ryggjävel!

Alltså ryggen.
Det gick åt rätt håll, kändes bättre och bättre. Även om det fortfarande ömmade, så kunde jag röra mig lättare. Men igår hände något. Nu gör det plötsligt ont på baksidan av vänster höft, fast mitt därinne, liksom. Det gör ont hela tiden. Jävligt ont. Gå runt i lägenheten (för att det inte går att vare sig sitta, ligga eller stå) och grina-ont.
Sen kom M förbi och hämtade en borr. Vi drack kaffe och det kändes helt normalt och ändå lite stelt och konstigt. Efter en stund kom lilla pappsen, som skulle köra mig och lite sopor till tippen. Även han fick kaffe och nu kändes det ännu lite märkligare. Fast de snackade på. De gillar varann och är galet lika. Ibland tror jag M är mer mån om relationen med min pappa än med mig.
Pappan hade även med sig smärtstillande, så jag smorde på lite och sen drog vi till tippen. Efter det var vi sugna på en fika, så vi tog en sörmlandstripp ner till kakparadiset. Nu vill jag aldrig mer äta socker.
Och ryggen värker fortfarande. Skit. När jag för en gångs skull faktiskt vill vara på jobbet.

Pajad rygg och fåniga mess

Ryggen har pajat. Inte helt ovanligt i mitt yrke, men jag trodde att jag byggt upp den lite bättre nu, med löpningen. Å andra sidan belastar just löpningen ryggen en hel del, eftersom jag springer på asfalt. Hur som helst, det blev ett besök hos naprapaten och några dagar hemma för att inte behöva gå omkring som ett kassaskåp och riskera att lyfta eller röra mig ännu mera fel. Verkar vara en bra strategi, jag är inte lika stel, även om hela rumpan känns som ett stort blåmärke efter naprapatens genomkörare av sätesmuskulaturen. Planerar att ta det lugnt idag och imorrn och sen springa en liten runda på söndag, i väldigt lugnt tempo. Ska inte ens slå på runkeeper.

Jag fick just ett mess, från M. En bild på ett 50-talspar med en pizzaslice och texten "Sex is like pizza. When it's good it's good and when it's bad it's still pretty good." Bah. Kanske är sant om du är kille. Eller om du är en tjej som aldrig haft riktigt bra sex. Själv kan jag tänka mig få saker som är mer otillfredsställande än dåligt sex. Den frustrationen!

Fast vad vet jag. Jag har väl nästan växt igen, herregud vad längesen det var!

Minnen. De där man helst vill glömma, men som alltid måste finnas där.

Jag läser inläggen jag skrev för tre år sedan och jag förundras över det jag skriver. Hur jag kunde uttrycka mig, mitt i allt kaos och vansinne.
Jag läser och jag gråter. Kan inte låta bli, jag minns och saknaden och sorgen tar över.
Och jag vill minnas, trots att det är jobbigt, trots att det gör ont. Jag vill att alla ska minnas. Han får inte bli bortglömd, den intelligenta, generösa, musikaliska, ibland pain-in-the-ass-jobbiga människa han var.

Och ändå går livet vidare.

Jag var på fikadejt idag. Ännu en trevlig dejt. Prata bort några timmar med en hyfsat likasinnad, men nej, jag tror inte vi hörs igen.

Tre år sen

För tre år och 2 dagar sen hade jag en bror. Jag har fortfarande en bror, men inte här. Inte i livet. En ouppmärksam bilist körde på honom på en regnig gata på söder för två år och 1 dag sen. För tre år sen, idag, stängdes maskinerna, som höll honom vid liv, av.

Jag saknar dig fortfarande. Jag kommer alltid att sakna dig. Saknaden blir aldrig mindre, kanske bara inte lika omedelbar.

dejt nr.. 5? 4? Jag minns inte.

Jag hade en dejt förrförra veckan.
Han var ganska snygg. Vi promenerade, pratade. Drack vin (jag) och öl(han) och pratade. Sen gick vi till en båt och åt mat, drack mer öl och pratade mer. Allt som allt var det en trevlig kväll, samtalet flöt på, maten var god, drycken likaså. Det var så där lite lagom intressant, så jag bestämde mig för att avvakta.
Redan vid lunch, dagen efter, kommer ett mess. Att det var en väldigt trevlig dejt, att vi verkade ha lika värderingar, men att det är svårt att veta hur de andra känslorna funkar efter bara en dejt, eller vad tyckte jag? Kram.
Och jag blev glad. Tyckte ju att han var snygg och trevlig, kunde absolut tänka mig att ses igen och utforska om det fanns mer. Så jag svarade just det.
Sen dess har det varit tyst.
Och jag blir så trött. Hur svårt är det att skriva "oj, du missförstod", eller "förlåt, men jag träffade just nån som jag vill gå vidare med" eller vad fan som nu hände. För om han nu försökte dissa mig med det där sista messet så gjorde han ett galet dåligt och luddigt jobb.

Men jag biter ihop. Rycker upp mig och letar vidare. Nånstans finns han väl, den där.
Och jag är helt ok med att hångla lite medan jag letar, så bring it..

drömvärld

Ni vet när det blir så där intensivt att man inte kan stänga av ens i sömnen? När det man tänker på invaderar drömmarna och man vaknar nästan tröttare än man somnade?

Jag insåg nånstans i fredags att jag sörjer M. För face it, även om vi inte var ihop, vilket vi heller aldrig skulle bli pga att vi 1: inte var kära i varandra, 2: skulle drivit varandra till vansinne om vi försökt, så var det det närmaste ett förhållande jag kommit på jäkligt länge. Vi hördes i princip varje dag, gjorde saker ihop, han visste allt om mig och jag om honom.. Och nu är det inte så längre. Vi hörs knappt, nån enstaka like på Facebook, nåt meddelande ibland och det är liksom ändå som att ett förhållande tagit slut. Som att han lämnat mig för en annan. För det har han ju. Och jag saknar honom. Fast lite arg blir jag också, för det känns som att jag var viktig för honom bara när han behövde mig. Att jag skulle finnas där och bekräfta honom. Nu har han henne som bekräftar honom och då behöver han inte mig längre, verkar det som. Det gör lite ont, för jag ville väl tro att vår vänskap var värd mer. Att jag var värd mer.
Nånstans känns det ändå mest bra att ha förstått vad det hela handlar om, varför jag har haft så jäkla svårt att glädjas för honom. Min missunnsamhet. Nu kan jag släppa det.
Så natten mellan fredag och lördag var M. Natten mellan lördag och söndag var det kören, förmodligen därför att vi repade hela lördag dag och sen drack vin och pratade musik, förvirrade känslor, parterapi och högkänslighet hela kvällen.

Och nu är det söndag, jag har sovit, kollat Orange is the new black (sist på bollen), sprungit i en timme och jag undrar vart helgen tog vägen?

kontraproduktivt

Kvart över fem lämnade jag mötet jag var på för att hinna till bussen, som skulle ta mig till kvällens yoga med några minuters marginal. När jag stått vid busshållplatsen en stund tittade jag upp och såg att nästa buss kommer om 22 minuter. 22 minuter? Hade jag inte flyttat från småstaden jag bott i? Staden där bussarna gick med 20-minuterstrafik i rusningstid? Bodde jag inte i Sveriges största stad, stod jag inte vid en av de mest trafikerade busshållplatserna i stan? Jo. Men vad hjälpte det. Bussen skulle fortfarande inte komma förrän om 22 minuter, eller förlåt, 21. En minut hade visst hunnit gå.
Jag insåg att jag skulle missa yogan, vilket störde mig av två anledningar. Dels för att jag verkligen sett fram emot att yoga idag, min kropp är stel och lite öm efter löpning och efter att ha lekt vaktmästare på jobbet. Dels för att man får en prick i protokollet om man missar ett pass utan att ha avbokat en timme innan passet börjar.
Efter att ha stått och velat en stund började jag gå, ner mot en större gata och en tunnelbanestation, för att åka hem. Kollade lite förstrött i träningsappen, för att se om det gick att få in ett annat pass denna vecka, men det såg mörkt ut. Tiden är knapp när det ska jobbas, springas, sjungas och socialiseras.
Plötsligt inser jag att det borde ligga en t-banestation mycket närmare om jag svängde av åt höger. Mycket riktigt, där låg den. Jag hann ner precis i tid för mitt tåg och förstod att jag kan hinna till yogan, om jag lägger på en rem när jag kommer fram till min station.
Så jag gjorde det.
Jag la på en rem, tog det långa benet före, skyndade mig helt enkelt och kom fram till gymmet med några minuter till godo. Varm, genomsvettig, men jäkligt nöjd. Även om det kan ses som lite kontraproduktivt att stressa till ett yogapass..

mycket av ingenting

Jag har så mycket som snurrar i huvudet. Så många halvfärdiga inlägg, men inget kommer ut. Eller, jag har liksom inte ro att sätta mig ner och sätta orden på skärmen. Släppa ut dem. Formulera meningar, bygga stycken av dem.
Så ni får vänta. Kanske lossnar det.

Slut. Eller nystart?

Fem veckor är över.
Imorse ringde klockan igen. 06.30. Jag vaknade utan större problem, men ögonen var svullna som ägghalvor. Värme och pms does that to me. men det är ok. Jag fick ändå höra att jag såg pigg och fräsch ut.
Jag har haft det bra.
Lite resa, lite slappa, lite bada, lite sola, lite öl, lite Pride, lite kompishäng, lite musik, lite hemmafix. Lite av allt.
Vet inte om jag är redo för hösten att dra igång, men jo. Det känns nog så. Fast värmen kan få fortsätta och jag har en minut till stranden från jobbet. Om jag vill.
Lite lättare blev det också av förstajobbdagen-AW med uppskattad kollega.
Och nu?
Nyttig mat, viktnedgång. Sång. Jobb. Träning; tjejmilen om en månad och halvmara i Skottland om ett år. Välmående, balans. That's the shit.