väntans tider..

Vad svårt det är att vänta. Och vad svårt det är överhuvudtaget. Jag hade ju bestämt mig, eller det har jag ju. Får jag jobbet så tar jag det. Men jag är ju så sjukt lojal, alldeles för lojal för mitt eget bästa och nu har ännu en sagt upp sig på jobbet. Min chef tycker det är jobbigt och det är mig hon pratar med. Jag, som sitter där med flyktplaner, men som håller god min än så länge. För ingen mår bättre av att hon får veta att jag sökt annat, särskilt som jag inte ens vet om jag får komma på riktig intervju. Fast det ska jag. Jag ska bara ha det här jobbet. Är det meningen, så får jag det, och då tänker jag inte ha dåligt samvete.
Annars har jag yogat och imorrn blir det en liten aw med favvokollegan.

När man vill ha något

Har precis varit på den där förberedande "informella" intervjun till ett av jobben jag sökte. Det hade varit runt 130 sökanden, ca 10% fick komma på ett sånt här första möte. Sen är det väl typ en tredjedel av oss som får komma på en formell intervju och så slutligen en (!) som får jobbet. Och please, please, please, alla krafter i universum, låt det bli jag! Jag vill så sjukt gärna ha det här jobbet! Jag struntar i om jag får gå ner i lön (har ingen aning om vad man tjänar i det här yrket) eller att jag får längre resväg! Jag vill ha det, för jag tror vi skulle passa varann så bra, jobbet och jag!
Jag tror jag gjorde bra ifrån mig idag. Pratade inte för mycket, men satt inte bara tyst och nickade. Fick fram mina värderingar och vad jag är bra på, inte allt, men lite ska väl sparas till den formella intervjun. Håll nu tummarna att det i första hand räcker till nästa steg. Finns några saker som kan ligga mig i fatet, att de vill rikta verksamheten mot yngre (fast jag är ju rätt ungdomlig, även om siffran på pappret är medelålders) och att jag inte har någon jättetydlig koppling till området. Annars är det som handen i handsken. Tycker jag.
Han lobbade lite för att de kommer behöva utöka personalstyrkan ännu mer framöver, de planerar att satsa ganska stort, så helt kört är det väl kanske inte om jag inte får det just nu. Men jag vill! Jag vill vara med från början!
I slutet av nästa vecka får jag reda på om jag får komma på den formella intervjun. De som är med i idol får i alla fall veta efter bara nån dag. Jag kommer ha fjärilar i magen och kastas mellan hopp och förtvivlan i nästan två veckor.

Men som sagt. Jag vill. Så jag kastar ut det nu, till den där attraktionslagen och allt vad det heter. Jag vill detta mer än nåt annat just nu, så snälla, låt mig få det!

edit: det är bara ni som vet om det här. Jag har inte sagt till nån annan och tänker inte göra det heller innan jag vet om jag får komma på andra intervjun...

ibland hatar jag mina nojor mer än annars. Och att jag inte lär mig mota dem.

Åh, jag är så nojig att jag ska ha glömt en platta på i lägenheten! Jag gjorde espresso imorse, men det var tidigt och efter det har jag ju rört mig i köket och diskat och grejat. Grejen är att det är trångt i köket och när man diskar står man väldigt nära plattan jag använde till kaffet, nästan med högerarmen över den, så jag borde ju märkt om den var varm fortfarande. Förmodligen, troligen, stängde jag av den så fort kaffet började koka, så där som man gör, men det är så jobbigt att jag inte har en supertydlig bild av att jag gjorde det! Att jag inte lär mig, jag måste verkligen göra sånt där ordentligt. Sån jävla ångest och städet kommer inte förrän imorrn..
Men jag är nästan helt säker. Jag minns att mjölken inte var så varm, att kaffet fick stå en stund innan jag hällde upp det. Att jag sen höll på att hälla ut mjölken som var kvar, tömma soppåsen och som sagt diska och fixa. Jag MÅSTE ju ha märkt om plattan var på, på högsta dessutom. Dessutom stänger jag alltid av plattan med automatik, varför inte denna gång, liksom.
Men fy fan vad jobbigt innan jag får veta.. Det är ju inte som att jag kan kvista över och kolla.

Sista kvällen i solen

Sitter med paddan i knät, ute på terassen. Det är ca 24 grader, på bordet står ett halvt glas rosé, samt ett fat som alldeles nyss innehöll ost och salta mandlar.  Jag har kommit hem från stranden för en liten stund sen. Det var väldigt behagligt där nere idag. Varmt, men tunna slöjmoln som tog bort den värsta tokhettan så det bara var alldeles ljuvligt att ligga på hyressolstolen och höra vågskvalpet. Jag tänker så bra till vågskvalp.
En sak jag har tänkt på är att jag vill styra mitt liv själv. Jag vill välja väg, inte bli sittande och känna mig förbigången och misslyckad. Därför måste jag, om jag blir erbjuden antingen det jobb som är aktuellt nu eller något annat i framtiden, ta det jobbet. Jag måste riskera att min nuvarande chef blir sur och besviken, för jag måste faktiskt tänka på mig i första hand. Det är ju inte som att nån annan gör det åt mig.
Sen har jag tänkt på att jag vill stärka upp min kropp. Det innebär att gå ner i vikt och att skaffa stabilitet i form av muskler. Och kondition, förstås. De senaste veckorna har jag gjort precis tvärtom, men nu när jag kommer hem ska jag börja om med 5:2 och sockerfritt och köra fram till jul. Det känns bra och inte jättesvårt. Träning, ja springa förstås. I alla fall två gånger i veckan, ute eller inne. Helst ute. Yoga på 2-dagarna och så skulle jag behöva ett core-pass också. Eller yogan kanske räcker.
Sen har jag tänkt att jag måste göra mer sånt här. Åka bort. Gärna till solen, men annat också. Har en halvplanerad acappellafestival i London i januari, sen flaggade mamma för att hon gärna ville åka nånstans över jul. Det blir ju också Europa, jag har inga semesterdagar för nån längre tripp, men det är ok det med. Även om solen.. Jag behöver den mer och mer ju äldre jag blir.

Igår gick jag ju för övrigt och åt middag alldeles själv för första gången. Det gick bra! Jag gjorde det ganska lätt för mig och tog en restaurang här nere på strandpromenaden, inte så långt med andra ord. En trerätters utan hjälp av vare sig mobil eller bok. Det roliga var att det faktiskt inte kändes speciellt jobbigt alls. Jag satt inne, fast vid ett öppet fönster, så jag kunde titta ut över havet och strandpromenaden. Så småningom kom det andra ensamätare, så då kände jag mig ännu mer bekväm. Gott var det också, jag kommer definitivt att gå dit igen. Fast inte ikväll. Ikväll ska jag gå till en grannrestaurang och ta en pizza.

Det har varit så sköna dagar här. Jag är inte alls sugen på att åka hem imorgon. Skulle gärna stanna några dagar till. Sen ska det tydligen regna, då kan jag åka hem. Lite ser jag iofs fram emot att börja med nyttigt livet. Och att gå på den där förintervjun. Åh, håll tummarna, det där jobbet bara ska bli mitt!

Dagen idag

Jag har sovit länge. Vaknade väl runt halvtio. Gav mig ut för att springa, men det blev mest powerwalk av det hela. Ca 4 km powerwalk är ju ändå rätt bra. Sedan frunch på terassen. Espresso med varm mjölk, ost, svindyr skinka, frukt o minicroissanter, det funkade.
Strosade runt på fredagsmarknaden och okynnesköpte tre sjalar för 6 euro, samt en strandväska som redan gått sönder. Skitsamma, jag ska bara ha den här. Marknaden var inte riktigt lika stor som i somras, men täckte rätt många kvarter ändå.
Efter okynnesshoppandet tyckte jag att jag var värd en glass, så jag gick ned till strandpromenaden för att hitta en öppen glassbar. Det var fan lättare sagt än gjort. Alltså, det är 25 grader och sol, det går att sälja glass till oss sommartörstiga turister. Till slut hittade jag iaf ett öppet ställe och fick min glass.
Eftermiddagen har tillbringats på stranden, komplett med parasoll och bok. Jag unnade mig faktiskt en hyressolstol och gör det nog imorrn också. Min rygg pallar inte riktigt att ligga direkt på stranden just nu och jag är för snål för att köpa en solstol på nån av strandshopparna.

Och nu. Jag har gett mig själv en utmaning. Trots att jag sätter en ära i att kunna göra saker själv, att inte vara beroende av nån annan, så är att äta middag själv ute en av de saker jag fortfarande har  svårt för. Fika går bra, lunch likaså, men middag.. Så nu är det dags. Jag gör det lite lätt för mig så här första gången och tar en av de närmsta restaurangerna. Dessutom är jag liiite, liite smådragen från rosevinet jag sippat på här hemma efter beachen, så det går nog bra. Men lite läskigt är det!

Övriga iakttagelser:
Topless är hot här i semesterparadiset. Helst om du är över 65.
Det är helt rätt att ta med sin lilla pälsbeklädda råtta (aka chihuahua, mops, terrier, etc) och låta den springa runt och torrjucka på diverse andra turister.
Det är väldigt mycket lugnare nu än i somras, vilket är ok, men det suger att så många glasställen stängt!

Jag är här nu

Allt gick bra. Med resan, alltså. Det visste jag väl iofs, jag har ju flugit själv ett gäng gånger förut. Visst var jag tvungen att checka in väskan (utan avgift) eftersom planet var så fullt att alla kabinväskor inte fick plats, men som tur är räknar ju alltid Ryanair med att flyget slanta längre tid än det egentligen gör, så jag hann med 12-bussen ändå.
Det är lustigt hur lätt det är att komma hit nu. Fjärde gången blir det och det känns liksom som hemma. Att kliva av på busstationen, gå på solvarma gator några kvarter till porten, låsa upp, ta hissen till fyran och sen bara... Vara här.
Det känns helt okej att vara här själv. Speciellt på dagen, då är det hur lugnt som helst. Jag gick ut en sväng nu på kvällen, men gick ganska snart hem. Dels är jag trött, dels är det inte lika roligt att vara ute själv på kvällen. Längre än en weekend vill jag nog inte resa själv. Det är det där med att dela minnen också.
Annars har jag insett att jag verkligen inte gillar att resa. Att vara borta, absolut. Upptäcka nya ställen, se nya platser. Men resandet i sig, nä. För ett HSP-kontrollfreak som jag. Stress, köer, trångt och mycket dumma människor.. Jag som kan tycka det är jobbigt att åka tunnelbana!
Men, nu är jag här. Jag har handlat den obligatoriska skinkan och osten. Jag skulle köpt melon också, men det fanns inte skymten av en enda melon på Consum, så det blev en liten besvikelse. Fast jag klarar mig nog med päron och persimon. Imorgon är planen att ta en springtur, sen en sväng på fredagsmarknaden och så stranden. Jag har fortfarande inte bestämt om jag ska unna mig en solstol eller om jag ska köra budgetvarianten med bastmatta. Vädret är som svensk sommar, när den är bra. På dagen så varmt att man gärna sätter sig i skuggan emellanåt, kyligare på kvällen. Det märks att det är lite lågsäsong också. Stranden var fortfarande ganska välbesökt, men det var mycket lugnare på strandpromenaden nu på kvällen. Mitt favoritglasställe har stängt också. Och Ale-Hop säljer varmvattensflaskor istället för strandväskor.
Nu ska jag lägga mig. Lyssna på alla konstiga ljud, som blir så mycket större nu när det är mörkt. Men det känns ok ändå.

pirr. på ett av sätten.

Nu blev jag pirrig.
Inte nog med att jag åker till sol och värme aptidigt imorgon bitti och alltid blir galet drabbad av resfeber, oavsett om jag reser till andra sidan jorden eller till Göteborg. Extra pirrigt är det när jag reser själv, trots att jag gjort det förut och inte åker till någon okänd plats. Men det är som sagt inte allt.
Idag fick jag svar på ett av jobben jag sökt. Jag är en intressant sökande och de vill träffa mig på en "förintervju", alltså innan den formella intervjun. Nu blir jag både jätteglad och får lite ångest. Jätteglad för att jag faktiskt är väldigt intresserad av detta jobb, ångest för att jag vet att min chef kommer bli vansinnigt besviken om jag slutar. Men, jag måste ju tänka på mig själv. Det är som sagt ett jobb jag är väldigt intresserad av, hade det varit ett annat jobb, likadant som jag har nu, då hade jag nog struntat i det. Men det här vill jag inte strunta i.
Äh, jag vet ju inte ens om jag får det. En sak i taget.

Tisdag

Jag hatar tisdagar, Måndagar är ingenting, det är tisdagar som är dagen då allt skiter sig, dagen då veckan är som längst, dagen då jag håller ihop som sämst. Så även idag, men den slutade faktiskt extremt mycket bättre än vad den lovade innan.
Jag är faktiskt jäkligt bra på vissa saker.

Nu är det en dag kvar, sen lyfter jag på minisolosemestern till sol och värme, glass och salta bad. Jag börjar få ont i halsen igen. Går och lägger mig typ nu och stannar eventuellt hemma imorrn kväll för att hinna krya lite, samt städa och packa. Och sova, innan klockan ringer 04.00. Senast.

idag funkade det. imorrn är det tisdag, men det ska fan funka då med.

Galen söndagsångest igår, verkligen galen. Men min strategi verkar funka, för det var inte alls en överjävlig dag idag, trots sent kvällsmöte. Nu ska jag bara påminna mig själv, varje dag, om det här. Vad som än händer. Göra vad jag ska, inte mer, med ett leende på läpparna. Ta inga strider, om jag inte absolut måste.
Just nu är jag ändå galet trött. Möte idag, möte imorrn, kör på onsdag. Förstår inte hur jag ska orka/hinna packa (lagom mycket) till Spanien och dessutom få hemmet i hyfsat skick, så jag inte måste städa det första jag gör när jag kommer hem på söndag. Inser att 10 kg inte är nånting, men å andra sidan behöver jag väl inget mer än springkläder, baddräkt och en strandklänning. Mysbyxor åker jag ju i. Okristligt tidigt på morgonen åker jag i mysbyxorna. Där har man för att man vill snåla med tid och pengar. Inse att jag måste ta taxi till Cityterminalen för att hinna med 5-bussen till Skavsta? Tunnelbanan har nämligen inte börjat gå så tidigt.
Hör signaturen till Law&Order i bakgrunden och tänker på hur mycket jag gillar den. Den är så härligt sjuttital. Känns tryggt på nåt sätt.
Kanske bäst att sova nu då.

Strategi

Vara sjukt glad och trevlig på jobbet. Undvika konfrontationer. Nicka och le. Göra det jag ska och göra det bra, men inte lägga ner ett uns mer.  Samla mina tankar. Ladda energi och inte göra av med den på sånt jag inte kan förändra.  Överleva, med minsta möjliga skaderisk.

Så får vi se vad som händer...

Den perfekta helgen

Jag har haft en helt underbar helg. Precis sådär som jag vill att mina helger ska se ut. Den kunde innehållit lite träning också, det hade varit fint om jag orkat, men det är helt ok utan.
Först; en slapp fredag i soffan. Hämtmat och lagom dålig tv. Lördag; upp klockan 9 för att lägga i en tvätt. Tvätt och lite slappande, sen iväg till frissan. Kaffe, uppfräschning av toppar och färg, samt massor av skvaller. Äntligen blev det av att bestämma ett middagsdatum också. Han har ju lovat att bjuda hem mig så jag får se deras nya hus, men tiden bara går.. Nu är i alla fall ett datum bokat.
Efter en sväng hemma åkte jag iväg för att träffa en ganska ny kompis, en tjej jag lärt känna genom M. Hon har flyttat, men var nere i stan för diverse spelningar och bjöd med mig. Just innan jag åkte var jag ärligt talat sådär sugen, ni vet, det regnar ute och soffan lockar.. men oj vad glad jag är att jag inte stannade hemma! Dels är hon jäkligt rolig, dels var bandet sjukt bra. Efter spelningen tänkte vi dra till Fashing, men kön var inte att leka med. Det blev en öl på Clarion Sign och sen hemgång.
Idag sov jag till halvtolv. Pappa kom och hämtade mig vid ett för en köttbullelunch och lite prat inför Spanienresan. Resten av söndagen har jag spenderat i soffan.
Visst borde jag tränat, städat.. Men det var så skönt att låta bli!
Och det här är en parentes, men det stör mig återigen att tankar på jobbet förstör delar av min helg. Jag kan inte släppa det och jag kan inte låta bli att fundera på om det är värt det? Jag kanske inte måste ha en hög position, om jag nu ens kommer att få det inom detta företag, det kanske är läge att göra allvar av mina funderingar, på riktigt. Jag har ju alltid möjlighet att ströjobba, ger inte lika mycket cash, men jag slipper allt ansvar och alla kvällsaktiviteter. Plus att jag väljer själv om/när jag vill jobba. Helst skulle jag verkligen vilja att något av jobben jag sökt skulle funka, att de vill ha mig. Det vore det allra bästa, så håll tummarna!

Skriva bok

Alltså. Jag tänker inte hänga fast vid eller älta det här i bloggen, jag vill fokusera på roligare saker, men en av mina kollegor.. Vi är jäkligt olika, om jag säger så. Hon är duktig på sitt jobb, på sätt och vis, men hon och jag, vi passar liksom inte ihop. Varken personlighetsmässigt eller yrkesmässigt. Det är en stor anledning till att jobbet inte är roligt nu.
Men skit i det. Nu är det fredag. Jag har tränat och ätit thaimat (igen) och imorgon får jag äntligen klippa mig!
En annan kul grej, minns ni boken jag funderar på att skriva? Och att jag stötte på en snubbe i början på sommaren som tyckte att det var en asbra ide och ville vara med? Han hörde av sig ikväll och vi ska boka en träff och börja prata om saken. Det känns roligt, tänk om det verkligen kunde bli något? Jag tror ju på iden.

nuläget

Var till doktorn idag. "Hur mår du?" sa han och jag började gråta. Så ja, det var väl ganska talande.
Han är ändå ganska bra, min doktor. Jag har ju upplevt honom lite flummig och rörig, men han har hängt med nu några år och har rätt koll på min historik. Han lyssnar och han tar mig på allvar. Så jag gick därifrån med ångestdämpande och sömntabletter för akut bruk, så jag slipper dras längre ner i skiten, samt en remiss till kurator för att reda ut alla trassliga tankar. "Och så struntar du i borden" sa han. "Gör sånt som är kul, som ger dig energi" "Får jag säga till min chef att du sa det?" sa jag.

Skämt åsido. Jobbet är en stor del av det dåliga måendet. Det händer ju ingenting. Eller, det händer alldeles för mycket, men inte sånt som får mig framåt. Sånt är skit. Jag vill inte ta skit längre, jag vill göra nåt som är bra, som jag är bra på. "Krismötet" gick väl bra. Eller, det var ju inget krismöte, men det känns lite bättre nu. Kanske för att jag ätit massa glass också. Och för att det är fredag imorrn. Och för att jag åker till Spanien nästa vecka. Pappa ringde just och frågade vad han skulle lämna kvar. En flaska rött, ett oöppnat paket serranoskinka, en öl (som var god, sa han), en dunk vatten. Det låter bra. Skinkan och vinet på terassen på tors kväll, as we speak är det 20 grader därnere, kl elva på kvällen.
Jag kan leva med det.

en uppdatering om jobbelände och sånt som är bra

Jag har blivit beskylld för att uppdatera för sällan.. Haha. Men det är ju det att jag inte tror/förstår att någon kan ha intresse av mitt lilla ointressanta liv!
I vilket fall, det kan nog vara bra att uppdatera lite oftare. Bara bra att få skriva ur mig, högt och lågt.

Idag har det varit en något bättre dag. Jag pratade lite med en kollega som såg situationen precis som jag, vilken lättnad. Ett tag trodde jag att jag var helt fel ute, men nu känner jag mig på spåret igen. Konstigt det där, när jag egentligen vet att jag är bra på det jag gör. Jag gillar inte riktigt att självtvivlet kommer så snabbt. Imorgon ska jag hur som helst gå till doktorn och tala om att måendet är sisådär. Bara så han vet. Och att magen pajar ihop hela tiden, jag väntar ju på en gastroskopi, fast remissen verkar ha seglat iväg nånstans.
Jag tänker i alla fall fortsätta söka jobb. Det jag jobbar med nu kan jag bara göra om allt är bra i arbetsgruppen. Det är det nästan aldrig på arbetsplatser som min, så det är bara att gilla läget och leta vidare, särskilt som lova runt och hålla tunt har visat sig vara en aforism som stämmer med hur min chef fungerar. Jag vill inte gå omkring och vara sur och bitter och då är det bara att göra nåt åt det. Jag har hittat några som skulle passa mig perfekt. Nu ska bara arbetsgivarna fatta det också.

Sen var det kören idag. Mitt andningshål, för tillfället, flykten från vardagen. Fast jag kan fortfarande inte sjunga, målbrottsrösten funkar inte alls i mellanregistret. Det var längesen en förkylning slog så hårt mot rösten (ännu en anledning att byta yrkesbana), men jag har bestämt mig för att ta det lugnt och inte stressa fram något. Det är kul att sitta och lyssna också.

Nu sitter jag här vid datorn. Slösurfar, bloggar, dricker varm choklad med rom. Klockan hinner bli mycket, men jag tar lite sovmorgon imorgon, eftersom vi har "kris-möte" på kvällen, så strunt samma. Och sen är det bara fredag kvar och sen är det HELG och jag ska gå ut, hör och häpna.

jag har släppt, tror jag

Och så blir det en sån där måndag. En sån som jag annars mest brukar ha på tisdagar, jag vågar inte ens tänka på hur morgondagen ska bli.
Redan på vägen till jobbet känner jag hur skör jag är. Jag har haft svårt att sova, tankarna snurrar. Tårarna ligger och bubblar precis bakom ögonlocken, jag har svårt att tänka positivt, se ljust på saker, men jag försöker. Så ringer min chef och det är bara "gör si, gör så, har du gjort det, varför inte, vad ska du göra sen, du måste skriva ner vad du gör så jag vet, vi kanske kan minska den administrativa tiden.." Hon vet att jag inte vill minska på den tiden. Om något vill jag öka, det var liksom dealen. Och jag orkar inte, strul i arbetslaget med människor som lockar fram min högpresterande negativa sida och så chefen som vill micro manage och förmedlar en misstro. Mycket snack och ingen verkstad, jag känner igen hur jag mår och det är inte värt det!
När jag kom hem sökte jag ett nytt jobb. Sen överraskade jag en kompis genom att åka på konserten med hennes lilla gubbkör, som hon dirigerar. Det var fint och just nu känns livet i stort lite mer ok. En dag i sänder.
Men egentligen har jag släppt taget om jobbet. Jag tror jag gjorde det idag och nu är det bara en fråga om när. Det där dåliga samvetet jag haft för att jag skulle svika.. Jag inser att jag är mig själv närmast och att ingen tackar mig för att jag drunknar. Helt enkelt.

Om jag får röra mig så mår jag bättre

Hemma.
Fattar ni vilken tortyr det är att vara iväg på en körhelg när man inte kan ta en ton? Internaten är alltid mysiga, trevliga, roliga och uttröttande, just nu kanske lite extra så. Jag är känslig just nu. Skör. Tänker mycket, kanske framförallt på min jobbsituation. Den är inte rolig och jag måste ta mig en allvarlig funderare på vad och hur jag ska göra. Men jag tänker mycket på allt, för mycket. Kanske är det mörkret, jag vet inte, men jag har en dipp just nu helt klart. Egentligen borde jag nog bara välkomna den och låta den dra över, men det finns fortfarande så mycket rädsla. Att det inte drar förbi, utan stannar kvar. Om jag kunde bli frisk från förkylningen nån gång, så jag kan börja springa igen, så vore det så väldigt mycket enklare att leva.

Ikväll unnar jag mig i alla fall thaimat (igen) och lite choklad. Och ett varmt bad.

welcome to my friday

Välkommen till min fredagkväll. Hämt-thai, Cola Zero, Idol och möjligen min nya drog, varm choklad med rom, lite senare.
Det blir lugnt ikväll. Med förkylning på väg bort (håll tummarna) och körinternat hela helgen gäller det att vara lite smart. Idag har jag jobbat i alla fall. Ojoj. Det är lite skevt på jobbet just nu, kan man väl säga. Eller så här. Det är grupprocesser rakt av. Vi har haft vår smekmånad och nu är vi inne i konfliktfasen. Vi börjar upptäcka varandras svagheter och irritera oss på dem, allt är inte så där rosenrött, härligt längre. Det är med andra ord helt normalt, men för mig då, högpresterande, ångestbenägen och hyperkänslig, blir det ju lite småjobbigt.. Vi ska ha ett möte nästa vecka och "prata ut" och det är bra. Det kommer att lösa sig. I vilket fall, nu släpper jag jobbet för denna vecka. Så!

Ett bra sätt att släppa jobbet är att göra nåt annat direkt efter, till exempel träffa en av de bästa och dricka sjukt gott kaffe. Min storebror by choice och jag. Kaffe, bulle (både han och jag njöt lite extra, för ingen av oss ska egentligen just nu), såna där samtal som man bara kan ha med nån som känner en utan och innan och accepterar en precis som man är. "Jag har varit på kurs och du dök fan upp i tankarna hela tiden! Kursledaren, det var liksom du. Ni var lika, personligheten, men annars också. Ni bor till och med i samma område! Fan, det är ju sånt där du ska göra!" Kärlek, den där sorten som man inte behöver tvivla en sekund på. Och peppen att kanske söka sig vidare, bli nåt annat, nåt mer.. Vi får se.

Ett annat bra sätt är att ha en hobby som i princip tar över ens liv. Som kören. Tur att jag älskar det, det och dem. Alla körsystrarna, min stora, galna, underbara, dysfunktionella extrafamilj. Vi har låttema i helgen och jag har valt Kiss. Det blir en t-shirt smyckad med en stor pussmun och massor av läppstiftsmärken. Att se hur de andra har tolkat temat är nästan det roligaste av allt.

Nehej, nu är det tillbaka till tv-soffan. Nästa helg blir det utgång, det ser jag fram emot, redan!
Jo förresten, en sak till. Är så himla glad, för jag läste just en blogg, av en som läser min blogg och tycker om den och så skriver hon om det och då blir jag himla glad och rörd. Fina människor, då spelar det liksom ingen roll att man har fredagskväll i soffan. Ser fram emot att träffas och prata massa trams och allvar. Innan nyår, så ser pakten ut..

förkylning och funderingar

Så, förkylningen gav inte med sig och jag insåg att det ändå var bäst att stanna hemma några dagar. Snorfylld, hostig och låter som en dålig audition till Idol så fort jag försöker ta en ton. Men, det är inte helt fel att sitta i soffan och maratontitta på serier när vinden viner och regnet smattrar mot rutan.

Jag funderar också, tittar inte bara på tv och spelar Farm Heroes Saga på mobilen. På jobbet, till exempel. Jag har börjat ta det för allvarligt. Eller ta mig själv för allvarligt, på jobbet. Jag gillar att vara seriös och att vara bra på mitt jobb, det är inte det, men det tenderar att bli lite för mycket. Lite för märklig relation med chefen, jag hamnar i nån slags mellanroll och det känns som att jag måste ha koll p allt. Det har jag för det första verkligen inte betalt för. För det andra skapar det lite prestationsångest och kontrollbehov. Sånt klarar jag mig utan, faktiskt. Och jag tänker som så att om jag nu inte skulle vilja stanna på just den här arbetsplatsen så finns det många andra som skulle vara glada att få mig.
Så funderar jag om jobb.

Jag funderar lite på män också, fast bara lite. Nu fokuserar jag mest på mig själv, äta bra, träna, må bra, men ändå. Lite finns de där i tankarna, männen. Om inte annat för att jag skulle vilja att någon tog i mig, åh, som jag vill det. Någon som rör vid mig med, vad ska man säga, åtrå? Kåthet? Någon som bara inte kan låta bli.
Lite så funderar jag, om män.

Jag funderar på vänner. Att göra saker, veckorna liksom bara tar slut och jag hinner eler orkar knappt göra något. Det är tråkigt. Jag vill ut och uppleva, leka, prata. Fast just nu är jag förkyld och innan dess hade jag ont i ryggen och jag har obsessat för mycket med jobbet och det är mörkare nu och det finns så många ursäkter! Jag måste strunta i ursäkterna.  Ge mig ut och försöka hitta de där vännerna som också vill hitta på saker, som inte fastnat i samboskap, barnskaffande, vad vet jag. Föregå med gott exempel, kanske? Och ja, jag måste vila också, ladda om, mellanlanda, men inte hela tiden?

En dag till hemma, tv-serier och te med honung. Sen är det dags.

man ska vara försiktig med vad man önskar..

Jag önskade mig en regnig, eller i alla fall mulen helg. Jag sa att det var ok att bli sjuk, eftersom jag var helt oplanerad i helgen. Mina önskningar verkar ha gått i uppfyllelse, för molnen hopar sig och rösten lyser med sin frånvaro. Jag önskar jag kunde lägga ut ett ljudklipp, för jag är helt fascinerad. Så här illa har det inte varit sen NM 2010. Ont gör det i halsen också, men feber har jag inte.
Fast. Visst är det skönt att vara hemma, lite småynklig och dan, men jag hade ju hellre varit pigg och orkat hitta på nåt med nån. Frågan är bara vem. Det känns som att min vänskapskrets krympt. Mycket handlar det väl om att folk blir ihop, skaffar barn och sånt.Medan jag sitter här och har precis ingenting på gång. Nu har jag ju bestämt mig för just det. Ta det lugnt med dejtingen, foka på mig själv istället och så köra en hårdsatsning lite längre fram när jag känner mig i fas. Det känns fortfarande som helt rätt beslut. En time out, för jag var ruggigt less på dejtingsajter nu.
Projekt FaF (Forty and Fit) går just nu ganska bra. Jag har anmält mig till Tunnelloppet i slutet av november. Fram tills dess kör jag 5:2, vilket går ganska bra nu när jag är smart nog att inte köra två fastedagar i rad. Herregud, sånt kan ju knäcka den bästa! Lessenheten som kommer smygande när jag inte får i mig energi... Det är som depression all over again! Men med några dagar mellan så funkar det fint. Utöver det tar jag bort allt synligt socker, alltså framförallt godis, bakverk och sånt. Frukt äter jag fortfarande. Dessutom tänker jag mig för, är jag inte hungrig tar jag inte en portion till, men om jag behöver det så gör jag det. Basic stuff. Enda smolket i bägaren är att jag inte kommit igång med löpningen efter Tjejmilen, dels på grund av ryggont och nu alltså förkylning. En plan med att önska mig sjuk den här helgen var ju i och för sig att vara sjuk "färdigt", så jag kan träna sen. Håll tummarna för att det funkar.

Äntligen!

Fredag kväll. Livet är bättre nu, i alla fall inne i mitt huvud.  Lite sång, lite tankeverksamhet, lite yoga och känslan av att helgen var på väg.. Så trots att det känns som att jag mest fått läxa upp folk idag (OBS, kollegor, ej barn) och till och med haft en ganska hetsig diskussion med en kollega, så känns det bra.
Däremot har jag tappat rösten. Nästan helt. Jag låter som att jag hamnat i målbrottet, mycket hes och sexig. Synd att jag inte har nån här i soffan att förföra, bara..

nedvarvning

Är så väldigt rädd för den där ångestspiralen. Är så rädd att hitta mig själv där igen, liggandes på golvet, slående mig själv på benen för att kunna fokusera på den fysiska smärtan mer än den psykiska.
Jag vet att ångest inte är farligt. Att det egentligen är bättre att låta trollen komma ut i solen, att de spricker då. Att ångesten försvinner om jag låter den skölja över och förbi. Men jag är ändå så rädd att fastna.
Vilken tur jag ändå har, som har sången. Ett sammanhang där jag kan koppla bort, gå utanför mig själv och vara i stunden. Så jävla skönt.
Nu är jag hemma. Dricker varm choklad med rom, det avsteg jag får göra från min sockerfrihet. Fast det är inte riktigt socker i ens.Varm choklad och om en liten stund en sömntablett.

Och så funderar jag på att leta fram papprena från KBT'n. Kan ju inte skada, tänker jag.

avskrivning

Jag bara måste skriva av mig, för idag är en sån där dag. Inget särskilt har väl egentligen hänt, men jag är galet skör. En stressig eftermiddag, en kollega som antyder att hon inte tycker stämningen är lika bra som den varit och jag tar på mig allt. Går i försvar för saker som jag inte behöver försvara. Lägger ansvar på mina axlar, som absolut inte behöver finnas där. Tänker att nog alla tycker att allt är mitt fel, att det är jag som är anledningen till allt. Jag som är stressad och stressar, som säger saker fel. Att ingen gillar mig eller vill jobba med mig. Jag känner mig dålig, för jag måste ju vara ofelbar, untouchable, och jag får ångest.
Det var längesen nu, vilket gör det nästan ännu jobbigare. Men det har varit mycket på sista tiden och den här helgen fick jag ingen vila, min hsp går i spinn och sånt här händer.

För egentligen vet jag ju. Visst, jag är en av komponenterna på jobbet, men det finns fyra till. Och vad är det värsta som kan hända då? Att alla skulle tycka att jag var dålig? Att jag inte styrde upp tillräckligt? Att jag försöker styra upp för mycket? Jaha? Det är ju inte MITT jobb att få det att funka. Det är vårt tillsammans. Vi har alla styrkor och svagheter. Man kan inte vara bäst jämt. Alla kan inte gilla mig jämt och det är ok. Det är ok att alla inte gillar mig. Det är till och med ok att någon är sur på mig, om det skulle vara så. Jag måste inte vara ofelbar. Jag måste inte ha ryggen fri. Jag får begå misstag och göra fel, precis som vi alla får.

Och bara att skriva detta gör att jag kan släppa det, nästan helt.