det är inte ens en vecka kvar!

Inser att jag åker om mindre än en vecka och att veckan är sjukt fullproppad som vanligt. Jag kommer helt enkelt att få leva med att lägenheten inte är storstädad när jag kommer hem. Å andra sidan är planen att åka hem till J direkt, så det är väl ok. Om jag dessutom ser till att göra en sjysst todo-lista, så borde packningen kunna fixas när jag kommer hem vid åtta-nio på kvällarna, även om två av kvällarna ska spenderas med J.
Annat som ska fixas är räkningar, esta, ladda diverse elektronik och skriva ut biljetter. En del av det kan fixas på jobbet. Jag har i alla fall tvättat.

Imorse bakade vi scones till frukost. När man inte ätit smörgås på x antal månader var det himmelrike att få proppa i sig mackor med smör, ost och marmelad. Mätta, som aldrig förr, tog vi bilen och drog iväg till ett litet slott en bit härifrån. Vi hade tänkt fika, men orkade inte, så vi åkte hem och hånglade istället.
Får jag skriva om hångel? Ja, det får jag fan, det är ju min egoblogg. Han är så himla bra på att hångla. Allt annat också, förstås, men med många killar är det som att när man väl kommit till själva liggandet, så hånglar man inte längre. Då blir det liksom pang på rödbetan. Inte här. Vi hånglar mest hela tiden och jag älskar det. Att äntligen hitta nån som tycker om att hångla lika mycket som jag!

Och nu får jag snart inte hångla på tio dagar. Tur att jag var förutseende och tog ledigt en extra dag när jag kommer hem.

min tur nu

Nu kom den, förkylningen.
Inte så konstigt, med tanke på att J har gått och snörvlat några dagar och jag högaktningsfullt skitit i det och hånglat loss ändå. Och hellre nu än nästa vecka.
Så nu sitter jag här med en balja hett vatten med riven ingefära, citron, rom och honung, so jag ska hälla i mig innan sänggång. Imorgon är jag ledig, men ska vara hos frissan kl 8.00.
Annars tror jag det är sova jag behöver. Hinner eventuellt få några timmar imorrn på dagen också.

fyra veckor

Hejdå demoner. Bort med er.

Det har varit en skön helg. Middag ute med gamla kollegorna på fredagen. Hem rätt tidigt ändå, eftersom jag skulle springa på lördagen. Upp i ottan för att tvätta, galet trött. Sov en stund till medan tvätten blev ren, men var fortfarande helt slut. Åkte iväg på loppet ändå, bara för att. Det gick skitdåligt. Pallade inte springa hela, utan fick gå några gånger. Lyckades märkligt nog med att inte få en helt usel tid, även om det inte blev nåt rekord. Lyckades inte hitta busshållplatsen, utan gick in till stan. Kom hem till slut, städade, handlade, duschade, lagade mat och sen kom J.
Sen har vi bara slappat. Ja, när vi inte sysslat med andra aktiviteter, som man gör som nyförälskade. Fyra veckor idag.
Vi hade ännu en slapp morgon, med stor frukost och teve-serier, men sen tog vi oss faktiskt ut på en promenad också. Min hemliga plan är ju att han ska byta sin lägenhet, långt norr om stan, mot en nånstans här, så då måste jag ju visa omgivningarna.
Jag loggade just in på bostadskön. Jag har stått i 10 år, men står ändå inte först på någon lägenhet, ialla fall inte nån jag skulle vilja ha. Den här stan är galen.

demoner

Veckan fortsatte lite i samma stil. Hormonerna lockade fram demonerna, som jag hoppats var borta. De samlade bara krafterna. "Är han verkligen lika översvallande i messen nu?" "Kommer inte messen lite mer sällan?" "Han kanske har ångrat sig?"
Som tur är vet jag att det inte är sant. Demonerna är bara rökpuffar, jag gör allt jag kan för att ignorera dem.
Igår var han med på konsert. Träffade hela kören och min pappa på samma gång. Krävs en modig man för det. Och jag fick hångla på trappan till Historiska.

hormoner

Så idag.
Första dagen på mensen. Ont i magen, allmänt, ni vet, nere.
Skulle träffa J på en fika, eftersom vi sen inte ses förrän på onsdag, hemska tanke. Hann stå och tycka synd om mig själv ett tag och när han kom svämmade hormonerna över. Eller snarare ögonen, när jag skulle förklara hur jag mådde.
Och vet ni. Han tog det. Utan problem. Bara kramade och pussade på mig och sa att jag var fin. Trots att jag visade mig svag, var ett jäkla hormonmonster.

Jag kanske faktiskt har träffat rätt nu.

Drömdag

Har haft en, idag.
Vi vaknade sent och gick upp ännu senare. Fixade brunch med äggröra, knaperstekt bacon, bananpannkaka med blåbär och lönnsirap, apelsinjuice och kaffe latte.
Han kopplade in sitt ps3, som ska vara här så vi kan kolla på blue-ray och sedan har vi suttit i soffan resten av dagen och kollat tv-serier. Och hånglat en del emellanåt.

Nu har han åkt hem till katterna och det känns lite tomt.

Nykär

Sådär vansinnigt trött, som jag alltid är om fredagarna för tillfället. Fast den här fredagen var på universitetet. Svårt att sitta still och lyssna när man inte är van, men på eftermiddagen fick vi interagera lite mer. Roligt folk är det på kursen också, allt från kvinnliga brandmän till regissörer, med ett gäng sjuksköterskor, lärare och en IT-chef däremellan.

Efter skolan mötte jag upp Honom (vad ska jag kalla honom? Nåt så tråkigt som J?) för en fika. Vi hade ju varit ifrån varann flera timmar, herregud. Vi är sådär nu. Messar att vi saknar varann, räknar timmarna tills nästa gång vi ses. Avslutar varje mess med "Puss". Hinner sällan till sängen, kläderna ligger överallt i lägenheten på morgnarna. Igår var han med och träffade filmgänget, det gick bra. Alltid svårt att veta hur mycket man kan pussas bland folk innan de blir trötta på en. Som på tunnelbanan på morgonen, när vi sitter och är sådär jobbigt nykära. Imorgon får jag träffa en av hans kompisar.

Ikväll sover jag själv och det är rätt okej, även om jag sover väldigt bra med honom. Jag har sprungit, duschat, färgat ögonbrynen och ätit vindruvor och cashewnötter till middag.

Förtroende

Idag lämnade jag honom ensam i lägenheten för första gången. Jag började snortidigt och han behövde inte åka hem och mata katterna, så då kändes det ju bara fånigt att han skulle åka när jag åkte.
Samtidigt, ett förtroende. Nu har jag väl inte så mycket att snoka i, men ändå.

Vill ha mer

Ett dygn fick vi denna gång. Katterna behöver mat och kärlek. Jag uppskattar att han bryr sig om sina katter, de är ju typ hans bebisar, men mitt ego vill att han ska vara med mig. Trösten är väl att han vill vara med mig också. I veckan blir det typ varannan dag. Eventuellt får han träffa mitt filmgäng på torsdag och jag får träffa några av hans vänner på lördag.
Mina demoner tittade fram som hastigast, då jag råkade se ett sms (vi kollade just nåt på hans telefon), som avslutades med ett hjärta. Jag såg inte vad det stod i övrigt och han sa inget om det direkt. Genast började demonerna tjattra. Förnuftet fattade ju att han inte är nån som kör dubbelt (när skulle han hinna?), men "man vet ju aldrig" och så vidare. Fast sen sa han att det var hans mamma som undrade om jag gillade lasagnen. Han lagade lasagne till mig, nämligen, efter Tjejmilen igår. Han mamma är tydligen väldigt nyfiken av sig och har redan facebookstalkat mig massor.

Tjejmilen var för övrigt rätt jobbig. Inte de första fem kilometrarna, de gick som en dans, men resterande fem var hemska. Jag var så nära att börja gå, men jag gjorde det inte och jag persade med 36 sekunder. Sweet.
Idag har jag träningsvärk. Kanske inte bara på grund av Tjejmilen. Att hångla medan blixtarna lyser upp himlen utanför och åskan mullrar.. Det passar min dramatiska personlighet.

Nu längtar jag till tisdag.. samtidigt som det faktiskt ska bli rätt skönt med en kväll för mig själv imorgon.

tills på lördag

Nu kom tröttheten ifatt mig.
Inte så att endorfinerna saknas, de finns fortfarande där, men när man börjar försöka sova ikapp, vilket jag gjorde igår, så är det som att kroppen fattar att den är trött. Och då är det kört. Nåja, får ju sova ok inatt, även om jag ska upp snortidigt och förbereda planeringsdag på jobbet, och på fredag, innan Tjejmilen.
Telefonen går varm nu. Vi messar både om vardagshändelser och om hur mycket vi längtar. Det är härligt, men känns fortfarande lite overkligt, som att det inte händer på riktigt. Fast det gör det. Och trots att mina demoner envisas med att sticka fram små fula trynen emellanåt, särskilt om det råkar gå en stund mellan messen, så lyckas jag hålla dem i schack. Lita på vad som sägs och görs.

Nu borde jag sätta mig och skriva en agenda tills imorgon. Sen vill jag ta ett bad också och äta gröt. Kolla några avsnitt av Californication, så jag kommer ikapp honom och vi kan se sista säsongen tillsammans. Han väntar ju in mig.

På lördag ska han laga lasagne till mig efter att jag har sprungit, innan vi åker och kollar Parkteatern lite senare på kvällen. Och sen få sova ihop igen. Sova.. Jag ska bädda rent i sängen.

Pojkvän

Alltså, jag vet att det inte är lika roligt att läsa smöriga lyckobloggar, som dråpliga nätdejtinghistorier.. Men det här är så bra.
Han är så där som jag önskade. Hör av sig, skriver gulliga saker i sms. Planerar saker för framtiden, sånt vi ska göra tillsammans. Tar på mig hela tiden, visar verkligen att han tycker om mig. Saknar mig när vi varit ifrån varandra ett dygn. Ger liksom inte mycket utrymme för tvivel. Igår bjöd jag honom på middag, då hade han en ros med sig när han kom.

Ikväll sover jag ensam, det är liksom ingen idé att ses efter kören, och det kommer kännas tomt i sängen. Redan.

Det här med att vara ett vi. Så ovant, men så härligt.

inte singel längre

I natt frågade han chans på mig. Jag sa ja.