ledig lördag

Skulle ha filmat hela dagen, men det blev inställt pga sjukdom.
Så, plötsligt har jag en hel ledig lördag framför mig! Vad göra med all denna tid?

Jag tror det blir städa lite, köra ett JM-pass (jag har sån sjuk träningsvärk från yogan igår!) och sen gå på konsert vid tre. Sen titta igenom låtar och inspelningar inför heldagsrepet med kvartetten imorrn. Kanske hyra en film, om det inte är nåt bra på tv?

Så får det bli.

Utmaning - formtopp

Jag ska ge mig själv en utmaning.
Om ca 5 veckor står jag på scen igen och då vill jag gilla hur jag ser ut och kunna sjunga så bra som möjligt. Därför tänker jag så här.
Jag har ju Jillian Michaels 30-day shred hemma. 20-minuterspass, som är allsidiga och skitjobbiga.
Jag ska köra de där 30 dagarna. 10 med level 1, 10 med level 2 och 10 med level 3. Innan jag startar ska jag mäta mig på diverse utvalda delar, för att se vad som kan hända med måtten på 30 dagar. Jag ska även fortsätta med min yoga ca 2 gånger i veckan, samt börja löpträna igen. Jag vet, det låter mycket, men de första veckorna är löppassen ca 20 minuter de med, ca 3 gånger i veckan, så det är inte så mycket egentligen.
Vad gäller kosten så ska jag äta mat.Lagom mycket. En portion per mål. Mycket protein och långsamma kolhydrater. Massor av grönt och lite frukt. Blir jag toksugen på choklad så får jag göra varm choklad på lättmjölk, det räcker faktiskt ganska långt.

För vet ni? Jag är värd att komma i form.

Idag blev det yoga.
Imorrn är det yoga.
På lördag kör jag första JM-passet.

Nu kör vi!

Grattis till mig!

För idag är det min dag. Säkert många andras också, men för mig är den såklart mest min.
Jag har fått massa hälsningar från diverse sociala medier, sms och samtal. Till och med ett litet kort damp ner i brevlådan, från farmor.
Så fick jag en present från skatteverket också, massa pengar tillbaka på skatten. Hej, Hawaii!

En lite mindre kul grej är att jag lyckats dra på mig luftrörskatarr. Eller om det är pollenskit. Jag kände av det i helgen och igår, men tänkte att det var lite ångest för jobb och allt. Det gick förresten bra att jobba igår, jag tänkte väl ca 5 gånger att jag måste byta jobb och det är inte säkert att jag får gå ner i tid, men det var ändå ok. På kvällen åkte jag och M och slängde tjocktv:n, försökte shoppa lite och åkte sen hem och kopplade in smaltv:n och drack te. Då mådde jag ok, men kände mig lite grötig. Inatt vaknade jag av att jag inte fick luft.
Otäckt. Så det blev att stanna hemma idag. Tyvärr missar jag det akutinsatta mötet på jobbet. Jag som är så nyfiken. Förmodligen har vår VD sålt företaget, eller gått in i väggen. Vi får se, jag får ju reda på det så småningom.

jag vill tro att det blir bra, att det löser sig till det bästa!

Jag har lite söndagsångest.
Eller nej, det har jag inte.
Jag har jobbångest. Mycket.
Jag skulle så gärna vilja ta den lätta vägen och ringa min doktor imorrn och be honom sjukskriva mig en vecka till. Men jag vet ju att det inte blir bättre av det. Då blir det bara mer ångest till nästa måndag. Inte värt. Bättre att ta tjuren vid hornen. Nu har jag det här jobbet, då får jag göra det bästa av situationen. Helt enkelt.

I påsk ska jag sätta mig med pappa och lägga upp en plan för hur jag ska söka jobb, som jag faktiskt vill ha, framöver. Jag har hittat några jobb i Platsbanken också. Ska söka som bara den, så får vi se vad livet ger mig. Och hålla isär jobb och fritid så mycket jag kan den här våren. Göra ett bra jobb när jag är på plats, skita i jobbet när jag inte är där.
Blunda, kliva ut och lita på att det löser sig till det bästa...

jetlag

Precis så känns det att ställa om klockan. Den här segheten, mosigheten, som jag får när jag rest nånstans långt borta med andra tider på dygnet. Den får jag av sommartiden.
För igår var det verkligen inget festande att tala om, så det beror inte på det. Det var inget festande alls. Jag var alldeles lagom seg efter festandet i fredags. Igår tillbringades dagen i soffan, utom ett kort avbrott för yoga på förmiddagen och promenad på kvällen. Skönt, men jag blir ofta lite ångestladdad efter en sysslolös dag. Fast jag jobbar på att bara njuta av det. Det är ju skönt, bara det inte blir för många såna dagar. Och det blir det ju inte, i mitt liv...

firande

Hemma.
Proppmätt och trött efter att ha firat M's födelsedag med öl och pizza.

Jag är så glad för honom. Att det blev som det blev. Att jag vågade bjuda in honom, där i höstas. Att jag vågade öppna mig och att han vågade stanna. Att han är lika glad som jag över att vi känner varann ("trots att jag får en avhyvling då och då", som han sa idag. "Det kommer på köpet" sa jag).

Och fördelen med att gå ut med en kille som är en kompis och inte en dejt.. Man kan äta precis vad man vill och be om doggybag när man inte orkar äta upp, utan att bry sig..

Det här med jobb

Alla på jobbet har blivit kallade till ett möte på tisdag.
Min kollega visste inte vad det rörde sig om, bara att alla blivit kallade. Känns inte som att det är något positivt.

Jag pratade lite med min far igår, om det här med jobb. Han är klok min far, dock extremt irriterande ibland. Oftast för att han har rätt.
Han hade många bra idéer om vad för slags jobb jag skulle passa för, samt framförallt hur jag kan göra för att hitta och förhoppningsvis få dessa jobb. Det är bra med en pappa ibland. Jag behöver våga lite mer. Våga se vad jag har att erbjuda och våga tala om det för företag jag vill jobba på. Känns både läskigt, men roligt.

Än så länge jobbar jag ju dock på det jobb jag gör. Såvitt jag vet. Jag har provanställning fram till i juni och jag blir väl inte helt förvånad om de inte vill att jag stannar. Inte för att jag inte är bra eller för att de inte gillar mig, för det är jag och det tror jag de gör, men för att en person som är skör blir till en belastning. Sen vet jag ju inte om jag ens vill fortsätta om de erbjuder mig. Det tar jag ställning till då. Håll nu bara tummarna för att jag får jobba 80 % våren ut, så jag kan göra ett bra jobb sista tiden och inte slita ut mig helt på kuppen!

Nu är det vår!

Alldeles nyss lämnade jag in min gamla cykel på vårstädning.
Den lilla farbrorn med rolig accent sa att det skulle kosta runt 600, men då fixar han rubbet. Jag tyckte det var en bra deal. Det är ju inte ens ett 30-dagarskort här i stan. Cykeln är klar på fredag, så förhoppningsvis kan jag cykla till jobbet redan på måndag.
Annars funderar jag på om jag, mitt uppe i allt, kanske har en lite för tidig 40-årskris. Jag funderar väldigt mycket på vem jag är och vad jag har åstadkommit. Just nu är det inte så kul, men jag försöker öva på att se det som faktiskt är bra.
Kämpar vidare...

konsten att göra i princip ingenting

Tillbringar dagen tillsammans med gnällkatten ute hos pappa. Rätt så soft, även om det kändes sådär att det snöade horisontalt när jag körde hit. Nu har det slutat snöa, men vitt pulver ligger kvar och termometern visar på minus. Jag hade tänkt ta en promenad i skogen, men latmasken slog över. Imorrn. Då ska jag se till att ha varmare kläder så jag fixar att ta mig ut.
Fast jag har hållit mig från sötsaker idag, i alla fall! Det känns bra, en sak i taget. Nästa steg blir att begränsa matintaget igen.

Så, istället för att promenera i iskalla vindar, har jag suttit här framför datorn, fixat lite med mail och chattat med hansombaravillhasex. Eller vad jag nu ska kalla honom. Visserligen har vi fortfarande sex ibland, men framförallt chattar vi. I princip varje dag. Om allt. Jag pratar nästan lika mycket med honom, som med M, och det vill inte säga lite. Nu var han lite purken för att jag varit borta i helgen och inte kunnat kolla youtubeklipp och dissa livesändningar med honom. Märklig relation, fast ganska rolig på sitt sätt.
Apropå M, så har vi inte setts på ett tag. Inget medvetet, det har bara inte blivit. Bägge har haft mycket, men det känns lite konstigt, konstaterade vi igår. Vi saknar varandra. Så vi får väl göra nåt åt det, I guess.

Nu ska jag åka hem och ta vägen förbi lokala Thaien. Är sjukt sugen på kyckling i röd curry...

och nu är jag lite trött..

Intensiv helg.
Det är tufft att sjunga i en kör på så här hög nivå, särskilt när man är lite skör, för vi jobbar så sjukt hårt hela tiden. Det är tuffa krav, både från musikteamet (som jag iofs är en del av) och inte minst från mig själv.
Samtidigt finns även så himla mycket värme och kärlek. Lördagskvällen var en av de bästa på länge.
För att inte tala om idag, när vi var några som hade lite nedvarvning på en restaurang i Gamla Stan. Jag har inte skrattat så här mycket på jag vet inte hur länge. Så gott det gjorde.
Annars har jag varit ute hos pappa och vattnat katten i fredags. Jag ska dit igen imorrn. Jag är lite orolig för honom, i lördags morse klockan 5, när jag släppte in honom och han klagade högt för att jag inte ville vara uppe och sällskapa med honom, så var det som att han snubblade till och inte riktigt kom upp. Fast sen bar jag ner honom till maten, han åt med god aptit och gick och lade sig i soffan, så jag tror han var ok. Men han är ju gammal, skruttet, fyllde 18 i november.. Åker dit imorrn, som sagt. Hoppas hoppas att han mår bra.

Jag mår ännu lite bättre. Fortfarande tufft, mycket känslor av olika slag att tampas med, men ett steg i taget...

Lite bättre

Känslan är fortfarande av misslyckande, men jag närmar mig en bättre känsla hela tiden. Vänner, familj och yoga hjälper mig.
Idag har jag bestämt mig för att jag ska lära mig officepaketet ordentligt. Det finns gratis onlinekurser som jag ska börja med. Känner jag att jag behöver mer, eller bättre vägledning, så ska jag satsa på en kurs på något av utbildningsförbunden. Jag inser nämligen att jag behöver kunna hantera office bra för att bli aktuell för mer administrativa jobb, såna jag vill ha nu. Så, då är det ju bara att utveckla sig, helt enkelt. Det är ju inte som att det är onödiga kunskaper.
Det känns skönt att ta konstruktiva beslut. Det hjälper mig också i måendet.
Nu ska jag strax iväg och sjunga hela helgen. Det hjälper också, att få vara i extrafamiljen.

Dagens 3 bra

¤ Fika och prat med fin vän
¤ Sol i alla fall halva dagen
¤ Tid att sitta i soffan och titta på inspelade serier

kräks

Jag känner mig så sjukt misslyckad just nu. Har blivit sjukskriven en vecka och kommer gå ner på 80% i april.

Känns som om det är fel på mig, som om jag inte klarar nånting. Klarar inte ens att jobba.

Känns som om alla pratar om mig, hur dålig jag är och hur jobbigt det är att behöva ha mig i sin närhet.
Jag vill ju orka. Vill vara bra.

och jag vet. Jag vet att det är en speciell situation, att det är flera som inte skulle orka.. Eller är det det? Kanske alla andra orkar? Kanske det är jag som är svag, som är dålig, som inte är bra nog?

Just idag vet jag inte.

att möta verkligheten

Jag tror jag får skita i det här med att jobba heltid och tjäna massa cash.
Jag är inte där än.
Så här som jag mår nu, det är inte bra. De kommer tätare och tätare också, dagarna. Tanken var ju att jobba heltid under våren, men jag tror inte jag pallar det. Risken finns att jag är sjuk minst en gång per månad av ren utmattning.
Kanske bättre att jobba 80% och få vara frisk och må bra? Jag kommer såklart att tjäna mindre, men eftersom jag har en ok lön, så blir det inte mindre än om jag jobbat heltid som vikarie.
Sen vet jag ju inte om de vill ha kvar mig efter provtjänstgöringen då. Men jag vill kanske å andra sidan inte stanna heller. Jag ska ju helt enkelt inte jobba med det jag gör nu, faktiskt.

När jag läser det jag skrivit ovan, så ser jag ju att det egentligen inte är någon tvekan om vad jag ska göra. Jag ska prata med min chef igen nästa vecka. Går det, så går jag ner på 80% från april. Annars är risken väldigt stor att jag trillar ner igen.
Det kanske är så, att det kommer nu. För jag har ju lyckats hålla näsan över ytan i höstas, kanske mycket på grund av att jag inte jobbat, men det kanske inte heller hade sjunkit in ordentligt.
Och nu gör det det.

Jag ska till min läkare imorrn, för en annan grej egentligen, men jag ska nog prata lite om det här med.

Blä

Har en rätt så shitty dag idag.
Blev dissad av lördagsdejten; "trevligt, men inget 'klick'" (hade nog inte spelat nån roll om jag väntat nån dag till med att messa..), hamnade i en stressituation på jobbet som jag hanterade sådär, pratade ut hos chefen och fick veta att mina kollegor är oroliga för mig för att jag verkar nere. Så jag känner mig väl rätt misslyckad idag helt enkelt. Funderar på om det var jävligt klantigt att börja jobba heltid pronto och skulle nog egentligen vilja gå ner till fyra dagar i vecka. Vilket skulle kunna funka rent tekniskt på jobbet, tror jag. Frågan är vad min ekonomi säger. Samtidigt kan ju inte pengarna få styra, för risken är att jag trillar in i väggen igen. Och då blir det inte kul.
Jag ska fundera på det här till första veckan i april, då har vi ett nytt möte, jag och chefen.

Nu räddar jag situationen genom att prova GB's nya glassar. Hjälper lite för stunden i alla fall.

så var den igång

Mastodontveckornas mastodontvecka har inletts...
Ni lär inte få speciellt mycket uppdateringar denna vecka. Jag har så sjukt mycket grejer ibokat, är dubbelbokad nästan varje kväll. Men det är lite roliga saker också, inte bara måsten.
Nåväl, vi hörs på andra sidan...

Har förresten inte hört nåt från lördagsdejten än. Ska kanske strunta i alla spel och bara skicka iväg ett "tack för senast"-sms?

Inget hångel

Mycket trevligt.
Mycket trevligt, men inget hångel.
3 öl och prat från 19.30 till klockan 1. Inga jobbiga tystnader.
Inget hångel.
Jag trodde nog det skulle hånglas lite. Var typ beredd på det. Lite sugen till och med.
Men inget hångel.
Men det kanske är normalt att inte hångla på andra dejten?
Jag vet inte, jag tappar kollen bland alla dejter och sexmail och grejer.
Han verkar intresserad. Jag menar, vi har ändå suttit där i ca 5 timmar och pratat. Oavbrutet. Fast vad vet jag.
Jag är i alla fall intresserad av mer.

Que sera och så vidare...

det blir faktiskt lättare när man delar

Det  var en jobbig dag, torsdagen, men den avslutades ändå fint. Vi var på hans stamställe och åt. Där hade också många av hans kompisar samlats, vilket liksom gjorde det hela lite lättare. Vi sörjer inte ensamma.
Jag drack några öl och blev lite full, på ett behagligt sätt. Fick prata om det ena och det andra och dessutom höra att han spökat lite nere på gymmet för en av hans kompisar. Kändes fint. Så bra det kunde bli, liksom.

Annars är det mest yoga. Igår kväll och nu på dagen. Jag klarar 25 bryggor nu. Inte helt i följd, jag måste pausa lite mellan, men ändå. Kan jag fortsätta så här så kommer jag att ha sjukt snygga armar i sommar.
Jag har löst melodikrysset och nu ska jag städa. För jag ska på dejt ikväll och om det blir såpass intressant... Så vill jag inte ha ostädat. Haha. Lite är det för att jag helt enkelt måste städa också, det ser ut som ett bombnedslag här.

Idag skulle min bror fyllt 34 år.

Det här är en tung dag. Det blir så påtagligt, jag kan inte riktigt värja mig.

Fortfarande så ofattbart, jag tänker hela tiden att jag måste köpa nåt tills vi ska ses ikväll. Vi träffades nästan alltid på födelsedagar och åt middag hela familjen. Ikväll är en plats väldigt tom.

jag tycker jag är duktig, faktiskt

Jag gick och tränade idag, fast jag var trött och ville slöa i soffan framför Top Model.
Inga yogapass så långt ögat såg, så det blev zumba istället. Jag borde nog träna mer zumba. Skaka loss höfterna lite. Visst börjar jag bli vigare nu efter all yoga, men det är stor skillnad på att vara vig och att vara mjuk, insåg jag idag. Tjejen bredvid mig var ganska rund och jäklar, hon kunde shaka! Så himla mjuk och dansant, jag blev helt distraherad. Tänkte att hon måste vara en jävel i sängen!
Och då är jag inte ens intresserad av tjejer.

Innan zumban lagade jag mat. En sån där "fan jag har inget hemma"-rätt. Tomatsoppa med linser, rökt kalkon och turkisk yoghurt. Gott blev det, nyttigt också. Vägde mig idag och hade gått ner ca 1 kg sen sist, fast jag inte fyllt i mina kalorier.
Nu är det bara att fortsätta. Bort med extralagret, fram med kurvorna!

nuläge

Berg och dalbana.
Just nu finns det ingen bättre beskrivning på mitt känsloliv.
Idag är det alltså rätt ok, trots att jag varit ganska trött.

Jag ska börja gå hos en terapeut igen. Jag har hittat en som är specialiserad inom sorgebearbetning och det är det jag behöver mest just nu. Jag vill arbeta med relationsbiten också, men just nu är det sorgen som är akutast, för jag upplever att jag har fastnat. Jag har liksom ingen att prata med. Eller så vill jag inte. Mamma och pappa vill jag absolut inte prata om det med, jag blir mest arg när de gör det ändå. Och så får jag dåligt samvete för att jag är en dålig dotter, som fräser. Kanske kan jag balansera bättre om jag får prata med nån annan om det, nån som kan guida mig lite i det här. För jag sitter fast och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Just nu är det skitjobbigt, ögonen tåras så fort jag ser, känner, tänker på nåt som har med honom att göra. Att han inte finns. Säkert också för att det är hans födelsedag på torsdag. Första, sen olyckan.
Så, kvällen ska jag ägna åt att fylla i ett formulär, som måste skickas in, sen börjar jag väl om nån vecka eller två. Förstod precis att jag kan få tjänstledigt utan lön för en sån här sak. Ska se om jag kan/vill utnyttja det. En timme i veckan blir ju inte så mycket i pengar, men det kan vara värt det i tid...

Annars är det.. Ja, jag vet inte. Jag ska väl träffa den där försiktige killen igen. Fast vet inte om det blir nu i veckan. Skulle vilja träffa den där andre också, samtidigt så tror jag att han är en multidejtare. Fast vem kan klandra honom, egentligen? Jag multidejtar ju själv i perioder.

jag skriver av mig. Ni har förmodligen läst det förut.

Jobbiga känslor motas bäst med motion.
45 minuters promenad i solen + 90 minuter yoga känns alldeles rätt.

Har en konstig dag. Vaknade med en bra känsla, sen gick det utför. Ville vara social, men ingen ville vara social med mig. Visst vet jag att det inte har med mig att göra, men känslan finns där. Känner mig ensam och liten. Och rädd. För jag känner igen symptom och jag blir livrädd. Jag vill inte dit igen.

Jag längtar efter att höra ihop med någon också. Att ha någon att ha vardag med. Nån att vakna med, att äta frukost med, att gå en söndagspromenad med.
Fast det där är jag också rädd för, för jag vet ju att det så sällan är så där, som man tänker som singel. Den där personen som man lever med kanske vill sova skitlänge istället för att gå upp och äta frukost. Han kanske inte alls är sugen på att gå ut och gå, han kanske vill träffa en kompis istället, eller kolla på tv och då blir jag besviken och ledsen. Och så blir jag den där slutna, lite bittra personen som försöker fixa allting. Den där som jag inte vill vara.
Det är jag livrädd för. Egentligen är det så mycket lättare att vara singel.
Fast jag vill inte vara singel.

Jag vet att jag är osammanhängande. Fast på nåt konstigt sätt får jag lite mer reda i mitt huvud av att skriva det här. Att skriva av mig och att motionera.
Oslagbart.

Balans

Det är ju min strävan, min önskan och mitt mål.
Att finna balans. Balans i jobbet, balans i det sociala, balans i relationer, i kärlek...
Balans i livet.

Idag känns det som om jag balanserar bra. Vaknat av mig själv efter 8 timmars sömn, lugn frukost med kaffe och melodikryss. Sen yoga för att ta han om kroppen och själen. Senare gig med kvartetten och efter det öl med en god vän som jag inte träffat på länge.

Än så länge känns planen mycket bra.

den vackraste utsikten

Dejt med han som jag mailat så länge med.
Promenad med fantastisk utsikt över Stockholm. Den vackraste vyn nånsin, nästan.
Samtal om högt och lågt.
Ett glas i en hotellbar.
Tre timmar gick fort.
Och ändå...
En mycket försiktig man. Men även en mycket.. Imponerad man. Han tyckte liksom att jag var så bra hela tiden och eftersom jag är knäpp i huvudet så undrar jag såklart vad det är för fel på honom?

Kanske bara ska skärpa till mig. Inse att det går att tycka att jag är bra. Inse att om en kille är snäll och försiktig och lite blyg, så behöver han inte vara töntig, utan kan vara en bra kille.