när det vänder

Det har vänt. Tack gode gud som jag inte tror på, för tanken på att sitta på ett plan med feber och rivhosta var inte lockande. Nu kan jag i alla fall hosta utan att jag tror jag ska dö.
Jag är fortfarande seg som sirap och blir trött av minsta lilla, men det värsta verkar vara över. Rösten är inte bra dock, men det hade jag väl inte väntat mig heller, efter den hostan.

Det ställer ju till det lite, att vara såhär lättuttröttad. Jag hinner inte städa ordentligt, till exempel, jag som gillar att komma hem till ett rent hem. Diska ska jag försöka orka med imorgon innan jag åker. Stryka ett par byxor (ja jag vet att jag inte stryker, men jag måste lägga upp dem) och betala räkningar står på att-göra-listan.

Jag är lite nervös, för jag ska klara mig själv, åka kommunala (eller vad det heter i London) färdmedel och hitta till ställen. I värsta fall får jag väl slå på gps.en och offra lite utlandssurf. Imorrn lär det nog gå ganska bra, då ska jag bara hitta en flygbuss, sitta på den tills den vägrar köra längre, hitta t-banestationen och åka en tre-fyra stationer. Sen blir jag mött av kusinen. På onsdagen blir det lite värre. Då ska jag hitta, först till hotellet och sen därifrån till min andra kusins jobb, så vi kan gå och äta lunch ihop. På kvällen ska jag dessutom hitta till en konsertlokal på andra sidan stan, men då har iallafall S kommit, så jag är inte själv längre.
Men det kommer gå bra! Jag har gott om tid på mig att gå vilse, så det löser sig.

Mancold

Alltid när jag är riktigt sjuk grips jag av ett absurt behov av att beskriva mina symptom i detalj. Egentligen vet jag ju att absolut ingen är intresserad av att höra detta, men eftersom det här är min egoblogg, så what the heck!
Symptomen är alltså följande:

• Feber. Inte jättehög, men så det räcker för mig, som i vanliga fall tempar strax över 36.
• Hosta från helvetet. Det gör så ont!! River, raspar och bränner i hela bröstet. Ryggen också för den delen. Så fort jag andas djupt riskerar den att dra igång och när den gör det kan jag knappt stå. På riktigt, knäna viker sig.
• Igentäppt näsa. Både rinnigt och tjockt.
• Allmänt ömklig och svag.
• Sliten hals, pga hostan. Jag kan inte ens äta apelsiner! Det svider nåt grymt.

Ja ni hör ju hur extremt synd det är om mig. Håll nu tummarna att jag blir frisk tills jag åker! Jag måste ha ett möte på jobbet på måndag morgon, men efter det åker jag hem. Om inte ett under sker och jag vaknar frisk imorgon.

Min snälla pappa kommer förbi i eftermiddag med glass. Det är uppehållstillstånd i nyttigheterna just nu, jag måste ha nåt som lindrar svedan.

Nu måste jag gå och smeta tigerbalsam på bröstet. Här diskriminerar vi inget som kan fungera!

Inte

Jag röker inte.
Jag äter inte inälvsmat.
Jag svarar inte på okända nummer.
Jag röstar inte blått.
Jag gillar inte folksamlingar, köer och trängsel.
Jag tycker inte om hundar.
Jag avskyr att bli sviken.
Jag stryker inte mina kläder.
Jag spelar inte om pengar.
Jag dejtar inte nån speciell.
Jag rensar inte avloppet.
Jag gillar inte vintersport.
Jag gillar inte nån sport, egentligen.
Jag följer inte så värst många serier.
Jag gör oftast inte listor, men har man influensa och tråkigt så har man...

payback, antar jag

Jag förstod väl att det var nåt skumt med det där att vara så oförskämt pigg i tisdags. Igår eftermiddag kom det. Kliet i halsen. Idag borde jag inte gått till jobbet, men vaknade för sent för att sjukanmäla mig, så jag tyckte jag var tvungen. Fast jag har inte mått bra. Jag har inte ens druckit kaffe idag, bara en sån sak. Nu har jag ont i luftrören, torrhosta som svider och bränner, feber, snorig näsa och är allmänt ynklig. Vi har planeringsdag imorgon och det är verkligen jättedumt att missa den, men har jag feber går jag inte dit.
Jag vill verkligen inte vara sjuk när jag åker till England. Verkligen inte. Nu är det horisontalläge, citron, ingefära, honung, hostmedicin och inhalator som gäller hela helgen.

ny känsla

Det kändes konstigt idag, när jag gick till tunnelbanan. Jag var tidig, dessutom. Eller, jag gick hemifrån den tiden jag alltid tänker att jag ska gå, men aldrig gör. I vilket fall, efter lite funderingar insåg jag att jag var... pigg. Inte bara "ok, jag har sovit lagom många timmar, så jag är inte helt död"-pigg, utan "klar i huvudet, livet på topp"-pigg.
Det var en mycket märklig känsla. Särskilt efter en måndag med sjuka kollegor (jadå, hej vinterkräksjuka!) och två kvällsmöten.
Jag vet inte om det är mina gröna smoothies, att jag lagt av sömntabletterna (ok, de tog slut), mina antidepressiva, att jag kommit iväg på bra med träningspass de senaste veckorna, men pigg var jag.

Sen slutade jag tänka på varför och njöt av det istället. Och det höll i sig nästan hela dagen.
Ska bli spännande att se hur det känns imorrn.

En vecka senare

Måndag, igen.

En vecka senare. Har det hänt nåt? Ja massor, fast inte egentligen. En ganska lugn måndag urartade i en ganska rörig tisdag och sen gick det bara nerför. Ändå lyckades jag få till tre träningspass under veckan som var, det måste anses vara bra. Troligen också en orsak till överlevnad. Att gå och lägga sig före klockan 22 är även det en strategi som funkar. Det är dock ingen bra strategi om man vill utöka sitt sociala liv, men det får väl komma sen, kanske.
Gröna drinkar varje morgon, lite vettigt tänk runt maten och jag tror det börjar hända saker. I morse glömde jag att väga mig, så egentligen vet jag inte, men jag tycker att det både känns och ser bättre ut. Imorgon och på torsdag blir det yoga, i helgen kanske lite mer yoga och ett pass på löpbandet. Det förhatliga löpbandet. Inte bara det att det är så erbarmligt tråkigt att springa på stället, som en hamster i ett hjul, det låter ju dessutom. Bandet dunsar och skakar, jag flåsar. Självmedvetenheten flödar över, men jag skiter i det. Bara kör.

Lite drygt en vecka nu, sen blir det London. Jag längtar.

en måndag, som de andra

Klockan ringer. Eller snarare, radion går på. Eller ännu snarare, min wake-up-lampa börjar lysa. Den gör det en halvtimme innan radion går på, lyser starkare och starkare ända tills det är dags att stiga upp. Oftast vaknar jag till när den just börjat glöda.

Dagen går, som måndagar gör. Jobbet är ganska lugnt idag, trots sjuka kollegor. Det rullar på. Efter jobbet stannar jag kvar, gör lite extratid, eftersom jag ändå väntar på yogapasset. Visst hade jag kunnat gå till gymmet, kört lite kondition, lyft lite. Men nej. Jag har saker att hinna med på jobbet också, så det passade bra.

Yoga. Ett av favoritpassen, med en av favoritledarna. Som avslutar med att säga att han nog inte kommer fortsätta ha det här passet, eftersom han skiljt sig och har barnen varannan vecka.

Jag åker hem. Trött i armar och rygg. Hungrig, jag har inte ätit sen 11. Väldigt glad att jag har fattigmanssoppa, av broccoli och potatis, i kylskåpet färdig att värmas. Jag äter, läser bloggar, tappar upp ett bad. Jag duschar aldrig på gymmet, föredrar min egen dusch och att få torka i lugn och ro.
Nu är jag ren. Insmord. Avsminkad. Ute regnar vintern bort. Sängen lockar med tjocka täcken och mjuka kuddar.
Snart är den här måndagen slut. Och så börjar det om.

en efterlängtad helg

Sällan har en helg varit så efterlängtad som den här, trots att arbetsveckan bara varade i tre dagar. Nackdelen med långledigt är att jag så snabbt kommer in i ledighetslunken. BaraVarastadiet. Ligga i sängen till halvelva (även om jag faktiskt vaknat redan vid nio), dricka tre koppar kaffe vid datorn, sträckläsa böcker, boa in mig i soffan, skita i att gå ut trots blå himmel och sol.. Men nu är vi tillbaka i vardagen.
Lite skönt är det faktiskt. Rutiner och sånt där, jag gillar ju det. Det blir så mycket lättare att vara lite hälsosam och nu ska ni få höra! Sista rycket på FaF-året nu. Fyra månader kvar och som vanligt jobbar jag bäst under press. Bort med socker och vitt mjöl, i alla fall i min egen matlagning, in med gröna smoothies och träning. Det är något så sjukt nyttigt över gröna smoothies. Bara känslan av att hälla upp den gröna sörjan i glaset, sörpla i sig och liksom känna hur den sprider sina nyttigheter genom kroppen. Sen är de faktiskt rätt goda också, samt ett ypperligt sätt för mig att få i mig färska grönsaker så här på vintern. Har svårt för det annars, det blir för kallt på nåt sätt. Jag vill mest äta mustiga köttgrytor just nu. Fast idag blir det broccolisoppa.

Annars har jag hunnit med att yoga tre gånger den här veckan, klarar nu att göra en riktig chaturanga utan att lägga ner vare sig mage eller knän, repa i onsdags, jobba till 19 i fredags, spela in podteater i lördags, samt ändå tillbringa rätt mycket kvalitetstid med min soffa. Den får ju liksom inte tro att jag bara glömt bort den så här efter ledigheten.
Jag lyckades även ta en ganska snygg selfie, som jag glatt satte som presbild på fb. Det intrycket förstördes i och för sig ganska snabbt av bild på mig från podteaterinspelningen i ofördelaktig vinkel. Nåja. Jag skulle väl kunna be att de tog bort just den bilden, men det känns så ytligt. Tänker att den får bli en påminnelse om vad jag inte vill se på foton av mig själv framöver.

Jag har inte hört något från övningsobjektet sen jag addade honom på fb. Har i och för sig inte heller hört av mig. Känns inte som att det är mannen i mitt liv och då kanske jag inte ska slösa så mycket tid på honom? Samtidigt dejtar jag ju ingen annan och han var trevlig att prata med. Vi får se, helt enkelt. Kanske skickar jag bara nåt litet och kollar hur landet ligger. Det var ju ändå han som började fråga om att ses igen, fast det vore ju inte första gången en kille gör det utan att mena det. Hatar att vara såhär desillusionerad.
Har jag berättat förresten om en grupp jag stötte på? En singelgrupp för träningsintresserade. De träffas och gör aktiviteter ihop, dessutom har de aw's ibland. Sist kom visst nästan hundra stycken. Det har tydligen gett rätt bra utdelning på parfronten i den där gruppen också. Såna här grejer tror jag ju egentligen mer på än nätdejting, som den har blivit. Det är en aw i veckan, men jag känner inte att jag vågar mig dit riktigt än. Nästa gång kanske. Vore ju kul om jag fick med mig nån, men har jag ens några träningsintresserade singelkompisar?

Övning

Det står en man bredvid mig, på torget utanför tunnelbanan. Det står fler där, förstås, det här är ett sånt ställe man möts på, men honom lägger jag märke till. Plötsligt kommer hon skyndande. Svart kappa, blont hår. "Hej, förlåt att jag är sen! Vilken tur att jag kände igen dig! Vad lång du är!" De kramas, han svarar något mumlande och de börjar gå bortåt. Jag ler för mig själv, för jag förstår att de ses för första gången, precis som jag och han jag väntar på, kommer att göra alldeles strax. För att jag varit i samma situation flera gånger (för många?) och jag känner igen mig i nervositeten, i igenkännandets lättnad.
Jag tittar upp och råkar fånga blicken hos en tjej en bit bort. Hon ler också, har också hört och förstått.

Så kommer han då, han som jag står där för. Han är lite sen, men det är okej. Jag känner igen honom, han känner igen mig. Vilken tur. Vi promenerar bort till museet, blir sittandes i ett rum och pratar tills vi inser att vi kanske är i vägen. Då går vi till fiket och tar en kopp kaffe istället. Fortsätter prata.

Vi skiljs åt efter några timmar. Hintar väl bägge om att det vore trevligt att ses igen, vi får se. Det var ju bara en övning, egentligen. Men övning ger färdighet, kanske är det inte fel att öva mer?

Vi får se. Just nu är jag nöjd med att jag gjorde det. Att jag hade trevligt. Allt annat kommer sen.

Apelsiner

Apelsinerna är goda just nu. Jag äter flera om dagen. Som godis. Frukt är godis, var det inte så? Nej, jag vet. Men jag lägger ner socker och vitt mjöl nu. Det är knappt fyra månader kvar på mitt fyrtionde år och jag vill må bra med mig själv innan det året är slut. Det har ju varit mitt mål. Både inuti och utanpå vill jag må bra, på flera sätt då. Så jag väljer min mat och jag rör mig, det blir balans då.

Hur som helst, dejten i lördags blev framflyttad till imorgon, på mitt initiativ. Har egentligen inte alls tänkt dejta nu, eftersom jag inte känner mig helt bekväm i mig själv, men nu blev det så. han frågade och eftersom jag ska säga ja mer än nej, så sa jag.. Ja. Vi ser det som en övning. Dessutom är det kul, och bra, att inte bara sitta hemma i soffan och uggla. Jag är nästan trött på det, det är väl ett friskhetstecken om något!

En annan sak med apelsiner, man blir kissnödig av dem. Väldigt kissnödig, faktiskt. Bådar inte gott för nattsömnen.. Tur jag är ledig två dagar till då!

Nytt

Jag börjar det nya året i soffan. Inte bakis, men lite lagom, behagligt seg.
Gårdagskvällen var trevlig. Ett ganska litet sammanhang med två gamla vänner, samt ett nytt par som jag inte träffat förut. Kanske inte några jag skulle hänga med, eller ens bli kompis med på Facebook, men helt ok sällskap för en kväll. Mat, musik, ost och choklad. Dry martini och champagne för mig, de andra körde mer öl och rött. Det underbara med bubblor är att jag håller mig på en perfekt nivå. Glad, pigg och sen lagom seg dagen efter. Strax innan tolvslaget begav vi oss ut för att fira på gatorna. Vi var inte ensamma. Det var rätt härligt att vara därute bland alla glada, fulla, nyktra, gamla, unga människor. Skåla i bubbel, titta på fyrverkerierna(och krutröken som la sig tungt över östra Södermalm efteråt), strosa tillbaka till lägenheten för lite mer ost och frågespel. En av kompisarna blev lite för dragen, sådär så han somnade i stolen och sådär att jag nog tycker lite synd om honom idag. Men det var oskyldigt.
Vid tre begav jag mig hemåt. På tunnelbanan fick jag en flört med en kille som satte sig bredvid mig och började prata. Tyvärr hände det när det bara var två stationer kvar och jag, som inte var helt snabb i tanken, kom inte på förrän jag gått av att han faktiskt såg rätt trevlig ut. Missad chans, kanske. Fast jag väljer att se det som en bra start på ett år som ska bli fyllt av mer sånt. 2014 var rätt fattigt på just det där.

Och jo, jag har en dejt på lördag...