Varför man ibland tappar hoppet när man nätdejtar

När inkorgen fylls av såna här meddelanden:
Hej!
Vad fin du är!
Får jag ställa en halvfräck fråga till dig?
Med ytterst vänliga hälsningar!

Alltså.. Nej.

Hehe, jag är faktiskt förvånad att du är 40!? 
Frågar du mig så ser du ut som en ståtlig (akta så du inte trillar ur stolen) 25-årig kvinna som har börjat upptäcka livets härliga delikatesser skulle jag vilja hävda :) 
Och ja, jag menar det ;) 

23-åring. Men herregud. Är det meningen att jag ska bli smickrad av det här? Och du menar det?! Vad fint av dig...

Tja!
Hur är det med dig? Vill du ta en drink med mig kanske på gamla stan? Hur ser din tisdag efter jobbet kl 18:00 
Vad tycker du?

Pang på rödbetan. Iofs, can't blame a guy for trying..

Hejhej! 
Visste inte om jag borde, men tyckte du verkade attraktiv och hyfsat sympatisk och bestämde mig för att slänga iväg ett mail i alla fall, trots att jag kanske är helt fel ute.. Du kanske inte skulle vara intresserad alls..? 

Ännu en 23-åring. Nej, kanske inte alls, faktiskt..

Ett urval från den senaste veckan. Undra på att det ibland känns som att hoppet är ute.

lyckliga par-allergi

M messade förut och frågade om jag är upptagen på lördag. Jag kom på mig själv med att svara lite svävande och funderade på varför. Vill jag inte träffa honom?
Sen kom jag på det. Jag är livrädd för att han ska vilja presentera mig för henne. Att vi ska hänga, ta en öl, whatever.. Jag fixar inte det än, det funkar inte. Jag är fine med att han är kär och lycklig, jag är faktiskt det nu. På avstånd. Men att sitta där, mittemot, och se min gamla föralltidsingelkompis vara alldeles nykär och idiotlycklig. Med nån som jag har tyckt varit DUM i huvudet och ganska patetisk i över ett år (jaja, jag vet, man ska inte döma och allt det där, men jag vet lite för mycket. Och ja, jag kan ändra åsikt och kommer säkert att göra det också, men så känns det just nu!). Nej, sorry. Klarar inte riktigt lyckliga par just nu. Min lilla avundsdjävul uppe på axeln skulle spricka, alternativt bli så tung att jag får ryggskott och det har jag inte tid med. Orkar inte vara den där glada, roliga (alternativt bittra och sorgliga) singelkompisen.

Sen visade det sig att han inte hade nån speciell avsikt med sin fråga, han "bara undrade". Så, much ado about nothing, I guess..

jobba hemma

Jobbar hemma idag, för att kunna vara ledig imorgon.
Hittills har jag sovit till åtta, ätit frukost, klätt på mig (bekväma hemmakläder), kollat nyhetsmorgon, läst bloggar, spelat hjärndöda spel på facebook och druckit tre koppar kaffe. Och nu bloggar jag.
Detta är alltså en påminnelse om varför jag INTE ska/kan bli en sån som jobbar hemma speciellt ofta. Prokrastinera mera, ni vet..
Nu är det inte så mycket jag egentligen behöver få gjort idag, även om det är saker som faktiskt måste göras just idag (därav jobba på röd dag ist för imorgon), jag kommer att hinna göra dem även om jag startar nu efter lunch, men de ska ju likväl göras. Tänk om jag kunde vara en sån som gör på en gång och sen kan slappna av..? Men nej. Jaja, snart börjar jag.

Annars då?
Jag orkar inte skriva så ofta nu, trots att jag kanske skulle behöva. Jag vet ju att jag mår bättre när jag får ur mig saker. Det är mycket på jobbet nu. Jag har ju egentligen typ två tjänster, fast bara regelbunden tid för den ena, vilket skapar ständig stress. Sådär så att när jag får tid för det andra är det svårt att prioritera, typ som idag. Nu vet jag varför jag gör detta, det är en del av en plan, och redan efter sommaren kommer det att bli bättre och jag kommer att få mera tid. Sen hoppas jag ju att karriären ska ta lite fart också, utsikter finns, men inget är självklart.
Det här gör ju inte bara att jag skriver mindre, jag orkar inte riktigt ta tag i mitt kärleksliv heller. För att inte tala om att det är markant svårare att få napp, i alla fall på dejtingsidorna, nu när jag tagit klivet över till the big FourO.
Fast jag vill. Fan vad jag vill! Vill vara i ett sammanhang, i ett team. Så är det, jag kräver inte bara ett förhållande, jag kräver dessutom ett sunt och vettigt förhållande! Ett där man backar varann.
Ni hör ju.
Så vad gör jag åt det då, mitt i all jobbstress?
Lite hoppas jag på att nån ska hitta mig, fast det har jag ju testat nu i x antal år och det har inte riktigt funkat då.. Så jag hänger på den vettigaste, fast rätt sega, sidan, mailar lite och har väl nånstans lyckats halvboka två dejter nästa vecka. Läste på min senaste bloggförälskelse Singelbloggen att en måste gå på tio dejter för att ha chansen att hitta en vettig. Tröttsamt, men ganska rimligt..
Låt oss ändå hoppas att i alla fall någon av dessa två dejter är roligare än den senaste!
(Och nej, jag tar fan inte på mig hundhuvudet här. Han var tråkig, inte jag. Orkar inte lägga skuld på mig själv mer, är expert på att göra det; "Jag var väl inte heller så rolig, it takes two to tango, etc" Jag vet att jag är social och funkar med de allra flesta, men vad gör man när alla samtalsämnen bara dör?)

Nähä, jobba lite då...

jag fattar verkligen inte

Att 50% av Sveriges befolkning inte utnyttjade sin medborgerliga rätt (och förbannade skyldighet!) att rösta igår, det är inte bara sorgligt, det är helt enkelt förjävligt.
Jag förstår faktiskt inte.
Folk har dött för den här rättigheten och folk bara.. Äh, jag oooorkar inte rösta..
Det går inte att skylla på att man inte vet vad partierna står för, för det har funnits tid att ta reda på. Man måste inte kunna partiprogrammen in i minsta detalj för att ta ställning. Särskilt inte i EU-valet.

I september Sverige. Gör om, gör rätt.

inte som jag tänkt mig

Skulle springa idag. Bara åka hem från jobbet, springa och softa. Kompensera för allt godis jag stressätit.
Så blev det inte.
Istället blev det hamburgare, öl och en drink, med M. Iofs trevligt. Lite som förr, innan.
Värt det, i alla fall.

mycket nu.

Den här dagen. Den här veckan.
Vi kan väl sammanfatta det såhär, just idag är jag inte ett dugg sugen på att gå nåt jäkla traineeprogram. Vill inte vara chef och behöva tampas med idioter, som inte litar på att jag/vi kan vårt jobb.
Fast jo, det vill jag. Idag var rätt extremt och jag var helt oförberedd.
På väg hem från jobbet, ca halvnio, gick jag av en station tidigare och promenerade hem, för att rensa hjärnan. Sen tog jag ett glas vin. Kanske två då.
Det är mycket nu och redan i söndags insåg jag att jag inte skulle ha någon examensuppgift att skicka till min kurskamrat idag, som det var sagt. Den ska lämnas in den 27, så det är egentligen inte direkt panik, men vi skulle skicka ett utkast idag. Jag har inget utkast. Släktträff i helgen och möten varje kväll. Fick lite panik över detta i söndags, men insåg snart att ingen kommer att dö om jag inte skickar iväg uppgiften.
Släktträffen var trevlig, bättre än väntat. Jag har ju lite svårt för stora sammanhang, men det var trevligt och roligt att träffa alla. Sen sov vi över hos min moster. Där fick vi en fantastisk grillmiddag, gott vin och rökig whisky, samt rabarberpaj. Galet gott.

Annars ser jag mest fram emot denna veckans fredag, med jubileum och två konserter. Kom snart!

de där vännerna

Ni vet det där med vänner.
De där vännerna en inte träffar så ofta. Ibland kanske vi inte ses på ett halvår. Inte hörs heller, för att vi har så olika liv, med olika scheman.
Men så hörs vi plötsligt. Nån av oss får längt, eller så fyller nån år eller råkar vara i närheten. Och det är som att vi hördes igår, förutom att vi har så mycket att berätta för varann.

En sån vän träffade jag idag. Den bästa. Hon bjöd mig på bio och indiskt, för att jag fyllde år där förut, och vi pratade, pratade, pratade.

Det var fint.

oklick

Ni vet när en sitter där och bara inte har något att säga personen som sitter mittemot. Tankarna snurrar förtvivlat efter något att prata om, men allt som en kommer på har redan sagts.
Så var dejten igår. Det oklickade å det grövsta.
Han var tråkig. Våra samtal stannade av hela tiden, det gick liksom inte att komma vidare, djupare. Jag säger inte att det var hans fel, it takes two to tango, men det fanns verkligen ingen kemi. Synd. jag börjar misströsta igen. Finns det överhuvudtaget nån jag kan bli kär i därute?

I vilket fall. Idag vaknade jag med halsont, valde att lyssna på det och stanna i soffan med glass och tv-serier hela dagen. Inte så bra för midjemåttet, men halsen och själen behövde det. Jag springer imorrn.

känsligheten

HSP'n löper amok efter helgens megasocialisering. Jag är hudlös, på alla sätt. Kläderna skaver, sömmar gör ont. Jag har koll på alla, tar åt mig av allt. Bråkar på folk, fast mest på mig själv för att jag bråkar. Egentligen är det nog mest på insidan det märks. Känner mig trött på folk och sällskapssjuk i samma andetag. Och tröttheten. Den är överväldigande.
Jag längtar efter lördagens sovmorgon.

måndag

Bryt på jobbet, men som tur var har jag bra kollegor och chef som tar det för vad det är. Imorrn får jag lite tid att komma ikapp.
Kom hem och hade precis noll lust att springa. Jag ska lära mig springa en mil, har jag sagt det? Eftersom jag har varit med förr gav jag mig ut ändå, vilket gör att jag känner mig sjukt bra just nu. Jag måste ju fan ta tag i det här med vikt och form nu, om jag ska komma i mitt livs bästa form.

Avund

Så många tankar nu. Om allt.
Det känns som om jag tappat mig själv lite. jag är inne i nån slags dålig självkänsla-snurr, som är jävligt jobbig. Känner mig ful, tjock och trist. Inte hela tiden, men mer än vanligt, eller det som varit vanligt ganska länge nu. Det känns som att så mycket gungar. Jag fick veta veta idag att en av dem jag sjunger med ska flytta. Till USA. Vi har sjungit ihop i 6 år, förstår ni? Det är som att göra slut. Och vad gör vi som är kvar? Hittar en ny? Jag vet inte. Vi vet inte.
Och så M. Jag är glad för hans skull, men samtidigt lite bitter för att jag aldrig nånsin kan få vara den som hinner först. Att alltid vara den som är kvar. Vi pratade om det idag. Han var mitt alibi, så länge han var singel kunde jag också vara det men nu när han har fått det han allra helst vill ha.. Som sagt, jag är glad och jag tycker att han förtjänar det, men jag tycker att jag också gör det.
Och så helgen. Det har gått bra, särskilt med tanke på omständigheterna, men inte bäst. Ingen toppning, inget buzz. Det var andras år i år och va fan, det är ok, egentligen! Och ändå, jag tappar det. Tror att ingen tycker jag är bra, att jag inte duger till.

Avund.
Det är min dödssynd.
Avundsjuka människor är dåliga människor. Man får inte vara avundsjuk. Man ska unna andra framgång och lycka och missförstå mig rätt, det gör jag! Jag önskar inte att det ska gå dåligt för nån, men kan det inte bara få gå bra för mig också?

Naturligtvis känner jag mig ännu sämre för att jag inte kan vara helt odelat glad. För att jag är avundsjuk. Spiralen är igång.

Fördelen nu är väl att jag vet hur det funkar och jag vet vad jag kan göra för att komma ur det. Jag ska bara göra det också.

in i årets bubbla

Går in i bubblan nu, med förhoppningsvis massa härliga minnen, upplevelser, möten och inspiration som följd. Ses på andra sidan!