söndag 28 september 2014

Livet

Söndag, igen! Det går galet fort och ändå lite långsamt, på något sätt.
Jag har tillbringat helgen tillsammans med en massa andra kvinnor. Jag har pratat, skrattat, sjungit och lärt mig. Nu är jag matt. På väg hem var det köer. När jag hamnar i köer tänker jag alltid att jag är så lyckligt lottad som slipper köra bil i Stockholmstrafiken varje dag, att jag kan ta lokaltrafiken till jobbet. Till och med cykla.
Väl hemma gick jag ut och gick, lilla rundan. Hade velat springa, men förkylningskänningar fick mig att välja den gyllene medelvägen (alternativet var att stanna i soffan) och det var nog bra, för jag blev svettig bara av att gå.
Annars är det lugnt. Det känns skönt att ha tagit beslutet att pausa dejtingen, även om jag saknar bekräftelsen från dejtingsidorna. Saknar dock inte frustrationen när det bara är tröttsamma typer som skriver. Löpningen har jag inte kommit igång med, med anledning av förkylningssymptomen, men jag har bestämt mig för att skita i socker fram till loppet. Det känns bra. Dessutom testar jag 5:2. Än så länge känns det ok. Vet inte om det gett nåt resultat än. Jobbet, då. Don't get me started. Vuxna människor.. Men det är ok just där jag är.
Det är livet, helt enkelt. Det går vidare.

onsdag 24 september 2014

varje månad, fast lite mer just nu

PMS:ar. Glömde ev att ta jättenattljusoljan nån eller några dagar och det betalar jag för. Känner mig allmänt värdelös, tar allt personligt och grinar för ingenting. Grinar ännu mer åt sånt som faktiskt betyder nåt, som att en av de äldsta och finaste bestämt sig för att sluta i kören. Hon som bara ska finnas där, Lite som en extramamma. Som alltid funnits.
Ryggen är ok. Förkylningen under kontroll. Jobbet kaos, med kollegor som inte kan samarbeta. Fast just hos mig är det ganska lugnt.
Ork att dejta? Inte direkt. Inte än. Det kommer när det kommer, ska bara gråta färdigt för den här gången...

söndag 21 september 2014

rätt håll

Jag tappade lite fart efter valet. Lite fart, lite tro på mänskligheten. Blev lite sorgsen över hur rädsla och egoism breder ut sig i Sverige.
Men livet går vidare.
Veckan har innehållit jobb, ryggont, igen, bokning av resa till Spanien i oktober, samt trevligt besök av Tears&Pearls i helgen. Så härligt att få hänga, dricka vin, äta god mat, promenera, dricka öl och prataprataprata med en skön tjej!
Nu börjar det nya livet. Fokus på träning, bra mat och mig själv. Dejtingsidorna är pausade, nu ska energin gå åt rätt håll.

söndag 14 september 2014

Att välja

Sitter i min soffa på söndagskvällen. En lätt förkylning täpper igen näsan och har fått mig att ta det väldigt lugnt i helgen. Hela veckan, faktiskt. Jobbat och sovit, så har det sett ut.
Men en sak har jag gjort i alla fall. Röstat. Ända in i kaklet var jag osäker. Vilket block jag ville lägga min röst på var aldrig någon tvekan, men hur jag skulle fördela mina valsedlar..
Nu sitter jag här i soffan. Framför valvakan. Och aldrig har jag varit så nervös inför ett valresultat.

måndag 8 september 2014

Inspiration eller galenskap?

Idag har jag inte kunnat gå i trappor. I alla fall inte på det vanliga sättet, liksom bara gå rakt ner. Nej, jag har fått vända mig åt sidan och ta ett trappsteg i taget, samtidigt som jag pustat och ojat mig. Att sätta sig på toa har också varit en utmaning.

Precis just nu anmälde jag mig till Stockholm Tunnelrun, i slutet av november. Jag vet inte om jag är jäkligt motiverad eller helt enkelt lite hjärntvättad av eftersläntrande endorfiner...

söndag 7 september 2014

En mil!

Jag vet inte om det var färgmatchningen, att jag vilat mig iform på grund av ryggpaj, eller helt enkelt envishet, men jag SPRANG HELA MILEN! Till och med den vidriga backen från Djurgårdsbron förbi Berwaldhallen och Radiohuset sprang jag. Sen började jag spurta alldeles för tidigt, eftersom jag trodde att de stora, uppblåsta bananerna var mål. Det var det inte. Det var skitlångt kvar. Eller kanske 100 meter, men det var lätt de jobbigaste 100 metrarna nånsin.
Jag sprang förstås jättelångsamt, ungefär som vanligt när jag är ute och springer, men jag ville inte pressa, eftersom jag inte visste hur ryggen skulle reagera. Den mådde skitbra fram tills ungefär 8km-markeringen. Då började det göra ont på vänster sida i uppförsbackarna och på höger sida i nerförsbackarna. Jag tänkte att det väl jämnar ut sig och fortsatte springa.
I vilket fall, jag sprang hela vägen in i mål och det är jag galet stolt över.
Intressant förresten, det här med vad man nojar över i såna här lägen. För mig var det kisseriet. Jag hade druckit ganska mycket vatten på morgonen, men slutat vid 12, alltså två timmar innan start. På det sättet visste jag att jag skulle ha en sjysst vätskenivå, men hinna göra mig av med överskottet. Man är väl van vid tävling, liksom. Problemet är bara att när jag tävlar i sång är jag på scen i 7 minuter. Man kan alltid hålla sig i 7 minuter. Det tar inte 7 minuter att springa en mil. Jag passade på att besöka bajamajorna när jag kom till Gärdet. Ca 30 minuter senare står jag i startfållan och tänker; Är jag inte lite kissnödig ändå? Bestämmer mig för att strunta i det. Startskottet går och efter en km; Jomen nu är jag nog kissnödig! Bestämde mig återigen för att strunta i det och vet ni.. Jag var ju för fasen inte kissnödig! Inte så att jag behövde göra nåt åt det. Det fanns en bajamaja på halva vägen, men kön var skitlång och att stanna fanns inte på kartan.  Sen kissade jag i alla fall inte förrän jag kom hem till pappa på grillmiddag, ganska långt senare.
Nu är jag hemma. Proppmätt efter sill, grill och äppelpaj, lite lagom smålullig och vansinnigt trött i benen.
En mil. Vilken grej!

lördag 6 september 2014

run run run!

Laddar för Tjejmilen. Första loppet ever (förutom ett enstaka vårrus för 10 år sen, men då visste jag inte vad jag höll på med och var helt otränad) och jag har ju fortfarande inte sprungit en hel mil. Ryggen har styrt upp sig någorlunda och jag smörjer Voltaren gel och Tigebalsam för fulla muggar, så det ska nog ordna sig. I värsta fall får jag väl gå sista biten.
Väntar på att tvätten ska torka. Jag köpte ett Tjejmilenlinne, som jag tänkte springa i, men det luktade så nytt (läs:kemikalier) att jag var tvungen att tvätta det. Nu är det en kamp mot klockan. Klockan och mitt värdelösa torkrum. Man kunde välja på rosa och orange färg på linnet. Jag valde rosa och inser nu att det var en jäkla tur. Mina löparskor är rosa och jag KAN JU INTE SPRINGA OMATCHAD herregud! Jag tror det hinner torka. Igår fixade jag en låtlista. Jag är nog så redo jag kan bli nu.
Jag hoppas jag tycker det här är roligt. Vore bra pepp inför fortsatt löpträning. Då kanske jag kan anmäla mig till ett blandat lopp nästa gång, springa och flörta, två flugor i en smäll?!  Fast då får jag nog träna lite mer. Flörtar sådär halvbra när jag är högröd i ansiktet (förutom "mustaschområdet" som alltid blir kritvitt, sjysst kontrast..) och knappt kan prata för att jag flåsar som ett ånglok. Eller att alla karlar springer ifrån mig för att jag springer i pensionärstempo.. Hm. Får fundera lite mer på just det där.
Nehej, ner i tvättstugan och kolla linnet. Håll tummarna för ett matchat lopp!

måndag 1 september 2014

Vilken HÄRLIG dag!

Så tog jag då en tablett igår, för att kunna sova. Gick väl sådär. Sov oroligt och vid sju ringde jag min chef för att berätta att jag inte skulle komma till jobbet. Jag hade fortfarande ont och tänkte att det ju ändå var ca 12 timmar sen jag tagit senaste tabletten, så.. Jag tog en till. Big mistake. Det är nämligen så att jag tenderar att vara överkänslig mot starka värktabletter.
Tänk er en riktigt överjävlig baksmälla. En såndär då minsta klunk vatten resulterar i kaskadspyor. Well, det var min dag idag. Ni kan ju tänka er hur min rygg mår nu. Det enda jag kunnat göra är ligga i halvdvala med tv:n på i bakgrunden. Precis nu lyckades jag koka lite grönsakssoppa som jag fått i mig och behållt. Än så länge.
Japp, självömkansfesten fortsätter..