mitt ego presenterar sig

Hej.
Det är jag som är Antoinettes ego.
Jag tror att allt kretsar runt mig. Allt. Vilket humör någon än är på, hur någon än agerar, vad någon gör... Allt har med mig att göra. Till exempel blir jag jättefrustrerad när en vän som har det tufft, inte vänder sig bara till mig, utan söker tröst även hos andra. Sen att vännen ringde mig först av alla, det spelar liksom ingen roll. Jag blir sårad och stött när vännen tröstar sig i annat sällskap, såklart. Det är ju mig det handlar om, eller hur?
Sen är det ju väldigt synd om mig emellanåt. För det är ju ingen som tycker om mig, ingen som bryr sig. Jag är så himla ensam. Eller... Hur var det nu.
Sen är jag ju lite bättre än alla andra också, förstås. Egentligen. Fast jag är rätt dålig också. Jag är liksom mest av allt.
Jag lever på bekräftelse, det är mitt bränsle. Se mig, hör mig, bekräfta mig.
Ibland får jag inte så stort utrymme. Då krymper jag, gömmer mig.
Men så plötsligt blåser jag upp mig igen, syns, hörs och snurrar till det.

Fast nu är det nog dags för mig att backa lite igen. Motvilligt, men ändå.

kompisar från förr

Vissa människor bara känns så självklara. Som att det inte alls gått 7-8 år sen man sist sågs. Som att det bara var ett litet tag sen, sådär lagom mycket så att man har massor att prata om.

Så var det att träffa min gamla pluggkompis idag. Vi satt i drygt tre timmar och bara pratade, pratade och pratade. Om kursen vi gick för längesen, om övningar vi gjort, om singelskap och förhållanden (mitt singelskap, hans förhållande), om terapi och att jobba med sig själv, om träning och yoga, om att vilja pröva sina vingar och starta eget men inte riktigt våga, om sorg och glädje, om att inspireras... Det var ett häftigt samtal, nästan organiskt i sättet det böljade fram och tillbaka mellan samtalsämnena. Så där så att vi bägge två var tvungna att säga det flera gånger; "vilket häftigt samtal detta är!"

När vi skulle gå och ställde oss upp så bara tittade han på mig, tog mitt ansikte i sina händer och gav mig en smällkyss på mungipan. Sen kramade han om mig i säkert 5 minuter.
Han är en väldigt fysisk person, den här mannen. Han har lätt för att ta i folk, det är naturligt för honom. Jag minns att det stressade mig lite då, när vi hade kontakt senast. Nu kändes det bara så himla gott.

Jag är så glad att han hittade mitt nummer i telefonen och sms:ade på vinst och förlust.
Jag tror det blev högvinst.

som vanligt

Men ja!
Jag måste bara få saxa ur en kommentar från förra inlägget, för den är så klockren;
"Inget är förändrat. Du vill fortfarande inte vara ihop med honom och du är bara hög nu på att ha fått vara nära någon som du tycker om och som tycker om dig. Men inte som pojkvän/flickvän och det vet du" 
Ja. Precis så! Tack Saga, för att du sätter ord på det som är. Du känner mig..

Förresten tror jag det är lugnt. Jag har precis varit där, hos M. Han ringde, för han hade fått veta en jobbig grej, som jag inte kommer skriva om här eftersom det här är en blogg om mig och inte om honom. Så jag sa: "Jag kommer över", åkte dit och vi pratade skit, drack te, åt mackor och kollade tv. Som vanligt. Så nu kan jag släppa det där.

It's complicated..? Or is it just me? Ja, förmodligen...

Idag har jag lite ångest ändå.
Inte för det som hände, mest för att om det blir konstigt. Och för att jag fortfarande är lite bakis, man skall icke förakta den kemiska effekten på psyket... Jag kände att jag ville höra av mig, så jag skickade en länk till honom, en låt vi skrattade åt i lördags. Vi gör ju så ibland, skickar länkar på grejer. Jag har inte hört något från honom än. Det är iofs inte ovanligt att det går några dagar utan att vi hörs. Ibland är han skitdålig på att svara på mess. Jag kan bli galen på det även i vanliga fall, senast förra veckan, men det är klart att det blir lite känsligare nu.
Dumt nog, för det är ju inte så att jag vill att nåt ska förändras. Jag vill ju bara att det ska vara som vanligt.
Men jag kan bara svara för mig själv, mina känslor och vad jag vill. Skulle han av någon anledning inte vilja hänga lika mycket eller på något annat sätt, så kan jag inget göra i alla fall.

Fan, jag visste ju att det här skulle komplicera saker och ting. Eller är det jag som sitter och vecklar in mig? Det kanske inte alls är komplicerat egentligen. Förmodligen inte. Förmodligen överanalyserar jag. Igen. Nu vill jag bara att det ska gå nån vecka och så ska det bli som vanligt igen! Så!

Annars hände en rolig sak imorse när jag just slagit upp mina blå. Jag fick ett mess från en gammal pluggkompis. Vi hördes en del efter kursens slut, han bjöd på en helt fantastisk lunch en gång, bland annat. Kanske hade vi en liten flört också, väldigt outtalad, men ändå. Kanske var det det som gjorde att jag drog mig undan en aning och att vi tappade kontakten. Men så idag kom det då ett mess. Ett mess med ett förslag, som vi ska prata vidare om över lunch imorgon. Det ser jag fram emot.

Ooops...

För att citera en känd popsångerska...

Ni vet ibland när man dricker massa alkohol? Ni vet att man säger att där spriten går in går vettet ut och allt det där? Att saker plötsligt känns som en väldigt bra idé, fast man sagt till sig själv innan att det nog verkligen inte skulle vara nån höjdare?

Ja. Just det.

Igår kändes det tydligen som en jättebra idé att ha sex med M. Och sen kändes det tydligen som en jättebra idé att ha det två gånger till i morse. Skadan var ju redan skedd, så varför inte passa på?

Det är väl inte så farligt egentligen. Jag visste att det skulle ske nån gång, det har byggts upp ett tag nu, de senaste gångerna vi setts. Sist vi sov tillsammans och kliade varann på ryggen, fast ryggen satt väldigt långt ner, till exempel. Så när han tackade nej till eget täcke, så förstod jag väl nånstans i mitt alkoholdimmiga sinne att det skulle bli åka av. Och jävlar vad vi åkte.

Det är det som stör mig lite. När vi hade sex senast, när vi precis träffats för lite drygt ett år sen, så minns jag det som att det var okej. Lite fumligt, men okej. Rätt bra att ha i backspegeln när man ska försöka ha nån slags platonisk vänskap.
Nu känner vi varann. Jag känner mig trygg med honom. Nu var det jävligt bra sex. Det stör mig lite, det förändrar bilden jag hade. Det var bättre med minnesbilden att det var fumligt okej.

Men jag tänker inte ångra något. Det är ju liksom ingen mening med att göra det. Jag har haft bra sex, tack för det och så går vi tillbaka till det platoniska, för jag kan inte ha bra sex med nån jag tycker så mycket om. Då blir det förvirrat och jag vill inte, säger inte, bli kär i den mannen. It's not meant to be, inte här och nu i alla fall.
En gång om året kan väl vara ganska lagom i vårt fall.

Fast nästa gång kan det få hända i en annan del av min cykel. Min säng såg ut som om någon styckmördats i den. Inte ens det stoppade oss...

Nu är jag bara lite rädd att det ska bli konstigt mellan oss. Att det ska bli outtalade frågor, missförstånd om känslor. Jag tror inte det, men det vore så tråkigt.

Fast jag har haft bra sex. Bortsett från allt annat så är det väldigt nice.

som tur är

Men det blir bättre.
Det är bättre, till och med.

En mycket bättre dag igår, som avslutades med en liten släktträff på finrestaurang.
Sedan sov jag som en kratta. Vaknade med ont, ont ont, flera gånger. Varje gång tog jag starka värktabletter, så imorse var pupillerna som nålshuvuden och det blev frukost framför x-faktor istället för yoga.
Och så har dagen gått. Med tv, dator och bok. Regn ute, men varmt och skönt ute.
Ikväll får jag besök, så det blev ett litet ryck med disken, som stått ett tag i diskhon. Ska väl rycka tag i mig själv också snart, så jag blir hyfsat presentabel.

skulle det inte bli bättre dagen efter en riktigt pissig dag?

Jag är så väldigt, väldigt ledsen.
Hela dagen har tårarna legat och bränt precis bakom ögonlocken. Det är en lite avvaktande stämning på jobbet efter vår lilla dispyt igår. Inte lika... Hjärtligt som annars, kanske.
Det är inte därför jag är ledsen.
Livet känns bara så himla svårt. Jag känner mig bara fel och det känns som om folk försvinner. Att jag inte är värd att stanna hos, inte är rolig, intressant eller spännande nog. Sen skam för att jag tänker så.

Fast det är ju inga sanningar, jag vet det. Det är mina knäppa tankar, som jag vet inte är fakta, inte ens i närheten.
Det finns massor av folk som tycker om mig, trots, nej FÖR att jag är den jag är.
Just nu går det i vågor. Fem minuter tröstlös gråt, fem minuter av insikt om hur det egentligen är. Om och om igen.
Men det är inte bara den där sjuka självömkansledsenheten. Egentligen är den bara en liten fjantig del. Det är sorg. Ren sorg. Den har varit borta ett tag. Undanstoppad, jag har inte orkat.
Och nu kommer den. Den bara väller ut och jag kan inte göra något åt det. Fulgråt.
På något sätt är det lite skönt också. Att fulgråta. Ut med skiten bara. Lite som en rening.

Skit, piss och helvete

Ibland är det bara en sån där jävla pissig dag.
Det var det idag.
Jag är ledsen för att det känns som att min chef inte tycker att jag prioriterar mitt jobb rätt.
Jag är ledsen för att en vän verkar må dåligt och visar det genom att dra sig undan, vilket sårar mig enormt.
Jag är ledsen för att det känns helt jävla omöjligt att träffa nån som älskar mig just som den jag är och som jag älskar tillbaka.
Jag är ledsen för att jag har PMS.
Jag är ledsen för att min bror är död.

Jag är glad för att jag ändå har så många jävla bra människor i mitt liv.
Jag är glad för att jag får sjunga och för att jag har ett sammanhang.

Men just nu, precis just nu, tar det ledsna ändå överhanden.

the shallow in me

Så var det dags igen.
En dejt.
Fixa håret, sminka mig, välja kläder. Inte för uppklätt, men ändå nåt som framhäver det jag vill framhäva.
Förväntningar. Inte ha för höga, men tänk om det här ändå.. Om det kunde vara Han, med stort H, den här gången. Tänka på att inte döma för snabbt, det måste inte alltid säga klick precis på en gång.

Och så ses vi.

Det är trevligt. Vi är bägge två bra på att hålla igång en konversation. Vi har saker att prata om. Tre timmar går ganska fort och ölen är god. Och jag skulle så gärna vilja, men jag kan inte ta mig igenom min egen ytlighet. Han är inte ful, inte så. Han är bara inte alls min stil. Inte nånstans och jag kan inte se mig själv tända på honom, kyssa honom. Inte nu, inte efter fler dejter, inte alls.
Så vi tar tunnelbanan tillsammans, eftersom vi bor åt samma håll och på perrongen säger vi "tack" och "det var trevligt" och "det får vi göra om, kanske en promenad" och jag tror vi bägge vet, att det där, det är allt det blir.

Och så är jag tillbaka på ruta ett.

En helg, en vecka, ett liv

Helgen har varit full med sång. Hela lördag, hela söndag. Ja, hela onsdag kväll och torsdag kväll med, det började redan då.
Det här med att ta det lugnare efter resan... Fast jo. Lugnare är det ju. Inte samma press på just mig. Och det är roligt. Svårt, utmanande, frustrerande och så himla roligt.

Dagarna går. Att jobba halvtid är enormt skönt, men svider i plånboken. Nån gång måste jag ta tag i det där, men inte den här veckan. Inte imorgon i alla fall. Jag har fortfarande råd.
Killar. Män. Jag ska träffa en imorgon. Vi har mailat nån vecka, han verkar intressant, men samtidigt.. Mina knäppa tankar vill få fotfäste, undrar vad han gör där om han är bra. Jaa. Vad gör jag där? Om det ska vara så, liksom? Jag ser inte direkt mig själv som en social paria, ändå hänger jag på dejting sajt.

Vi får se. Öppet sinne!

Och jag är så himla färdig med att vakna ensam på söndagsmorgnarna.

man väljer vänner, inte släkt

Telefonen ringde för nån dag sen. I andra ändan var en av de bästa, en av favoriterna. En av dem som hängt med längst. En av dem som alltid finns kvar.
Vi pratade ett tag, kom ikapp. Han är heltidsarbetande småbarnspappa, jag gör det jag gör, så vi ses inte så ofta.
"Vi ska gå på julbord" sa han. "Kommer du ihåg det? Ett riktigt gammaldags julbord."
Jo, det kom jag ihåg att vi pratat om och det vill jag gärna. På jobbet får vi ju inget i år och på själva julafton är jag i ett helt annat land än Sverige och äter förhoppningsvis helt andra saker än sill och julskinka.
"Ja", sa han. "Jag sa till min tjej att hon kunde ta med sin syrra, så kunde jag ta med min. Fast då kom jag på att den jag menade inte var min riktiga lillasyrra, jag menade ju dig."

Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det.

Min storebror by choice. Jag är inte helt ensam ändå.

Mitt liv som film

Annars är det ju ganska bra.

Jag är sugen på att träffa nya människor. Jag behöver det. Män. Jag fastnar annars. Med han den där som är min vän, fast på något sätt mer. Och som jag egentligen inte vill ha på något annat sätt än det vi har idag, för det är inte vår tur, om det nu nånsin blir det. Det får jag bevis på nästan dagligen och det är helt okej.
Men.
Om mitt liv vore en chick-litfilm, då skulle det bli vi i slutet. Det skulle vara så upplagt.
Såhär:
Flicka och pojke lär känna varann genom dejtingsajt. Hörs via nätet i flera år, träffas till slut under stormiga (i respektive liv) omständigheter. Bor ihop under en period. Lär känna varann på riktigt. Har sex nån gång, men inser att vänskapen är viktigare.
Han; poppis bland brudarna, dejtar vilt. Har alltid nån tjej på g. Desillusionerad, tror inte på äkta kärlek längre.
Hon; lite rädd för det där med förhållanden, halvtaskig självkänsla, har svårt att komma igång med dejtandet. Trots det en romantiker.
De skämtar om att de borde hålla sig till varann. Bo tillsammans. De trivs ju ihop, så varför inte? Måste det finnas massa kärlek med i bilden, säger han. Ja, det måste ju det, säger hon.

Han träffar en tjej som han håller ihop lite längre med, men tror fortfarande inte på kärleken.
Hon börjar dejta lite mer seriöst, vill verkligen träffa någon nu. Han vill inte att hon ska träffa någon säger han, halvt på skämt, för då har hon ju inte tid med honom. Så du ska ha nån men inte jag? säger hon. Ja, kan tyckas egoistiskt, säger han, men så är det.

Hon träffar någon. Någon som det känns seriöst med, någon hon faktiskt kan bli kär i.
Han inser att det han känner för henne är kärlek. Nu gäller det att få henne att förstå att hon vill ha honom och att det här är på riktigt. Eftersom detta nu är en film, så kan han såklart inte bara säga det rakt ut.
Men, i slutändan, efter förvecklingar, förvirringar och förändringar så står det klart, de kan inte låta varandra vara. Precis när man tror att det är kört, att de aldrig ska ses mer, då vänder det. Filmen slutar i rosenrött och med ljuv musik som tonar bort tillsammans med eftertexterna.

Fast livet är ju ingen film.
Och jag är faktiskt inte kär i min vän, även om han betyder massor. Och han är definitivt inte kär i mig.
Men det är ändå lite lustigt att se det utifrån...

Mamma

Varje gång hon hälsar på drabbas jag av det.
Det dåliga samvetet.
För att jag inte räcker till. Inte orkar vara den där roliga dottern, inte hittar samtalsämnen som räcker till, inte kan vara "kompis". För att jag hittar fel, letar efter dem till och med. För att jag säger fel saker, påpekar onödigheter och för att jag blir irriterad. För att jag känner mig trängd. För att det bara är jag kvar som kan ta det och då måste jag liksom dubbla. Finnas där dubbelt så mycket för att min bror inte gör det. Och jag blir trött av det. Blir snäsig, kort i tonen. Sen, samvetet. Varför kan jag bara inte hålla igen?

För samtidigt älskar jag henne. Annars hade jag väl inte brytt mig. Jag älskar henne och är stolt över henne, hon är stark och hon uträttar så mycket. Hon är en förebild och uppskattad av sina vänner. Hon har många vänner.

Ändå funkar det inte riktigt. Och hon vill så gärna, hon försöker.
Men en del av anledningen till att jag är som jag är, är ju just för att hon är den hon är.

Jag antar att det är det som är pudelns kärna.

Dejting - all over again

Igår aktiverade jag mitt konto på dejtingsidan igen.
Nästan genast fick jag ett mail från en kille jag mailade med en del innan jag gick ur.
Över hälften av namnen i online-listan var bekanta.

Det är sorgligt på något sätt. Vad är det som gör att en del är kvar, år efter år? Jag är ju själv en del av den listan, även om jag pausar emellanåt. Men vad beror det på? Är vi för kräsna? För ytliga, sållar vi för mycket? "Nej, han snusar, nej, hon har barn. Han har ingen högskoleutbildning, bort med honom!" Eller är det helt enkelt så att de flesta inte är ute efter nåt seriöst?
Jag sprang på en flashback-tråd igår, som handlade om hur man bäst hittade ligg på dejtingsidor. Vad man skulle skriva och inte skriva. "Ljug så mycket som möjligt" var ett råd.
Underbart. Det gör mig verkligen peppad att ge mig ut i nätdejtingen igen.
Å andra sidan.. Jag vet vet att jag behöver träna upp mig lite. Komma ut, flörta och prata. Okej, få bekräftelse, jag är inte större än så.

Och jag är väl romantiker då, för jag hoppas fortfarande att det ska finnas nån vettig människa där på sidan.
Hoppas bara att jag inte sållar bort honom...

Home sweet home

Jag är hemma.
Ensam. Det är skönt, men lite tråkigt.
10 dagar med folk omkring mig 24/7, man både vänjer sig vid det och längtar efter ensamheten.
Det har gått bra. Fort, har det gått, samtidigt som det kändes som om jag var där hur länge som helst. Man skapar rutiner.
Och det gick... Bra. Okej. Inte så bra som vi ville, men okej för att vara första gången. Nu måste vi kvala till nästa år, det känns lite jobbigt. Det borde gå bra, ändå. Om vi gör som vi ska, så går det bra. Vi blev övertända nu, tog i för mycket. Nu måste vi backa lite. Back to basics. Men det ska bli roligt, faktiskt. Vi vet vad vi ska göra och vi har en plan för hur vi ska göra det.

Nu tänkte jag börja ha ett liv igen. Fortsätta gå ner i vikt. Träna. Dejta.