första för i år

Första joggingturen för i år avklarad. Så. Skönt. Eller joggingtur... Nån slags powerwalk, blandat med extremt långsamt lufsande. Men, det är en start.
Extra skönt var det eftersom jag haft en rätt pissig dag idag. Jag vet inte. Jag är trött. Tålamodet är noll, något som blir extrem märkbart och jobbigt i mitt jobb. Vet inte om det är PMS på gång, om det är baksmälla från allt firande eller jetlag från sommartidsomställningen, men allt känns grått och trist. Jag kan inte glädja mig åt andras kärlekslycka just idag, inte ens glädja mig åt att jag själv dejtar en snubbe som faktiskt verkar gilla mig rätt mycket. So far.
Så jag behövde jogga.
Jag inser att det finns flera fördelar med springandet. Dels får jag röra p mig, alltså skapa endorfiner och make my self happy, så att säga. Dels får jag lyssna till en massa bra musik, vilket också gör mig glad. Jag glömmer ju lätt att sätta på musik här hemma, behöver vila öronen efter jobbet.
Sen gör det ju inget att jag stretchar efteråt. Jag har blivit galet stel, märkte jag idag.

Jaja, skit i det. Nu ska jag fixa mat, ta ett varmt bad med en av mina badbomber som jag fick i fredags och gå och lägga mig tidigt.

Gonatt från tanten.

På andra sidan

Nu är jag på andra sidan. Fyra Nolla.
Igår var firande hela dagen lång på jobbet och goda hamburgare och bra konsert med vänner på kvällen. Plus en påbörjad familjefejd, men jag orkar inte ens dra det här just nu.
Ikväll är det fest på restaurang och jag har en skräckvision om hur jag sitter där helt själv och ingen kommer.
Märkligt det där. Men, jag har en back up, dejten lovade att jag fick ringa om det inträffade. Vi sågs i tisdags. Lite trevande puss när vi träffades, italienskt, vin och hångel i väntan på nattbussen. Han fick inte följa med hem, men han får nog det nån gång.
Den där parentesen krånglade till det. Den, och att jag hade nån slags märklig chattkonversation med M nu också, med insinuationer om jag vet inte vad. Så i ren självbevarelsedrift var jag tvungen att skriva det där om skräckvisionen och dejten. Jag vet, larvigt. Men nödvändigt. Jag har en lätt tvådagarsbaksmälla och är skör. Insåg just att jag firar min 40-årsdag och min bror kommer inte att vara med och det är jättefel.

Jag är i alla fall snygg i håret, då jag spenderat tre timmar och väldigt mycket pengar hos min frisör. Tur att han är värd det. Dessutom fick jag en inbjudan till grillmiddag i sommar, det gjorde mig glad.

Nej, dags att fixa till sig och dra. Få se om jag måste ringa back upen..

lite kort

Lång dag. Trött. Men glädjen när en kollega blir glad för att jag kommer stanna i alla fall ett år till som det ser ut. Varmt bad och halvstorm ute.
Och imorgon är det dejt.

Inte noja

Jag jobbar stenhårt på att vara i nuet. Inte fara iväg, varken åt det ena eller det andra hållet. Inte dissa, inte hissa. Det ska erkännas att jag är rädd att hamna i sms-träsket igen. Bygga upp något via sms, som det blev i somras.
Hittills tror jag ändå att det går ganska bra. Jag nojar inte hälften så mycket, som då. Pratar inte lika mycket om det. Är kanske inte (ännu) lika hooked heller. Men jag ser fram emot att träffa honom. Imorrn kommer han hem, men då är jag upptagen, så det får vänta någon dag.

Och sen idag. Parantes. M kom hit. Det är hans födelsedag, men han ville inte göra något. Han har det lite tungt just nu, så vi bara chillade. Låg i soffan. Kramades lite. Och sen.. Jag tänkte hela tiden att jag borde säga Det här är nog ingen bra idé, men det var så skönt att ligga nära någon och jag tänkte att jag nog kunde hantera det och avstyra mer påtagliga inviter och sen förrådde min kropp mig totalt och jag bara Men det är nog inte så farligt. Så vi är på väg in till sängen, men just då petar han sig i ögat, och eftersom han precis gjort en ögonoperation så blir han jättenojig och det blir värsta turn offen. Så det blev inget. Lika bra det, inte för att det blir nåt drama mellan oss, men det är ändå lika bra. Det är ju fan att våra kroppar reagerar som de gör på varandra. I vanliga fall är vi inte så fysiska mot varann, kramas knappt, kanske just för att vi nånstans vet att vi har svårt att stoppa då. Slut parentes.

Fullspäckad vecka nu, men jag är ledig på fredag. Dagen efter 40, fast det är den dagen jag liksom drar ihop lite folk. Det kommer rätt många, runt 20 som ska äta och sen fler senare. Fast jag drömde inatt att jag satt där och ingen dök upp. Skräcken.

bra

Jag var trött igår. Möte på jobbet och så dejt efter det, nästan dömt att misslyckas. Tänkte att jag äter väl middag och åker hem sen. Lite som jag tänkte förra gången. Då kom jag hem halvett på natten, sista tunnelbanan. Igår missade jag den. Idag var jag ännu tröttare.

Han är inte skitsnygg, men han har ett trevligt utseende. Och han är lätt att prata med. Vi skrattar. Och han kysser bra.
Nu är han i en helt annan del av landet och kommer hem efter helgen. Vi messar och han svarar snabbt. Snabbare är jag.
Just nu känns det här bra. Jag vilar i det.

Finally!

Jag har hånglat.
Men eftersom jag är så jäkla vuxen så rymde jag inte till Paris (eller nån obskyr del av stan) utan tog nattbussen hem. Bara en sån sak. Jag tror aldrig jag tagit nattbussen förut.
Men det här är najs. Mycket najs. Jag behåller den här känslan.

snart kommer de på mig

Ni vet den här känslan av att man är en bluff och snart kommer nån att komma på en?
Den känslan fick jag precis innan jag gick hem idag. Ett mindre trevligt sätt att avsluta veckan och inleda helgen. En grej som hängt över mig jättelänge, en surdeg och dåligt samvete som jag borde löst för längesen. Det värsta är att känslan hänger kvar, jag har skitsvårt att släppa den, trots att jag vet att jag inte kan göra ett skit förrän på måndag. På måndag ska den här grejen lösas, så är det bara. Och det är mycket möjligt att det är jag som är boven i dramat, som har gjort fel, och ja. Då är det så. Ett fel vet jag redan att jag har gjort och det är att ha puttat ärendet långt bak i fixahögen. Det borde vara klart. Jag har försökt, det har jag, men det har gått långt mellan turerna och jag har uppenbarligen inte kunnat ställa de rätta frågorna. Usch!

Nej, nu får det vara nog. Det är bara ett jobb, ingen dör om det visar sig att jag har fel (kanske dör jag lite skämsdöden, eftersom jag hatar att göra fel) och livet går vidare. Bara det löser sig. Det gör det.

Om några timmar kommer mamma. Vi ska fira födelsedagar i helgen, hennes och min och jag ser faktiskt fram emot det. Gå på föreställning, äta middag. Hänga. Jag har köpt hem lite charkuterier, oliver och ost till ikväll. Sen tryckte jag två semlor av bara farten. Ångestdämpande, men jävligt onödigt. Nu när jag kommit en bit på väg. Men det är bara att ta tag i det, kan nog få till lite promenerande imorrn.

Jo, också var jag på dejt igår. Alldeles för länge. Åker nog hem vid 22, tänkte jag, trött som jag var. Kvart över tolv stod jag och väntade på tunnelbanan hem, med tre glas rödvin i kroppen. Han är trevlig. Inte jättesnygg, men inte oattraktiv. Vi ska med allra största sannolikhet ses igen och genast drar alla försvaren igång och jag börjar hitta fel. Ska sluta med det nu.

en fot i taget

3065 steg.
Laddade ner en stegräknare idag. Bara på eftermiddagen hade jag lyckats gå dryga 3000 steg. Imorgon ska jag ha den hela dagen på jobbet, jag har alltid undrat hur mycket jag egentligen går.

Bra helg annars. Jag känner mig friskare än på länge. Inser i skrivande stund att jag fortfarande har ont i halsen, men eftersom jag känner mig så mycket friskare rent allmänt så tänker jag knappt på det.

Och jag har gjort det. Gått med på en dejtingsida igen. En annan, den här gången. Lite mindre, lite snävare.. men hittills är jag ganska positivt överraskad. Vi får se.

Snett

Min kropp måste vara helt sned inser jag, när jag står framför spegeln och tittar på mig själv naken. Jag har en stor spegel i hallen. Den går inte att gå förbi utan att kasta ett öga i, inte ens då när jag kommer direkt från sängen, utan kläder. Dessutom tänker jag att det är bra träning, acceptera sin kropp och allt det där. Det gör jag ju i och för sig inte, men just därför är det väl bra att titta.
I vilket fall, en av sakerna jag inte riktigt kan acceptera är mina lovehandles (aka valkar) i sidan/ryggen. Det märkliga är att jag nu mest har det på en sida. Nästan inte alls på den andra.
Sned. Dags att räta upp sig.

Idag skulle min bror ha fyllt 36 år. Det är otroligt snett att han inte är här och kan fira sin dag.
Ikväll tar jag en öl för dig.

bekräftelse, tack för det

Sjuk och eländig. Verkligen inte till min fördel, när jag tittar mig i spegeln. Flottigt hår, rödsvullna ögon, röda blemmor mot den sjukbleka huden..
Därför känns det extra bra när jag lägger ut en bild från Hawaii som ny presbild på Fejjan och får över 80 likes. Jo jag vet, det är mina vänner som gillar den. Det är väl i princip skottpengar på den som inte gillar en kompis nya presbild, sånt man gör bara. Men ändå. Det ger mig det mått av bekräftelse och tillfredsställelse jag behöver just idag.

Nu har jag gjort det.

semlor vs vin 0-1

Fortfarande sjukt sugen på semlor. Stod med semmelbullar i ena handen och mandelmassa i den andra i affären, med en liten varelse på vardera axel. "Du är sjuk, det är synd om dig" sa den ena. "Klart du måste unna dig en semla" "Step away from the semmelingredienser!" sa den andra. "Du vill ju gå ner i vikt, eller hur?" "Äsch, VV är ju ok med det, du har ju full veckobonus nu!" övertalar den första. "Hrm, ursäkta, men var det inte nån som ville gå ut på fredag? Och som ville dricka vin? Och som ska ut och äta på lördag? Va?" kontrar den andra.
Den andra vann faktiskt. Bara en sån sak, ett steg i rätt riktning I guess.

Jag är riktigt opepp på jobbet just nu. Mycket att göra, men ingen tid att göra det på. Jag har ju liksom två tjänster, men inte direkt tid att utföra allt. Står ut denna termin, bestämmer jag mig för, men sen får det vara bra. Antingen nån annan lösning på mitt nuvarande jobb, eller ett nytt. Lite sugen på ett nytt just idag, stämningen är inte på topp, verkar det som. Folk är så.. Lättstötta. Tar saker personligt, som inte är personliga. Gnäller utan att göra nåt åt saker. Jag blir arg och provocerad av sånt.
Inte för att jag är bäst på nåt sätt, tvärtom. Jag känner mig som en stor bluff de allra flesta dagar. Massor av grejer som jag ligger efter med, glömmer bort, gör fel.. Men jag försöker i alla fall vara en sjysst arbetskamrat. Och jag vet att det finns saker jag är skitbra på.
Småstressande att vara sjuk också. Att inte vara på plats, bara gå här hemma och HOSTA. Nu känne rjag mig lite bättre, så då får jag ångest över det. Kanske borde gå till jobbet nu. Jag mår ju faktiskt bra flera timmar i sträck (ända tills jag gör nåt jobbigare än att sitta i soffan, då kroknar jag). Eller så är jag hemma och blir helt frisk (oj, revolutionerande tanke!)..

Idag ska jag kanske ta tag i det.

saker som stör mig

• Speakers som betonar ord fel i reklamer. "Lider du av en slemmighosta?" Det finns fler, men jag förtränger dem mellan varven.
• Reklam överhuvudtaget, särskilt typ vitaproaktiv, där det låter som att de som pratar bara fått ett manus i handen: "Här, läs!" och sen hade man inte råd med en till tagning. Eller det där tvättmedlet, där skådisen klarar att säga ungefär tre ord i taget innan de måste klippa.
• Folk som skriver slarvigt. Utelämnar bokstäver, stavar fel, oj vad det stör mig! Like a poke in my eye.
• Att det är så sjukt mycket kalorier i semlor. Jag vill ha semlor. Nu. Men det går inte ihop med övrig plan.
• Att jag blir så jäkla gnällig och stör mig på massa saker när jag är sjuk...

omsprungen

Jag roar mig med att föröka hitta en restaurang att fira den där dagen på. Eller roar mig, det verkar vara lättare sagt än gjort. Särskilt när man är så seg som jag är med att skicka ut inbjudningar. Men ändå, seriöst! Tre veckor innan och restauranger är fullbokade? Kanske inte helt förvånande på mitt förstahandsval i och för sig. Och sen har jag i ärlighetens namn inte ringt nån mer, för jag inser att det är bra att ha ett antal, när man ska boka nåt. Så jag får försöka igen, på fredag, när jag förhoppningsvis vet lite mer.

Fick precis nu veta att en vän ska ha bebis. Så glad för hennes skull, samtidigt som.. EgoAntoinette slår till igen. Jag känner mig omsprungen. Hon var mitt alibi litegrann, lika gammal som jag, visserligen oftast i nåt slags förhållande, men lite sådär peterpanaktig. Inte riktigt uppvuxen. Inga barn.
Och nu är jag ensam kvar.

Jag ska.

Host. Host. Host. Host.

Men seriöst, jag fattar inte. Hur länge kan man ha en eländig förkylning egentligen? Uppenbarligen en dryg vecka, särskilt när man är dum nog att jobba järnet i början av helvetesförkylningen. Fast det var ju inte riktigt som att jag hade nåt val. Nåväl, nu är jag hemma och kryar förhoppningsvis på mig jäkligt snabbt. Än så länge har det inte direkt funkat. Jag hostar så det känns som att taket ska lyfta och jag tycker på allvar synd om mina grannar. Det är lyhört här, som ni vet.

Och jag funderar. Ska jag, ska jag inte?

söndag förmiddag 12:38

Jag sover inte på nätterna nu. Somnar, men vaknar hostandes med svullen hals och täppt näsa och har svårt att somna om. Det gör ont i halsen, skit som sitter fast och som retar hostreflexerna, men som vägrar släppa taget. Tack gode gud, eller nån annan, för ljudböcker.
Vaknar på morgonen med huvudvärk och en massa slem, det där som satt fast förut, som vill upp. Sätter mig vid datorn med en kaffe, tv:n på i bakgrunden och jag irriterar mig oproportionerligt mycket på Robert Aschberg, som uttalar konkurrens som det stavas.
Grannen där ovanpå har en säng som gnisslar och det gör den nu. Jag har full koll på grannarnas sexliv. Minst lika bra som på mitt eget, men det är ju å andra sidan inget att ha koll på för tillfället.

Och var är den där förbannade solen?

perfekt

Kusinen och jag, med fylld aubergine, halväckligt chilenskt vin, goda smoothies, mörk choklad och te. Melodifestival med andra chansen som vi häcklade glatt, eller var det kanske svenska folkets smak vi häcklade? Samtal om allt och ingenting. Hostar ikapp med överjävliga förkylningar. Nästan 20 års åldersskillnad, men ändå på nåt sätt så lika.
Ibland är jag bara så väldigt glad över folk som finns i min närhet.

lördag morgon 10:41

När jag sitter på lördagsmorgonen och försöka lösa melodikrysset (ja, jag är en tant, vafan. Fyller 40 om en månad!) och lyckas lösa en grej av typ sju och genast ger mig själv en mental high five och säger för mig själv "fan vad bra jag är!".
Hur funkar min självbild då?
Förmodligen bra, jag menar, se till styrkorna och allt sånt där. Det är ju poppis nuförtiden och jag verkar ha anammat det. Good for me!
Sen visar det sig att jag ändå har skrivit in ordet lodrätt istället för vågrätt, så min uppmärksamhetsförmåga verkar lite sådär lagom på g. Jaja. Man kan inte vara bäst på allt.