna, två kvällar i rad till klockan 23. Det är ett under att vår vänskap hållit, men jag tror det beror på att jag bjuder på mat innan vi börjar skruva.
Imorrn blir det en tur till, eftersom jag i stressen vid tag-självlagret (fem i åtta på onsdag kväll..) lyckades ta fel garderobsdörrar. Men det är ok, jag har lite annat skräp som jag inte hann plocka åt mig.
Soffan blev rätt i alla fall, sängen med. Ljuvligt!

Igår var jag och vägde mig. 1,8 ner, trots flitigt användande av veckobonus. Det ska ju gå även på det sättet och det är härligt att se att det funkar. Nästa vecka går jag väl ner ett hekto eller når, som kompensation.

Jobbet har ju dragit igång också, mitt riktiga jobb, alltså. Det känns bra, förutom att den dator vi har är så gammal att det inte går att logga in på systemet jag ska jobba i. Vad sägs om det?

Hade lite planer på att gå ut idag, men de ställdes in. Och det var skönt, för jag var inte sugen! Är trött och ska till Ikea tidigt imorrn... Så nu blir det utgång imorrn kväll istället, vilket passar skitbra. Vi ska gigga rätt sent, efter det brukar jag vara rätt speedad, så det är kul att gå ut då. Kanske kanske blir det utgång även söndag.

Så ser livet ut just nu.

tisdag 7 augusti 2012

In i grottekvarnen

Jobbat en dag och ojoj.. Det är ungefär lika rörigt som vanligt. Dock stör det mig inte lika mycket, eftersom jag inte behöver ta något ansvar för det. Däremot behöver jag ta ansvar för mitt nya jobb och det kan nog bli rörigt så det förslår! Särskilt nu i början. Än så länge vet jag ju inte ens vilka dagar jag jobbar.
Rolig grej; idag ringde en från ett tidigare jobb jag haft och erbjöd mig att vicka där under hösten. Skulle kunna vara riktigt roligt, faktiskt. Hoppa in enstaka dagar och få träffa gamla kollegor, etc. Bra kontrast mot adminjobbet.
Rolig grej 2; igår repade vi tävlingsmaterial igen, startskott inför tävlingarna. Det lät skitbra! Är så peppad nu!
Och imorrn åker vi till Ikea...

söndag 5 augusti 2012

inte speciellt mycket rim och reson i de tankarna..

Trött dag idag.
Seg.
Vet inte riktigt varför, drack inte mycket igår och jag är inte heller bakis.
Bara seg.

Lite låg också.
Kanske beroende på att semestern är slut, fast det knappt känns som att jag haft någon.
Kanske är det baksmälla efter gårdagens event.
Vi har laddat för det och det gick bra och var roligt, efter såna saker blir jag ofta lite blå.

Det är konstigt.
Jag har så mycket och ändå känns det så tomt ibland.

onsdag 1 augusti 2012

bättre

Dagen blev bättre.
Att skriva av sig hjälpte, som jag ju vet att det gör.

Jag har röjt lite, pratat med M i telefon och varit och vägt mig. Ynka 0,2 kg denna vecka! Men det är ok. Det får ta tid den här gången. Konsulenten tyckte att jag skulle äta veckobonusen också, den har jag varit försiktig med hittills.

Annars längtar jag tills jag får åka och köpa mina möbler. M ska hjälpa mig när han kommer hem, han är i barndomsstaden och hälsar på familjen. Förhoppningsvis nån kväll nästa vecka.

en not so good day...

Jag har mått helt okej ganska länge nu, så det var väl egentligen väntat.

Idag är en mindre bra dag. De där känslorna av ångest som kryper inuti, känslan av att inte räcka till, inte vara bra nog. Tråkig, ointressant, ouppmärksam, helt enkelt dålig.

Och jag vet att det är tankar, mer än känslor. Ofta kan jag vända dem genom att tänka lite mer logiskt.
Men just i denna stund sitter jag liksom fast.
Det känns som om jag dels fastnar i känslorna, men också som att jag fastnar överhuvudtaget. Jag vill göra saker, men kommer mig inte för. Jag vill bli mer social, men vet inte vart jag ska börja. Jag känner mig ofri, fångad i mig själv, insnurrad och jag vet inte hur jag ska snurra upp mig just nu.

Det är så små saker som tippar mig över kanten. Jag lyssnar just nu på en bok, "Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadshandbok för sensitivt begåvade" . Jag skrattar instämmande, gråter och nickar om vartannat. Så skönt att äntligen få höra att man inte är konstig, utan att det finns fler som jag. Att jag kan lära mig att hantera min känslighet, som jag ju också tycker om, så att jag inte bränner ut mig hela tiden.
Men. En sak som jag verkligen känner igen är att detta kan förstärkas efter en svår sorg. Efter min brors död har mina känslor förstärkts enormt. Jag har alltid varit extremt känslig i många lägen, men nu är det mer än nånsin. Jag vill inte skriva värre. Det är jobbigt, men det är fint på så många sätt också.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Jag ville nog bara skriva av mig. Och det hjälpte lite. Det river inte lika jobbigt inuti. Nu ska jag ta och städa lite, röjning brukar vara bra för måendet.

tisdag 31 juli 2012

MRB

Mage, Rumpa, Ben. 55 minuter i ett helt vansinnigt tempo.
Och sen 55 minuter poweryoga på det.

Jag är glad om jag lyckas kravla mig upp från madrassen imorgon...

Att göra eller inte göra...

Jag slappar bort semesterdagarna och det är skönt.
Igår tillbringade jag stora delar av dagen på balkongen, idag har det mest blivit framför datorn. Det har åskat och haglat i omgångar, så jag kunde lika gärna sitta här och lägga in noter i finale, så blir det gjort.

Lite "göra ingenting"ångest får jag. Litegrann. Inte så mycket, även om jag verkligen skulle vilja komma ut och göra mer. Vet inte riktigt med vem, bara. De flesta verkar bortresta eller upptagna, eller så synkar det bara inte. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra heller. Eller jo, det vet jag. Jag vill:
  • gå på Grönan
  • åka ut i skärgården
  • gå på spökvandring
  • åka turistbuss

För att nämna några exempel.
Men vi har ju augusti kvar och det finns ju helger. För att inte tala om att jag jobbar halvtid.
Och en sak är säker. jag mår inte bättre av att sitta och ha ångest för att jag bara sitter. Så, nu tänker jag njuta av det. Så kanske jag gör nåt annat imorgon.

söndag 29 juli 2012

take it or leave it, I guess..

Okej.
Jag stod upp för mig själv.
Jag sa till. "Det du sa sist gjorde mig ledsen". Jag kunde prata om det i normal ton. Jag tror jag fick fram vad jag menade. Vi pratade om det, hur det var menat, hur det togs emot.

Och jo. Jag kände mig jobbig. Jag har lite ångest över att det inte ska vara som vanligt, att jag ska anses vara för känslig, gnällig, whatever.
Men det är ok. För jag får vara sån. Om jag blir sårad får jag säga det.

Och det gjorde jag.

fredag 27 juli 2012

Hej pensionär!

Fredag och här sitter jag.
Fast inte så länge till, för jag är trött som bara den.
Inte har jag gjort nåt av det jag tänkte heller. Som att betala räkningar och så.

Men det är en dag imorgon med. Då ska jag grilla, har jag tänkt.
Nu ska jag sova.

torsdag 26 juli 2012

Respekt

Jag blir lite ledsen.

När mina förslag tas emot med tveksamhet, när det känns som om jag tas för given. När allt annat känns viktigare än jag.

Då svider det till inne i bröstet och jag blir ledsen.

Det blir för likt hur det var, hur jag inte vill att det ska vara. Så samtidigt, i ledsenheten, så blir jag glad att det inte är så. Och att det inte ska få bli så igen. Inte med nån jag ska dela mitt liv med.

Respekt.
Det är det det handlar om.
Respekt och välvilja.

onsdag 25 juli 2012

lite lättare

Närmare bestämt 1,1 kilo.
Helt okej start.

Den här dagen blev sådär oplanerat full. Originalplanen var att dra ut i skärgården med en tidig båt och njuta av fint väder, men jag somnade så sent igår att jag gav upp tanken direkt. Tänkte sova ut istället. Där fick jag dock tji, för strax efter åtta plingar det i telefonen och M står utanför och vill dricka kaffe. Hann ju vakna till på den stunden vi pratade, så han fick komma upp och dricka kaffe med den sömnsvullna, rufsiga figur som var jag.
Han såg mina vv-grejer och jag berättade att jag börjat. "Jag tycker du är fin som du är" säger han. Mm, det är ju fint, tack och sådär, men jag gör ju det här för mig, inte för honom eller nån annan. Vill orka mer, vill komma i mina kläder, vill gilla att köpa nytt och se mig själv i spegeln.
Senare, när jag solade på balkongen, ringde min fd styvfar. Han var i stan, skulle åka ut till min brors plats och undrade om jag ville luncha sen, så det gjorde vi.
Vi pratar inte så ofta, han och jag. Han lämnade min mamma på ett lite fult sätt, men han är egentligen ingen dålig människa. Bara ganska så trasig.
Det blev i vilket fall en trevlig lunch.

Sen var det vv-dags, efter det middag och sen en promenad.
Och imorrn ska jag jobba. Hoppas på mycket folk!

måndag 23 juli 2012

I augusti

Det är inte så lätt att komma igång och vara social, märker jag.
Folk har liksom glömt att man finns, så man måste påminna dem.
Jag jobbar på det.
I augusti
Så sa vi igår, L och jag. I augusti. Då kommer värmen, då ska vi socialisera oss, orka vara ute och parta, komma loss! Öva på att flirta, jag har ju glömt hur man gör! Har med viktuppgången att göra också, det vet jag ju. Svårt att flirta när man känner sig tjock och ful. Jäkla självuppfattning. Men, det har jag tagit tag i. Så allt blir bra.
I augusti.

Fast nuet är helt okej.
Jag softar, sover utan sömntabletter, tränar, planerar min mat. Röjer hemma. Både soffan och sängen är borta nu, så jag hoppas att farmorsarvet kommer snart så jag kan köpa nytt!

Farmor har alltså inte dött, utan bara bestämt sig för att dela ut arvet i förtid. Inga astronomiska summor, men tillräckligt för att jag ska kunna köpa säng och soffa och samtidigt kunna spara en väsentlig del.

Jag håller på att fila på en liten hemsida också, till farmorsfiltarna. En enkel blogghemsida blir det, bara så man kan hänvisa folk, ha prisinfo och bilder. Jag ska åka ner och hämta filtar, i augusti.

I augusti.
Fan vad bra det ska bli.

söndag 22 juli 2012

Njuta av nuet!

Älskar min balkong.
Det här är lätt en av de allra bästa grejerna med att ha bytt lägenheten på söder mot förorten.
Balkong. Solstol. Soldag. Kaffe. Ljudbok. Tunna moln.

Jag passar på att njuta av den här dagen, för vem vet om vi får många fler. Städa och röja kan jag göra när det regnar.

lördag 21 juli 2012

Hemmakväll

Som så många andra kvällar.

Det här med att socialisera sig ligger fortfarande i startgroparna, får man väl säga.
Men jag känner fortfarande av inflammationen i axeln och den gör mig trött och seg.
Hela jag är liksom orkeslös, kroppen ömmar och jag blir både rastlös och helt off.
Lite kan det ju vara för att det bara är några dagar kvar till mens också. Humöret är definitivt påverkat i alla fall. Jag läcker som ett såll, för allt. Igår kom M förbi och sa att jag verkat ur balans senaste tiden och då var det ju kört. Allt är liksom antingen väldigt fint och då gråter jag för det, eller så påminner det mig om brorsan och då... Ja. Förståeligt, visst, men jävligt jobbigt.

Imorgon ska jag i alla fall kanske ut. Vore kul att komma ut och se annat än väggarna här hemma, även om jag trivs med dem.

fredag 20 juli 2012

11 månader

11 månader idag.
11 månader sen de stängde av maskinerna som fick min brors bröstkorg att röra sig upp och ner.
11 månader sen det mest oerhörda, orättvisa och allra allra värsta hände.

Om en månad är det ett år sen. Ett år. Det är så lång tid, samtidigt som det bara är en blinkning. Och det är så svårt, fortfarande är det så svårt, att tänka på att jag ska leva hela mitt liv utan att prata med dig igen. Utan att se ditt skäggiga leende, utan att irriteras av ditt dåliga humör när blodsockret föll. Utan att ha mitt andra ben, det som alltid skulle finnas där.

Och det får mig att vilja. Vilja leva. Jag sörjer dig till vansinne, men jag inspireras av dig, hur du var. Hur du såg människor, fick dem att känna sig betydelsefulla vid första mötet. Jag är inte du, men jag kan inspireras av dig. Och det kan få både mitt och andras liv att bli lite varmare, förhoppningsvis.

Jag lyckas inte hela tiden. Ibland glömmer jag, ibland tar tröttheten över. Men kanske minns jag, kanske orkar jag lite oftare än förr. Och kanske gör jag det lite mer för varje gång jag tänker på dig, pratar om dig, berättar om dig. Du inspirerar. Det gjorde du även när du levde, ska du veta, men nu känns det så väldigt väldigt viktigt att ta det vidare. Pay it forward, det som var du.

På mitt sätt.

onsdag 18 juli 2012

home sweet home

Jo, jag är hemma igen.
Det var en fin resa. Lite jobbig ibland, men jag intalar mig att det är okej att det inte var tjo och tjim hela tiden. Att hälsa på kusinerna var ett genidrag. Tills nästa resa vi gör, jag och mamma, ska jag se till att planera dagarna nästan i detalj. Det är när det blir dötid som det blir jobbigt, märker jag. Det där; "vad vill du göra?" "Jag vet inte, det spelar ingen roll, vad vill du göra?", det är det som får mig att vilja krypa ur skinnet.
Och det går ju faktiskt att göra något åt.

Annars mår jag bra. Jag är ledig mer än jag jobbar (och jobbet är faktiskt mest kul) och har rensat en massa hemma. Tvättar fönster. Oj, vad man ser bra ut nu. Mer rensning står på schemat. Sen har jag fortfarande ont i axeln och jag känner mig tjock och oattraktiv, vilket resulterar i ett sämre socialt liv och definitivt jävligt dålig dejting. Typ obefintlig.
Idag tog jag dock tag i saken och gick med i Viktväktarna. Det enda som bevisligen funkar för mig, för det är enda sättet jag gått ner ordentligt. Det där med att hålla koll, att gå på möten och väga sig. Träffa andra i samma situation. Det funkar för mig, så nu gör jag det. Dessutom gillar jag att det fortfarande handlar om att göra av med mer än man stoppar i. Grundläggande liksom, inte massa tjafs med smör på ostskivor och skit. Ät allt, men lagom, och rör på dig. Så enkelt och så svårt. Men nu ska det bli av.

Nu regnar det och solen skiner. Så underbart ologiskt!

Jag har hunnit med att springa på Ikea också. Det ska ju shoppas lite för arvet, som lilla farmor delar ut nu i sommar. Hälften ska direkt in på fondsparkontot, men ny säng, ny soffa och en garderob ska jag unna mig. Idag lade jag ut annonser. Gamla sängen säljer jag för en femhundring, soffan skänker jag mot hämtning. Inom två timmar hade jag två svar på varje annons, så det blir kanske till att sova på madrass några dagar. Nåja, hellre det än att bo med dubbla möbler. Gillar inte att slänga hela saker heller, så det här blir win-win.
I vilket fall är soffor provsuttna, sängar provlegna och garderob uttittad. Nu är det bara att vänta tills pengarna kommer in.

Så ser läget ut just nu. More or less.

måndag 9 juli 2012

Mellanlandning

Är hemma och landar mellan resor.
Har nyss varit och mött mamma inne i stan, nu är hon ute och promenerar och jag ska vila en stund. Jag är så väldigt trött, vet inte om det är nåt slags semesterfilter som slagit på. Eller kanske det att jag umgåtts med tre andra personer 24/7, visserligen bara i tre dagar, men ändå.
Helgen var i alla fall riktigt lyckad. I korthet bestod den av; sång, mat, show (halvfullt på fredagen, fullt på lördagen och fantastisk respons), bad, glass, myggbett och massor av självförtroendeboost. Väldigt, väldigt bra.
Nu ska jag som sagt vila en stund, sen är det tvättstuga och ompackning till 5 dagar i London.
Blir nog inte så tokmycket bloggat därifrån, så.. Ha det bra så länge!

tisdag 3 juli 2012

Ny attityd!

Jag är ju, som jag tidigare skrivit, alltid lite nervös när jag ska resa med min mor.
Det är på något sätt som att jag regriderar när det bara är hon och jag. Alla mina dåliga sidor kommer fram. Jag blir lättirriterad, jag ältar saker, jag har kort tålamod, jag snäser.. Ibland är jag till och med medvetet elak. Sen ångrar jag mig direkt och får dåligt samvete och blir ledsen.

Nu däremot, nu ska det bli ändring. Grejen är ju att jag gått in i de här resorna och umgänget med en rädsla och en tanke om katastrof. Klart det inte blir lyckat då. Så jag byter attityd.

Vad mysigt det ska bli att få umgås i några dagar med min mamma, vi som ses så sällan! Att verkligen få rå om varandra och göra nåt kul ihop! Och om vi blir trötta på varann så är inte resan förstörd för det! Då är det ok att ta en paus, gå en promenad själv eller hitta på något annat, för att sen orka hänga igen.

Så blir det!

söndag 1 juli 2012

Fina Filten!

På begäran, en av farmors fina filtar...
Jag ska åka och hämta fler, finns ju i många färger, och då ska jag ta bättre bilder.



lätt som en heliumballong

Nu är alla skulder och krediter avbetalade och av lånet finns inte mycket kvar. Knappt att det räcker till nån resa, beror på hur långt och hur länge. Hade ju hoppats på ny (billig) soffa eller säng, men det får nog vänta.
Nåja.
Huvudsaken är att jag är hyfsat skuldfri. Eller i alla fall bara har en skuld.
Jag passade på att betala bort lite skulder till kören, som jag dragits med också. Så skönt att slippa tyngas av allt det där! Som Feng Shui för själen.
I och med detta, plus det faktum att jag bytte telefon och abonnemang nu, så kommer mina utgifter varje månad att minska med ca 2000 kr. Helt okej, med tanke på min jobbsituation i höst. Lägg då till 3000 kr varje månad för kusininneboende, att jag ska sälja farmors vackra handvirkade filtar på marknad, samt extrajobb i fina MZ's butik, så känns livet rätt okej. Jag kanske klarar mig, trots allt. Trots att jag inte har ett heltidsjobb.
Kanske är dags att puffa lite solosångjobb igen, dessutom? Om jag nu ändå ska vara kreativ och försöka få in jobb på flera olika sätt, menar jag...

lördag 30 juni 2012

Sing, sing, sing.. Och lite mer..

Fullt ös med sjungandet just nu, och det är så himla kul. Igår och idag har vi gjort födelsedagsfester, med strålande nöjda kunder, och nästa helg bär det av till Småland för middagsshow x 2 på en sommarrestaurang. Vi är till och med annonserade på radion! I slutet av juli ska vi in i studio och sen blir det premiär på en ny tradition.. Det är mycket nu, men det är kul!

Annars idag har jag sovit, löst melodikrysset, diskat och ätit sillunch med M. Vi funderar på resor, kanske till Italien. Lite var det ju lagt på is, med tanke på min ekonomiska situation, men jag träffade min personliga  bankman igår. Han hjälpte mig att få ett lån så jag kan lösa mina krediter och samla dem under en ränta. När jag ändå lånade tog jag lite extra, för att ha råd att köpa lite grejer hem, samt en eventuell resa. En billig resa får det bli i så fall, inget lyx. Vi pratar om lite senare, sen sommar eller tidig höst. Men, vi får se.

Jag fick ett mail från australiensaren. Har jag skrivit om honom? Han har flyttat klart, hit till förorten, nu och skulle gå på singelevent i stan ikväll. Han frågade om jag skulle dit (ska jag inte, för jag har bajsont i axeln och mensont) och ville gärna gå på nåt livebandsframträdande här på lokala klubbhaket (vill jag gärna framöver, måste kolla upp). Kul att nån hör av sig. Alla gör ju inte det. Hansombaravillhasex har till exempel inte hört av sig på TRE VECKOR! Jag tror han har träffat nån, men att han inte orkar/vågar/ids berätta det för mig. Nähä. Skit i det då. Trodde man skulle ha lite mer respekt för nån man chattat med i princip varje dag i ett halvår, samt haft sex några gånger med, men.. Okej. Det var visst bara jag. Men visst känns det lite surt.

Jag ser fram emot sommaren, dock. Att komma i form, att gå ut, flörta.. Sjunga, resa, jobba i mysbutiken.. Hänga med kompisar. Härligt!

onsdag 27 juni 2012

hittar ingen överskrift som passar riktigt..

En dag och en arbetsvecka kvar tills jag inte jobbar mer. I alla fall inte på den här tjänsten.
Fy fan vad jag längtar.
Jag vill bara vara ledig nu. Vara ledig och ta tag i mig själv. I min form. Jag har haft så sjukt dålig karaktär ända sen tävlingarna och nu börjar det kännas på kläderna. Synts har det gjort ett tag, men just att kläderna börjar bli små, det suger. Jag vill komma i form och eftersom jag inte ska göra så himla mycket i sommar, så är det ju ett ypperligt tillfälle.
För jag drar mig undan när jag går upp i vikt. Väljer bort sociala grejer för att jag känner mig ful. Och det ingår inte i planerna!
Dessutom har jag fått en inflammation i axeln, som gjort att jag spänner nacken så det gör jätteont. Äter superstarka värktabletter och går omkring och mår lite småilla hela tiden. Särskilt idag, när jag varit hos naprapaten.

Idag pratade jag med M förresten. Inte så ovanligt kanske, vi pratar ju fortfarande några gånger i veckan. Där är det lugnt, för övrigt, skönt nog. Nu har det gått tillbaka till kompiskänslan, från det där konstiga som började i påskas, och det är väldigt skönt. En sak, som jag tyckte var lite lustig, var att han berättade att han tydligen brukar prata om mig med sina dejter. Men det kanske ger poäng hos tjejerna, att ha en tjejkompis?

Nu är jag trött och snurrig av värktabletter och antiinflammatoriskt. Tänkte bara vara hemma idag, men så fyllde en kompis år och ville äta ute, så det är klart att jag åkte dit. Trevligt var det också, jättemysigt.
Men imorrn ska jag bara vara hemma.
Sen ska jag bli social.

söndag 24 juni 2012

jag vill att du ska vilja vara nära

Plötsligt hamnade jag i en liten svacka.
Tänker att jag känner mig ensam. Saknar kärlek. En axel att luta huvudet mot. Ett knä att lägga upp fötterna i. En famn att somna i.
Det där fysiska.
Jag får så mycket annat av mina vänner. Intressanta pratstunder, utmanande samtal, skratt, glädje, tårar.. Allt det där.
Men jag saknar att vara fysisk med någon. Någon som vill vara nära mig, just mig. Inte bara en kropp med bröst och hål, som råkar finnas där, utan just mig för att jag är jag.
Jag vill ha det.
Nära både fysiskt och allt annat. Någon att våga öppna sig för. Någon som vågar ta emot.

Och just precis nu känns det lite tråkigt att jag inte har det. Nån som bryr sig mest om mig.

projekt nytt

Testa nya saker. Göra nya val. Utmana mig själv.
Det är temat för sommaren 2012.
För vad har jag att förlora?
Det värsta har redan hänt.

Så, de val jag gör i sommar ska vara medvetna och genomtänkta. Och, i så stor mån som möjligt, nya.


torsdag 21 juni 2012

Jobb och midsommar. Och en axel.

Jag bestämde mig för att tacka ja till det administrativa jobbet på halvtid, på min nuvarande arbetsplats. Jag behåller samma lön, fast halv då, och kan hoppa in där det behövs för att få fler timmar. Om jag vill. Jag hoppas på att lite andra planer ska gå i lås. Dessutom sa min chef att "vi börjar med halvtid". Det är ju en ny tjänst, så ingen vet riktigt hur många timmar som behövs till det jag ska göra, eller vad som egentligen behövs göras. Vi ska ses i augusti och utforma tjänsten ordentligt.
Det känns bra, faktiskt. Förhoppningsvis får jag till det med ekonomin och det kommer se bra ut med lite administrativt jobb i cv't.

Och så midsommar då.
Högtider nuförtiden... Det känns sådär, va. Pappa och hans fru skulle grilla och undrade om jag ville komma ut, men... Det gjorde vi förra året. Och min bror var med. Jag vill göra nåt annat. Så jag åker på roadtrip med en vän och hennes kompis och plockar jordgubbar. Innan dess kommer M hit för en sillunch, på hans initiativ. "Det känns fel att inte träffa dig alls imorgon" sa han.
Jag tror det blir en helt okej midsommar. Lugn och mysig, precis som det ska vara.
På lördag ska jag träffa L, hon som blev dumpad förra veckan. Och så ska jag borra upp fyra hyllor. Och springa. Fast jag har nog en inflammation i min vänstra skuldra, för det gör sjukt ont i ryggen, axeln och upp i nacken. Jag får borra med höger arm, tur man är högerhänt. Blir det inte bättre får det bli ett besök hos världens vackraste kiropraktor i veckan som kommer.

onsdag 20 juni 2012

Livet och särleken

Tänkte bara tala om att jag lever.

Lite less, lite småfrustrerad, lite bara allmänt.. sådär.

Men jag lever.

Min chef sa idag: "Antoinette, du måste ha mer särlek i livet" (hon är finlandssvensk) "Man behöver särlek!"
Det kan verka väldigt privat, jag vet, men jag tog inte illa upp. Faktum är ju att hon har rätt. Jag vet bara inte vart jag ska hitta den förbannade särleken.

Men.
Jag lever.

lördag 16 juni 2012

historia

Jag har ägnat kvällen igår och morgonen idag åt att läsa igenom mitt liv de senaste tre åren.
Mycket intressant...
Man kanske skulle göra det lite oftare? Jag har faktiskt haft en del bra tankar och insikter genom åren. Några som jag dessutom liksom glömt att jag haft.
Att läsa om i höstas var inte så roligt. Men så var det ju inte roligt heller.

fredag 15 juni 2012

de obindbara...

Jag fick alldeles nyss meddelande på chatten av en god vän.
Hon har blivit dumpad. Bara sådär.
Jag träffade henne och pojkvännen i höstas och då var de så himla kära. Så där att man såg i hans blick när han tittade på henne, jag tror till och med att jag bloggade om det.
Och nu, slut. För att han inte vågar ta deras förhållande till nästa nivå. Är rädd att förlora sig själv om de börjar tänka familj och så vidare.
Är jag helt ute och cyklar om jag tänker att detta med att inte våga ta steget fullt ut är mycket vanligare hos killar? Eller har jag och mina vänner bara haft otur?

Vi ska i alla fall ses imorrn kväll och bara prata skit, äta mat och dricka vin.
Det blir bra.

onsdag 13 juni 2012

Nej.

Nej, jag ska inte.
Om jag ska kunna förändra saker, förändra mig själv, så måste jag göra saker på ett nytt sätt.
Inte göra på det gamla sättet.
Även fast det känns som om jag skulle vilja, att det väl inte vore så farligt om... Så ska jag inte.
För jag är värd mer.

Så jag ska inte.

Jag låter bli.
Tänker nytt.
Gör nytt.

Ja.

Intervju och relationer

På fredag ska jag på intervju för ett jobb i en bransch jag aldrig jobbat i förut.
Jag, som brukar vara ganska cool när det kommer till intervjuer, känner mig riktigt nervös. Intressant, när jag ju faktiskt inte ens vet om jag vill ha jobbet, om det är något för mig? Håll tummarna för att det är bra och att de gillar mig!
Hur det går med jobbet jag som hastigast blev erbjuden på min nuvarande arbetsplats vet jag inte, eftersom jag drabbats av förkylning och legat hemma och snörvlat hela veckan.
Trots förkylning hade jag tänkt få ur mig lite frustrationer igår, men tji fick jag. Efter att ha fått veta att det minsann är jag som ska säga till när det ska bli av (hade jag vetat det hade jag väl sagt till oftare!) så bokade jag och hansombaravillhasex in en träff igår. En timme innan får jag ett sms där han skriver att han är sjukt trött och behöver sova mer än kn***a. Jag blev enormt irriterad, mest för att jag faktiskt hunnit göra mig till och sätta på mascara. Vad ska man med en KK till om han inte orkar? Åkte och köpte glass istället. Konstruktivt, nja. Men ganska gott. Något som är väldigt skönt är i alla fall att det verkligen bara är KK det handlar om. Inga känslor. Jag blev inte ett dugg ledsen över att han inte kom hit, inte personligen liksom, om ni fattar. Besviken och irriterad - ja, ledsen - nej.
Då är jag mer ledsen över att M lyser med sin frånvaro. Vi pratade i torsdags, efter det bara nåt litet mess, nån kommentar på fejjan. I övrigt inget. Fast det är ju så med vänner, man hörs mycket ibland och mindre ibland. Bara det att jag är lite ovan att inte höras mycket med just honom.

Dejten då, undrar ni? Tja. Han verkar inte vara så jättepå, ser mig nog just som en trevlig granne som man kan hitta på nåt med då och då. En kompis. The story of my life...

söndag 10 juni 2012

att säga adjö

Bland blåbärsris och tallar. Under en björk och bland en jäkla massa mygg. Med utsikt över vattnet.
Där vilar min bror.

Att begrava urnan gjorde mig förbannad och ledsen. Det väckte massor av känslor, sådana som jag tryckt undan ett tag nu. Det var hemskt, fint, sorgligt och på något konstigt sätt skönt.
Jag har ett lugn i mig nu, som jag inte hade innan.

Vi gjorde det själva. Ingen begravningsförättare. Mamma och pappa lyfte tillsammans ner urnan i hålet och vi hjälptes åt att fylla igen det, familj och vänner. Det kändes rätt. Vi älskade honom, det var vi som skulle se till att han kom till ro och det gjorde vi. Tillsammans.
Det känns märkligt trösterikt att ha en plats att gå till. En plats att kunna ta med sig en kopp kaffe till, sitta där i blåbärsriset bland myggen och prata med brorsan ett tag. För så kommer jag att göra.




tisdag 5 juni 2012

an offer I can't resist?

Jag blev erbjuden ett jobb idag.
50%, med den typen av arbetsuppgifter som jag är intresserad av att gå in i. Möjlighet att täcka upp till 100% om jag vill, med den typ av arbetsuppgifter jag gör nu.
Av min chef.

Så gärna vill hon ha mig kvar.

Det känns oerhört smickrande och lite lockande, beroende på hur jag löser den andra halvan. Det kan vara så att detta är precis vad jag väntat på. Eller så kommer något annat i min väg.

We'll see.

Och så var jag på dejt idag. På engelska. Det var trevligt, men jag kan absolut inte läsa av vad han tyckte. Inte på engelska, då blir det svårt. jag har nog med vad jag själv ska säga. Han föreslog att vi skulle gå och kolla på något liveband i sommar, då vi gillar musik bägge två, så helt fel var det ju inte.
Jag kan tänka mig att träffa honom igen.
Jag kan nog tänka mig att ligga med honom också.

We'll see...

måndag 4 juni 2012

måndagar och procrastination..

Idag var det en sån där måndag.
En sån där när alla på jobbet var sjuka och jag längtar så oerhört efter att ha ett jobb där man inte är så beroende av varandra. Att få sköta mitt. Om jag är sjuk, så drabbar det mig. Om mina kollegor är sjuka så drabbar det dem. Inte så att man ska vara rädd för att inte ens få rast mitt på dagen och hinna dricka en kopp kaffe.
I vilket fall så överlevde jag. Pratade med min chef, som tackade för input angående ett jobbigt beslut. Önskar hon kunde vara min chef på nåt annat jobb.

Försökte jobba lite, med undermålig teknisk utrustning. Åkte hem, eller snarare till gymmet. Hade med mig kläder och allt. Hade kommit ända fram, när jag insåg att gymkortet hängde på en stol hemma.

Gick hem. Åt lite keso med frukt och nu försöker jag jobba. Eller snarare, jag gör allt för att undvika det, vilket är mycket korkat, för då får jag bara sitta här längre.


söndag 3 juni 2012

jobbet och sådär

Jag sa typ upp mig i onsdags.
Ja, typ.
Jag sa att jag inte hade för avsikt att låta min provtjänstgöring gå över i en fast tjänst, eftersom jag vill jobba med något annat än det jag gör nu.
Min chef började nästan gråta. Hon sa att hon förstår och respekterar det jag säger. Hon önskade mig lycka till och erbjöd sig att vara referens när jag söker nytt jobb. Dessutom sa hon att om jag nån gång vill jobba för henne igen så är jag välkommen, ja hon skulle göra allt som stod i sin makt för att hitta en tjänst i så fall.

Det känns ju ganska bra, måste jag säga.
Jag gillar min chef. Tyvärr är det inte helt hundra att hon får vara kvar där, med de nya ägarna och så. Det vore katastrof om de plockade bort henne, jag hoppas de inser det, för arbetsplatsens skull. Hon är absolut en av de bästa cheferna jag haft.
Men man kan inte stanna för en sån sak, när allt annat suger energi och glädje.

Håll tummarna för att jag får komma på intervju på några av de jobb jag sökt. Jag tycker jag är värd lite flyt i jobbsammanhang nu.

fredag 1 juni 2012

jordfästning

Nästa vecka jordfäster vi min brors aska.

Efter att någon har kremerats har man 1 år på sig att bestämma vad man vill göra med askan. I vårt fall har det varit bra, för vi var långt ifrån säkra på vad vi eller vad min bror hade velat. Vi har diskuterat spridning i naturen, minneslund.. Men det blir urnlund. Lite som en "gravplats light". Det kommer vara i ett skogsparti av kyrkogården, fast med närhet till vattnet, och istället för gravsten blir det en mindre natursten med namn och årtal på. Man får ställa dit blommor i vas, men inte plantera saker.
Det känns bra. Eller bra, jävligt märkligt att beskriva det så.. Men det känns viktigt att få ett ställe att gå till. Jag trodde inte att det skulle kännas så viktigt, men det gör det. Och det här känns mycket bättre än en grav.

Sorgen bubblar upp igen. Det blir väl så inför såna här tillfällen. Hur det kommer att kännas den 19 augusti vill jag inte ens tänka på. Jag saknar honom så oerhört.  Senast i veckan såg jag att Ica kommit med en ny glass; lakrits och vanilj, och min första tanken var att skicka sms till brorsan. Han älskade lakrits lika mycket som jag. Älskade. Imperfekt.
Fortfarande, så jävla orättvist.

tisdag 29 maj 2012

jag är så trött på det här nu, vet ni

Stressad som fan denna vecka.
Mycket på jobbet.
Mycket med sången.
Absolut INGA pengar, pga att det drogs sjukdagar för både april och maj denna månad. Måste krypa till korset och be föräldrarna om lån för att ha råd att betala alla räkningar. KUL när man är nästan 40!

Jag orkar inte längre, jag måste ha ett bra jobb nu. Hur fan ska jag klara mig i sommar? Kredit?

lördag 26 maj 2012

och så blir allting liksom bara lite bättre

Jag fick lite bekräftelse igår ändå. Hansombaravillhasex loggade in precis när jag tänkte logga ur, så vi chattade en stund. Han är rolig, det är han. Lite skum, men rolig.

Idag då. Mycket bra dag.
Sovmorgon. Snabbfix, för att klockan plötsligt var massor och pappan var på väg i bilen. Brunch med la familia på lyxigt mysställe. Skjuts hem, för att plötsligt se på fejjan att bästaste ville ha fikasällskap medan sonen var på bio. In till Söder för glass och mys i solen. Nu har jag t-shirtbränna, men det var lätt värt det.
Sms:at med en gammal dejt, som vill försöka få till en ny dejt. Ingen av oss är särskilt bra på att planera dock, så det verkar dröja innan det blir av. Nåja, har vi väntat i 4 månader så kan vi ju vänta lite till. Han är behaglig att umgås med, så jag träffar honom gärna, det är inte det.
Sms:ade M också och frågade om han ville gå ut och gå. Ville visa god vilja, sådär. "Jag är i stan...", svarade han. Vad är det för svar? Säg ja eller nej, herregud! Det har varit lite konstigt sen förra helgen. Eller, vi har liksom inte hörts så mycket. Lite mess, bara. Ungefär lika mycket från bägge håll. Nåja. Vi kanske behöver lite tid ifrån varann, helt enkelt. På ett sätt är det lite skönt, för de där snurriga tankarna blir färre.

Ikväll är det jag, schlagern och blåbärscheescakeglass. Gott så.

fredag 25 maj 2012

ännu en fredag kväll

Här sitter jag och känner mig lite ensam, som så ofta under vackra försommarkvällar. Det blir som så extra tydligt då, när man borde sitta på en uteservering nånstans med massor av vänner, dricka vin och skratta...

Eller vänta nu.

Jag har egentligen varken lust eller råd att vara ute och festa ikväll. Jag tycker att det är ganska skönt att ta det lugnt, särskilt som jag ska iväg på brunch med familjen imorrn. Det är liksom bara det där att det är så tyst i mobilen. Ingen som hör av sig och ens frågar om jag vill med, så jag kan tacka nej. Ingen som undrar vad jag gör, hur jag mår.

Men om rätt ska vara rätt, så hör jag ju inte av mig till nån heller.

torsdag 24 maj 2012

upp som en sol..

Varit på jobbet i 13 timmar.
Mår bättre. Inte lika mycket ångest alls. Alla hatar mig nog inte ändå.
Men det är skönt att vara ledig imorrn.

Är lite matt och slut, jag tror jag fått lite solsting idag. Jag klagar inte, märk väl, bara konstaterar att jag bör ta med en kepa till jobbet. Hoppas jag. Det vore sjysst att få användning för den nästa vecka. Mer sol åt folket!

tisdag 22 maj 2012

näsan ovanför ytan

Det är inte lätt, det här med livet.
Jag kämpar rätt hårt för att hålla näsan över vattenytan just nu. Att inte dras ner i den där virveln av självförakt, självömkan och svartsyn.
Försöker tänka konstruktivt, använda mig av mina kbt-verktyg. Visst, mina kollegor kanske, till och med troligen, tycker att det är för jävligt att jag blev sjuk just denna vecka när det är mycket att göra. Hade jag haft ett annat jobb, ett jobb där det är ok att rusa på toa en gång i kvarten, hade jag kanske kunnat jobba imorrn. Kanske tvivlar de på hur sjuk jag egentligen är, kanske tycker de att jag är dum och att jag sköter mitt jobb dåligt.
Men.
Då är det så. Väljer de att se det jag inte gör, då är det så. För jag vet att jag är bra också. Helt ärligt ger jag inte allt på det här jobbet, det har jag ju redan skrivit om. Orken, lusten, den finns inte. Och jag vet ju varför, även om jag inte alltid accepterar det. Men det betyder ju inte att jag medvetet sätter folk i klistret, det skulle jag aldrig göra! Jag vet att jag är bra. Jag är lojal, jag är ärlig, jag är kreativ och supportande. Jag är lösningsfokuserad och jag kan arbeta hårt när jag behöver. Jag är bra på att starta upp projekt och jag är väldigt snäll och vill andra väl.

Så är det.

Nu ska jag äta lite, för det har jag glömt idag. Det brukar också påverka måendet. Mat och sömn, får jag inte det så blir jag en spillra..

måndag 21 maj 2012

uselt! men lite bättre..

Jag hatar hatar hatar ekonomi. Hatar pengar. Hatar att inte ha pengar. Hatar att ha skulder. Hatar att göra planer för att betala skulderna och hatar att hamna i affekt och bli frustrerad över lösningar som inte är lösningar, därför att det plötsligt är nya överenskommelser. Hatar att tappa kontrollen och skjuta budbäraren när det egentligen är mitt eget fel att jag hamnat i skuldfällan från början. Hatar att vara "dålig".
Och idag är jag magsjuk och hemma från jobbet (igen!!!) och därmed försvinner ytterligare en tusenlapp i den allmänna konkursen. Inte har nån hört av sig från jobben jag sökt heller, tydligen är jag inte så jävla attraktiv på arbetsmarknaden som jag tycker att jag borde vara. Det hatar jag också. Eller så är det det att ansökningstiderna faktiskt inte gått ut.

Men sen ringer fina Mz och säger att jag får jobba extra och så ljusnar det lite lite i horisonten.Dels för pengarna, men mest för att det finns underbara människor omkring mig. Också.

söndag 20 maj 2012

Men snälla nån..

Kommer precis hem från M. Efter mycket om och men fick vi till att ses. Promenerat, ätit pizza, druckit vin och pratat sex hemma hos honom. Sen fick han ett booty call, så jag drog hem. Hade jag gjort ändå, iofs, för jag är väldigt trött. hade ju en trevlig dejt igår (förrgår?) som blev sen och blöt, så jag är väl inte i mitt esse idag. I alla fall skällde jag lite på M innan jag drog, för att han egentligen inte är intresserad av den här tjejen som skulle komma över och jag tycker att han uppmuntrar henne i onödan. Sen kramades vi hejdå, för jag tycker ju om honom även om jag tycker att han är lite dum ibland, och då tog han mig på rumpan. Men hallå, liksom!
Jaja, det var väl inget med det, egentligen. Mer än att jag tycker om honom, men blir oerhört, extremt påmind om varför jag inte skulle vilja vara ihop med honom. Det är jättebra att vi är vänner, helt enkelt. Jag skulle bli tokig av nåt annat.
Äsch.

Dejten nu senast var i vilket fall väldigt trevlig. Ingen jättesnygging alls, men han har något som gör honom intressant. Ett sätt, han vet att föra sig. Det märks att han är van vid att resa, träffa folk.
Vi åt mat och gick på en spelning. På vägen mellanlandade vi hos honom och tog en Irish Coffee och delade en flaska vin på balkongen.
Sen pussades vi lite på slutet. Sen åkte jag hem. Fick sms idag, så intresse finns nog. Vi får helt enkelt se vad som händer.

torsdag 17 maj 2012

Blödigast av dem alla

Vi sjöng på ett bröllop idag och det var så vackert.
Vigseln var utomhus. Solen sken så där lite lagom, Mälaren glittrade i bakgrunden och brudparet var bara så fantastiskt vackert. Hela akten var vacker. Borgerlig, så man slapp prat om gud, men istället var det massor av prat om kärlek, hur stark den kan vara och hur stor den är.
Och jag grät. Ibland var jag tvungen att tänka på helt andra saker för att inte stå och storböla, för det var så oerhört fint. Nu märker jag hur extremt öppen jag blivit, hur alla känslor liksom sitter utanpå och bara samlar in den gemensamma känslan hos dem runt omkring. Jag har alltid varit väldigt känslig, men sen min bror dog har det blivit ännu mer.
Jag vill också. Stå där med den där personen som betyder så mycket, som jag betyder så mycket för.
Bredvid.

Ledig dag

Skönt. Så skönt.
Jag älskar lediga dagar. Vill ha många fler. Tyvärr går det inte ihop med det där basala att tjäna pengar till hyra och alla jäkla resor man ska ha råd med hela tiden.
Idag är jag inte helledig, i och för sig. Vi ska sjunga på ett bröllop klockan 3 och sen ska kvartetten coachas av en av domarna från NM. Dessutom kommer pappa hit redan vid 12, för att lämna ett USBminne med en film, som jag tänkte att jag ska se med M nån gång.
Igår var det födelsedagsmiddag för pappa, riktigt gott och trevligt. Det är ju vår tradition, att gå ut och äta på födelsedagar, en väldigt trevlig sådan. Fortfarande är det ju en plats som är väldigt tom, det kommer det alltid att vara, men vi kan inte sluta med allt bara för att en är borta. Det hade inte jag velat om det var jag.
Men jag har en period av saknad just nu. Har ett behov av att prata med honom. Det är inte samma sak att göra det när han inte är här.

tisdag 15 maj 2012

män

Vilken konstig dag.
Eller kanske inte konstig.. Men full av män.
Jag stannade hemma idag, för jag hade såna jäkla kramper inatt. Ja, jag hade pms i söndags. Till råga på allt, liksom. Underligt att jag var låg och sur.
Och så idag.
Först ringer ynglingen och vill prata och prata.. Och helt ärligt, han är inte jättespännande. När vi hade pratat en timme ville jag lägga på, då tyckte han att jag dissade honom. Men orka! Senare ringer en annan snubbe från dejtingsajten. Honom mailade jag med innan Västerås och hade helt ärligt glömt bort lite. Tydligen hade vi bytt nummer i alla fall och vips bestämde vi att ses på fredag och äta indiskt. Sen började vi prata musik och vips blev det en spelning efter middagen. Fast jag fick dumpa honom om jag tröttnade, sa han, det tyckte jag var roligt. Han bokade bord och allt, så himla skönt med killar som gör sånt!
Sen skickade M en massa banjolänkar och så ringde han också. Vi hade inte pratat efter det där i söndags, messat lite, men inte snackat. Så nu pratade vi rätt länge. Vet inte om han var lite dragen, han hade varit ute och druckit öl (med en tjej, såklart!), men det var prat om att kramas och att jag borde sova över.. "Inte idag" sa jag, "jag börjar för tidigt imorrn". Jag vet inte. Det är sjukt mysigt att sova med honom, men jag vet inte om det är en sådär jättebra idé. Rättning. Jag vet att det inte är nån bra idé. Fast det är mycket möjligt att jag gör det ändå.
Nu sms'ade ynglingen gonatt. Jahaja.
Den enda jag inte hört av nu är hansombaravillhasex. Fast vi har å andra sidan pratat nästan varje dag på msn. Han var osedvanligt rar igår och vi pratade om riktigt serious shit. Fast sen blev det lite knullprat också, så då var allt som vanligt igen. Skönt.
Allt på en gång liksom.
Jaja. Det blir nog öken snart igen...

söndag 13 maj 2012

En av de där dagarna

Och där kom den.
Den där dagen med det svarta hålet. Eller mörka gropen i alla fall, för så långt ner trillar jag inte.
Jag vet varför.
Försenad baksmälla efter förra helgen, första dagen på mensen, begravningsplanering.. Inte så konstigt. En fjärt i rymden i sammanhanget, men dock ett irritationsmoment, är att M blivit väldigt dålig på att svara på sms, nåt som triggar mig till vansinne. Så jag sms:ar inte honom så mycket längre, vilket också blir fånigt. Egentligen är det ju bara att prata med honom. Precis som det bara är att prata med mamma om att jag nog inte vill att hon ska följa med till usa i höst. Det är första gången kvartetten är över på det sättet och jag vill att det blir vår upplevelse.
Jag hatar att prata med folk om jobbiga saker. Konflikträdsla är mitt andra namn. Hatar att göra andra upprörda, besvikna, ledsna. Missförstå mig rätt, jag gör det. Jag har lärt mig. Men jag tycker inte om det.

Jag drömde om min bror inatt, nästan för första gången, tror jag. Jag drömde att han låg på sjukhus, skadad liksom igen och att vi i familjen på nåt sätt var på väg dit hela tiden, men aldrig kom fram.
När jag vaknade hade pappa mailat bilder från begravningsplatsen där vi planerar att hans urna ska ligga. Jag vet inte. Det satte liksom stämpeln på dagen.

Men vet ni.
De här dagarna är en del av livet.
Det är ok. Inte kul när de inträffar, men det är ok, för jag vet att det inte bara är såna här dagar.
Alla dagar behövs. Även de ledsna och frustrerade.

lördag 12 maj 2012

Att börja om, igen..

Veckan som har varit har jag misshandlat min kropp.
Jag har tillåtit mig själv att äta det jag velat, vilket tyvärr resulterat i att jag ätit en massa skit.
Det börjar kännas nu. Jag känner mig svullen, magen är i olag, hyn börjar bli dålig...
Så, imorrn är det slut på det (o)ljuva livet! In med en kost bestående av protein, långsamma kolhydrater och motion! Jag riktigt längtar!
Nu har jag precis tryckt i mig bullar och är alldeles illamående av vetemjöl och socker, det kan ju vara lite därför.
Jag behöver ju komma i form! Luften är tunn i Denver...

tisdag 8 maj 2012

en ledig tisdag

Har tillbringat dagen med att slappa framför datorn. Kolla alla uppdateringar på Facebook, så underbart att få hänga kvar i bubblan lite till, chattat med hansombaravillhasex om gårdagen, sökt jobb..
Sen var jag faktiskt ute och gick med M också, nu på kvällen. Vi har bland annat bestämt vart vi ska ha vår bröllopsmiddag. När vi är 45 och har kommit på att ingen annan vill ha oss, så ska vi gifta oss, nämligen.

Och nu är klockan gåochläggdig och jag har värsta jobbångesten för imorrn. Vill. Inte. Jobba! Vill. Ha. Nytt. Jobb!
Hoppas, hoppas att nån av ansökningarna från idag ger resultat!

måndag 7 maj 2012

njut av the moment..

Guldmedalj i helgen och så ligga idag.
Jomen just nu är allt ganska bra, faktiskt.

Jo, men det gick väl ganska bra..

Vi vann.
Vi krossade.
Vi fick den högsta poäng någon har fått regionalt.
Vi vann publikens pris, som mest underhållande.
Jag ska åka till VM i höst.
2005 satt jag på mitt första VM, tittade överväldigat och drömmande upp på scenen och sa; "Min dröm är att nån gång få stå på den där scenen!"
Fast jag vågade knappt säga det.
Nu ska jag dit. Vi. Just nu rankad som tvåa, om man tittar på kvalificeringspoängen.

Jag har inte riktigt fattat det här än...

onsdag 2 maj 2012

Det pirrar!

Jättemycket pirrar det!

Nu kanske ni tror att "åh, hon var på lunchdejt och det måste ha varit fantastiskt.." Nej.
Det var det inte. Absolut inte. Raka motsatsen.
Men skit i det. Nu är det snart dags att stiga in i bubblan. Idag är sista körrepet, imorrn åker vi och på fredag, i övermorgon, är det dags! Det är DET som pirrar. Resten skiter jag i just nu.

Låtarna går på repeat i huvudet, jag kan inte passera en spegel utan att öva uttryck, jag har suttit på balkongen och visualiserat och jag har tittat på snuttar från genrepet. Det låter bra. Väldigt bra. Det var visserligen innan förkylningen slog till, men jag har även lyssnat på senaste repet och det låter bra det med. Lite flåsigt, men bra.

Jag vill bara att vi ska sjunga sådär bra som vi kan och alltsomoftast gör. Få gå av scenen och känna oss nöjda.Visst skulle jag vilja vinna. Åtminstone komma topp 3. Men gör vi inte det, för att andra var bättre, må så vara.
Fast jag vill vara bäst. Egentligen.

Jo och så har jag deklarerat också. Nu ska jag bara betala räkningarna, så är jag klar med det jobbigaste. Städa och stryka, visst. Men det kan jag göra imorrn.

Snart!

måndag 30 april 2012

söndag, in the evening

Och det blev rep, som kändes nästan otäckt bra. Jag lyssnade första halvan och det var bra. För satan i gatan vad bra de är, de jag sjunger med. På riktigt, jag fick tårar i ögonen. Att jag sjunger med dem, liksom. Nu är jag trygg.
Sen hängde jag på, så småningom, när coachen kom. Vi lade på full energi och alltså, om vi har får till det på fredag, då kan det gå ända in i kaklet. Så häftigt.
Sen kom jag hem, fick mess av M om att gå ut och gå, vilket vi gjorde. Till en tapasrestaurang, där det blev tapas och öl och sen blev vi alldeles trötta. Nån slags idé fanns om att åka hem till mig och dricka vin, men tröttheten tog överhand och det var nog lika bra. Här ser nämligen ut som fan, jag skrattade för mig själv idag. "Fan vilken unkis jag är", tänkte jag och skrattade. Okej, han känner mig och jag behöver inte låtsas, men nån måtta får det ju vara.
Så nu dricker jag ett glas vin, själv, och ser fram emot morgondagen.

söndag 29 april 2012

Idag och veckan

Halsen är svullen, men jag är vid gott mod. Det är 6 dagar kvar, så jag ska nog hinna vila mig i form. Efter repet idag då, förstås.
Det är lite tråkigt att vila rösten, dock. Nu inser jag hur mycket jag faktiskt går runt och sjunger på dagarna, nu när jag medvetet måste låta bli.
Idag alltså rep. Lite shopping också, måste hitta accessoarer till lördag kväll. Accessoarer kan även innebära en skinnjacka. Kanske. Imorgon shopping, fixa det sista inför helgen. Lösögonfransar och annat livsnödvändigt. Sen ska jag visst hinna med en lunchdejt också innan jag sätter mig i frisörstolen i tre ljuvliga timmar av prat, kaffedrickande och bläddrande i skvallertidningar. Och ryggmassage, de har det i stolarna i schamponeringen.
Tisdag, då blir det fika med fina J, förhoppningsvis. Vi har försökt få till det ett tag nu, det är inte helt lätt.
Sen är det bara att packa väskan och vänta på att det blir torsdag kväll.
Eventuellt ska jag försöka hänga med M också. Om han har tid, mellan tjejerna. Jag känner mig lite oprioriterad, faktiskt, och det svider en aning. Så nu får han höra av sig, eller snarare, nu får han komma med initiativ att ses. Hörs gör vi ju fortfarande i princip varje dag.

Nu är kaffet uppdrucket och det är time att ge sig in till city. Håll tummarna för att jag hittar den där skinnjackan!